Sida:Under ljusa dagar.djvu/96

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
94
UNDER LJUSA DAGAR.

liksom framandad på den breda, mörka bakgrunden. Hon skall bort, hon är just färdig. På toalettbordet ligger bland andra bortlagda saker en näsduk, kanhända ännu tung af den sista timmens tårar. Hon har bredt ett lätt smink öfver den förgråtna kinden, och hon har tagit leendet på, det leende hvarmed hon skall möta gemålen som kommer för att hemta henne. Men han kommer ej; hon väntar, hon väntar för länge; man ser på den silkesvante hon mekaniskt drager på, att hon sjunker tillbaka; ännu darrar leendet om mund och kind; men det flyktar, och blicken sänker sig ned igen i det gamla djup der hennes smärta bor. Så står hon der försjunken, allena; ty så kan blott en förnäm, skön, olycklig qvinna se ut när hon vet sig allena, när hon ett ögonblick finner sig ostörd framför sitt öde. Det är på det, på sitt qvinnoöde hon stirrar med denna blick som kunde smälta en sten, blott icke det som aldrig låter sig smälta — ett qvinnoöde! Så är den då förspilld denna blick. Nej förspilld är den dock icke. Någon som spejar bakom förhänget uppfångar den, och denna spejare, detta objudna vittne, det är vi, det är efterverlden, som evigt skall stå fasttrollad i stumt deltagande framför det. Det är som om vi ville säga; hvad vill du? tala! nej tala icke, vi förstå dig! Grefvinnan Katharina är husets ande, ättens sanna, hvita fru, icke den dystra, aldrig hvilande, dödsförkunnande, men den milda skyddsanden, medlerskan, som ympade den friska sötman i den hårda stammen; — hon hvars starka, fromma qvinnosjäl var skärmen hvarunder det bästa skulle växa fram och blifva starkt. Och sålunda har mästaren, hvilken återgaf för oss hennes bild, uppfattat henne! Mera än en målare, en skald var han, som skref detta gripande drama på två stycken lärft.