»Hvad det är vackert!» ropade comtessen. »Den som finge vara der Katarina är! Ma bonne Guillemine, qu’en dites-vous?»
»Ah, n’en parlez pas, ma chère amie. Mörk, sorglig, ennuyante à mourir förekommer mig nu denna forntidens stora, toma, kalla sal. O, denna ljusa, varma sal, der middagssolen skiner och man kan höra menniskorna tala och le!»
»Men hurudan vår framtid an må bli, vi skiljas icke», vidblef hennes mörklockiga väninna.
»Jamais; à vous jusqu’à la mort!»
»Huru, mina damer», sade baron Fredrik, »är det ert allvar eller skämt. . . verkligen allvar? nåväl!» Här sjönk hans stämma till en sakta hviskning, hvaraf jag blott kunde urskilja ordet flykt.
Ett missnöjdt mummel lät höra sig från alla sidor; men de som detsamma rörde brydde sig ej derom, utan fortsatte samtalet i samma dämpade ton, som blott tillät mig att urskilja enstaka meningar.
»Vid den norra dörren . . . precist vid tredje hanegället . . . Jag känner formuläret som öppnar dörrarna . . . Ramarna taga vi på ryggen.»
»Topp! jag är med», ropade kornetten öfverljudt; »och är jag med, mina damer, så kunnen J lita på utgången. Det påminner mig lifligt om ett liknande äfventyr som jag upplefde just några dagar före slaget vid Gadebusch.»
»Sohtt! mon Cousin!» hviskade comtessen i högsta ångest. »Om ni väcker drottningen, så farväl all tanke på flykt och frihet. För evigt äro vi fängslade till denna vår gamla, hopplösa, dammiga tillvaro.»
»Eller kungen», föll blondinen in; »vaknar han, så kunna vi se oss om efter balen också, och vi få ändå tala tyska på köpet.»
»Fi donc! mais prénez donc garde! ah malheur, la reine; c’en est trop tard!»
Hallih! Hallah!
Der Hirsch ist da!
