Sida:Vitalis - Samlade dikter.djvu/13

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
(XI)

inskränkta tillgångar dryga: med inga öfvas de lika bittert som fåfängt. För första gången måste han, om äfven hos vänner, sätta sig i skulder utan utsigt att dem innan kort gälda. Striden var förlorad. Priset hvarför hans starka själ oupphörligt kämpat på försakelsens väg — detta pris, hvilket han utan tvifvel, blott med hälsa och physiskt oförminskade krafter, såsom segrare på ett eller annat sätt skulle eröfrat — oberoendet — var satt utom gränsen af hans jordiska förhoppningar. Hans sista försök på lyckans trappa var att bli Skolmästare i Thorsåkers Socken uti Gestrikland, och kröntes ej af framgång. Han måste återgå under det privata lärare-ok, som han fordom afkastat för att gripa till lyran. Senast vistades han i Herr Presidenten Poppii hus, der han läste med två gossar och fyra flickor, och blott utmärkte sig genom sin flit och sin tystnad. Emedlertid härjade den länge närde fienden inom hans bröst lifvets återstående krafter. Han blef sängliggande. På sin egen begäran och för att vara närmare Läkarens vård flyttades han till Kongl. Seraphimer-Lazarettet, hvarest han efter 16 dagars vistande stilla afled den 4 Mars 1828 kl. mellan 6 och 7 om morgonen. Någre få vänner, äfven den som skrifver dessa rader, följde hans jordiska öfverlefvor till deras sista hvilorum på Kungsholms Kyrkogård, der Biskop Thyselius i ett enkelt och värdigt tal tolkade allt hvad en blick på denna graf innebar lärorikt och rörande.




Vitalis — med detta namn, som ej med honom dött, vilje vi fortfara att nämna honom — var till växten lång, smal och mager, och hade någon ting eget, i första ögnablicket frånstötande, i sitt väsende, men som lifvadt till löje, harm eller ädelt allvar behagade och fängslade, utan