En latinsk bön uppramsades långsamt och entonigt. Derpå följde ihåliga, långdragna psalmtoner. Så latin igen. Då detta hade vexlat en stund, kände jag hvad intet opiat, på år och dag hade förmått: jag kände denna välsignade, sunda, välgörande makt, så bekant från barnaåren, hvifta öfver mina ögonlock — jag blef sömnig, hjertans sömnig, jag vet knappast huru jag kom i säng.
Tonerna ljödo ännu, men mera morrande, brummande, med långa pauser och ständigt svagare. Ännu en gång for jag upp och lyssnade: då hörde jag blott den stora flugan, som setat fången hela eftermiddagen, surra i dödskampen. Inne i salen var det tyst som i en graf.
Balen var i full gång. Öfverallt i det
festsmyckade huset, både uppe och nere, på trapporna och
på trädgårdsterrassen, — ungdom, ungdom som
strålade af lif och tvungen glädje! Det som är riktigt stort
och upplyftande tillåter intet tvång eller besvärande.
Här var rum, och godt rum för alla, och för hvarje
sinnesstämning: de som ville se sig omkring kunde
vandra; för dem som ville drömma eller samtala lugnt och
godt funnos trefliga platser nog dertill. Balsalen var
full, men icke öfverfall, På ett förunderligt sätt
blandade sig midsommaraftonens skymning med
festligheten derinne. Alla dörrar och fönster öppna — ett
verkligt landskap bakom rika draperier, —
aftonrodnad och vaxljussken, patchouli och frisk skogsluft
frambragte en verkan som ej kan beskrifvas. Huru
sällan framvisar vårt fasta, allvarliga lif något sådant
som denna fest! Ett stycke Florenz under norra
vändkretsen! Man måste från upphöjningen hafva sett
