Sida:Under ljusa dagar.djvu/127

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
125
PÅ DET GAMLA HERRESÄTET..

Den första kallelsen till bordet gafs. En lång procession af de äldre rörde sig framför oss, under det att dansen pågick oafbrutet. Då vi uppnådde salen dernere slog tornuret tolf.

N’importe! tänkte jag — jag hade hela dagen tänkt och talat franska fraser — hufvudsaken är att vara på sin post efteråt. Cela suffit! Som en brokig fantasmagori, frambragt med en magikers staf, gick hela taffelscenen förbi mina sinnen, en tanke beherrskade mig med demonisk styrka, tanken på det ögonblick då den sista gästen hade öfvergifvit skådeplatsen och skuggorna skulle taga den i besittning. Hvilka anmärkningar skulle de döda icke göra öfver de lefvande, anmärkningar som kanhända skulle bringa dessa att både rodna och blekna!

—    —    —    —    —    —    —    —    —    —    —    —    —    —

Salen var tom, det sista vaxljuset släckt, huset ljudlöst; — nästan påklädd kastade jag mig på sängen.

Förrädiska sömnens gud! huru ofta har jag icke anropat dig, hum ofta förgäfves bönfallit hos dig när jag ej hade annat att försumma än nattens rufvande mörka tankar! I hvilka af de millioner blomsterkalkar, hvilka denna natt utdoftade sin tillvaro i slottets salar, hade du dolt den miasma som öfverlistade naturen och lockade den motspänstige tillbaka? — Eller, demon, förhånare! dröp du den lömska droppen i det enda glas af taffelns rika, glittrande öfverflöd — det enda lilla glas jag njöt just för att stärka mig till min nattvaka?

Jag vaknade med en förnimmelse som om jag hade sofvit i tre hela dygn. Blott långsamt vände medvetandet af det försummade tillbaka. Dårad af det konstlade mörkret i rummet for jag upp och till min plats vid dörren. Hela salen strålade i morgonsolen. Nere i trädgården sprang vattenkonsten muntert högröstad upp från sin blomstersäng på den ännu skuggiga planen, fåglarna sjöngo och drillade med full hals i skogskulisserna till höger och venster, och ute