det. Den stora borgsalen nerunder med den motsvarande salen ofvanpå intager nämligen hela bredden med sina fönsterrader åt begge sidor, hvilket gifver den tunga massan något transparent och ovanligt, som man sällan finner hos sådana gamla gårdar. Det upplifvande dervid gör sig naturligtvis ännu mer gällande inne och isynnerhet i den omnämnda borgsalen; man kan genom tio bågfönster njuta af alla dagens ljusverkningar, förutom den dubbla utsigten. Bäst är dock denna från fönstren ofvanpå. Den åt kapellet känna vi; mot söder har man då parken och sjön. Detta slags trädgård kan jag godt fördraga, utan småkrafs och krimskrams, på sidorna skogen, i midten gräsplanen med den vackra vattenkonsten; bred, lysande grön, blott här och der märkt med buketter af hundraåriga ekar, utsträcker den sig och sammansmälter mildt med de lägre ängarna, hvilka sträcka sig ända intill den här temligen trånga fjorden; ett kyrktorn, till hälften doldt bakom höjden derborta, låter oss ana närheten af den gamla byn, den äldsta i Norge! Hvilken liflig, i sin enkla storhet välgörande utsigt! Den lyfter icke själen ur led, såsom många af våra utsigter; man stannar lugn på sin plats och tycker det är bäst der. Erinrade oss icke Skaldeberget öfver byn, hvarpå ännu finnas minnen af Mindrealfs torn, om hvar vi voro, skulle man tro sig i Danmark. Salen är med två rader dubbla kolonner delad i tre delar; och hvad som eljest blott såsom en sällsynthet träffas hos sådana gamla hus, der så många generationer efterlemnat sina märken, — den är lika så harmoniskt utsmyckad som det finnes stil deri. Hela detta imposanta rum med sina många trefliga nischer och vrår synes riktigt egna sig åt sällskaplighet efter större dimensioner än dem vi äro vana vid. Här kunna ett sällskaps olika elementer komma till rätta med hvarandra; här kunna de söndras och förenas utan att någon splittring märkes eller totalverkan störes. Omkring detta centrum sluter sig en rad mindre rum, kabinetter, biljardrum och den stora matsalen; — dock
