»Har ni sett något?» ropade damerna. »Berätta! berätta!»
»Samma afton som herr grefven haft sin syn, erfor jag en annan vision. Dörren till den lilla pelarsalen öppnade sig, och en hög, smärt man trädde in i en kostym som, på min ära, icke hörer till någon af de bland oss bekanta moder. Hvilka bedröfliga, grisgrå färger! Han gick långsamt bort till fönstret, öppnade det, suckade och blef stående der med korslagda armar, i det han ofrånvändt stirrade i luften. Knappt tio minuter derefter kommer från den andra sidan likaledes en man, som ställde sig vid ett af de motsatta fönstren åt kapellet till.»
»Ack, det börjar bli intressant», ropade damerna. »Var han ung? Var han vacker?»
»Han var i sina bästa år. En ridderlig skepnad med kraftiga, markerade drag, och ett par ögon, som syntes kunna utmana detta barbariska lands jättar och björnar, i brist på mera disciplinerade motståndare. Men nu voro dessa ögon med ett eget dämpadt uttryck fästade på något som han höll i handen. Hvad tron J, mina sköna damer, att detta var?»
»Åh, det är inte svårt att gissa.»
»Ett porträtt?»
»En hårlock?»
»En rosett?»
»Intetdera. Det föremål han stirrade på, som om han likt häxmästaren Buobambo ville sluka det för att låta en fjäril eller en sjungande näktergal flyga ut igen, var — hvad var det väl mina damer?»
»Mon dieu, mon Cousin, vous nous tourmentez étrangement, qu’était-ce donc?»
»Det var ingenting mer och ingenting mindre än — en sporre.»
»En sporre! ah, mais c’est drôle! ha, ha, ha, ha, ha, ha!» Löjet ville inte taga någon ända. Den lilla hunden i grefvinnans knä vaknade och började att skälla så underligt som när man knackar på ett skrin.
