Sida:Vitalis - Samlade dikter.djvu/102

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
(82)


Till Laura.

Re’n aftonsolen sunkit. Månen står,
Blek, som försakelsen, på himarunden,
Lik segrarn på en valplats stormen går;
Han plundrar alla blommorna i lunden.
Naturn mitt inres trogna spegel är;
Mitt lif också ej någon blomma bär.

Re’n slocknar ock det matta bleka ljus,
Som månen, drömmande på liljor, tänder,
Som sista lampan i ett sorgehus,
Och som den blick en döende oss sänder.
Så mörkrets makt mig fattar, från dig skild:
Knappt minnet genom tårar ser din bild.

Mildt, som en blomkrönt bäck, flöt lifvets våg,
Då, engel, jag din stämmas ljufhet hörde:
Musikens sköna engel fången låg,
Men när din hand uppå klaveret rörde,
Förlossad steg han fram i milda ljud,
Skön, som din själ, och flög så hem till Gud.

Liksom en murgrön jag mig till dig slöt
De sköna stunder, mig din åsyn skänktes.
En himmel ur ditt öga kring mig flöt,
Då mot ditt bröst mitt hufvud stilla sänktes.
Allt saligt hastigt med dig flyktat hän,
Som västans aftonsuck i myrtenträn.