Sida:Vitalis - Samlade dikter.djvu/126

(106)

Och ej blott af sina sköna bröder
Englar i den höga empyréen
Han de ljufva välkomsttoner hörde,
Men som svärd hans fadershjerta kände
Barnens klagan vid den mörka griften,
Der den milda tungan, som dem tröstat,
Skulle ligga stum och kall i stoftet.
Men till Herrans hus han lät sig föra,
Och när nu han upphof sina händer
Sista gången ibland sina bröder
Då af det evinnerliga lifvet
Uppgick morgonrodnan på hans kinder,
Och han sade med en blick af kärlek
Sådan, som han lärt ur Jesu öga:

Ӏlsker, mina barn, hvarannan alltid,
Så som Herren Jesus oss har älskat.”

Och han böjde hufvudet tillbaka
Stilla, som en lilja för en vårvind.
Och han slöt sin blick för detta lifvet
Ljuft och mildt, som blommans sköna öga
Stundom sluter sig och ler i sömnen.
Paracletus med en kyss tog själen
Till den milda sköna menskosonen,
I hvars kärlek hon så länge brunnit
Varmt och saligt på den kalla jorden.