förhindra att hennes son, hennes förstfödde, tog gnistan i arf. Ja, i honom, i Johan Casper Hermann återupplefde modrens ande, den ande som skulle genomblixtra ett helt folk och resa det ur dess vanmakt. Och denna ande kan icke mera gå förlorad, den skall lefva i hans slägt, om ock dold och obemärkt, — vakna skall den dock, när tiden kallar den.»
»Baron Fredrik!» ropade de båda unga damerna, »baron Fredrik! Ni har rätt, o ni har rätt!»
»Och ni påstår verkligen, baron», inföll grefve Morits, »att en af de våra skulle hafva offrat sig för pöbelns sak?»
»För folkets! med hand och ande! med lif och själ.»
»Och lönen för en sådan sacrifice?»
»Lönen? . . . Lönen var sådan det höfves folket! Den store suveränen folket tog nådigt emot offret och försäkrade honom om sin bevågenhet; såsom ett tecken derpå, utbad han sig till och med ett litet minne af honom.»
»Ett minne af honom! ha ha; och det var?»
»Åh, en bagatell! en liten bit af hans krona, en autograf af hans namn . . .»
»Inte annat! ha, ha, ha! Baron Fredrik öfverträffar sig sjelf i natt, ha, ha, ha!»
»Men Katarina och hennes gemål blefvo båda bortflyttade från vår krets. Vi veta alla, att blott de bland oss, som hafva att tacka den äkta konsten för sin tillvaro, kunna njuta den företrädesrättigheten att vakna till detta flygtiga återsken af vårt försvunna lif. Och i samma grad som konstnären har förmått att besjäla sitt verk, yttrar sig detta lif varaktigt, intensivt och mera medvetet. Alla de öfriga hemfalla åt tillintetgörelsen och en för tidig död i skräpkammaren.»
En dyster paus följde på dessa ord. Enhvar af dem syntes känna sig träffad, enhvar hade slägtingar och vänner bland dessa olyckliga, som anathemet träffade. Djupast, smärtsammast ljöd den vackra
