»Mon dieu! de l’amour sérieux, de l’amour sublime! comment, pas un peu de caprice, un petit peu de coquetteri? Men man vore ju icke dam eljest!»
»Quelles moeurs! quels temps!» hväste den rostiga stämman, som tillhörde abbedissan, tätt vid min sida. »Två par! De l’amour sérieux!»
»Vraiment, min nådiga! Tiderna hafva fasligt urartat», försäkrade den rödbrusige goddagspilten vid hennes sida.
Ett genomträngande skrik från marskalkinnan afbröt här samtalet.
»En mal! en mal!» ljöd ett ångestrop genom salen.
»Maria, min dyrbara!» sade fältmarskalken ömt; »kom till dig sjelf! Är du sårad?»
»Visst inte, min vän! Den är borta.»
»Hvar är den? hvar? här! der! der!»
Ett nytt, genomträngande skrik från de båda unga damerna utvisade den väg mördaren hade tagit.
»Låt den bara komma!» skreko alla herrarne utmanande.
Prinsessan Wilhelminas friska skratt inföll här lugnande.
»Ah! den har satt sig på kung Kristians näsa!»
»Qu’elle reste là!» sade teaterbaronen.
»Hvad var det vi talade om? Om tiden, denna underliga tid, hvad kan det vara för en?» sade grefvinnan. ... »O, jag darrar än!»
»Jag antager», sade fältmarskalken, »att vi äro just vid slutet af det stora århundradet, 1790, kanhända redan 1800.»
»Ah, vous plaisantez! Man brukar ju pocher och fiskben än, och ett mod kan väl inte vara i ett helt århundrade. Vi kunna omöjligen ännu vara vid slutet.»
»Det är jag ganska ense med grefvinnan om», utlät sig plötsligt en röst midt emot, just öfver biblioteksdörren. »Jag har sjelf sett denna märkvärdighet med mina egna ögon.»
