Till att springa med mer etheriskt behag.
Sig Skugga stundom sätter att skrifva.
Det kunde Skugga låta blifva.
Han skrifver helst hvad han sjelf ej förstår
Och i verserna liksom i fåror går.
Han skrifver endast en rad i sänder;
Han rättar sig efter mina händer.
Men när som han slagit knut på sin rad,
Det är, när han rimmat, då blifver han glad.
Du kära Skugga! tjensteanda!
När på Stygens Cypresskust jag kommer att landa,
Der blir jag en Skugga, så väl som du,
Fast jag förhäfver mig öfver dig nu.
10.
Och Skalderne satte sig ned att gråta.
Så elegiskt det månde i lunden låta.
Men denna gången hade de skäl;
Ty de höllo på att svälta ihjäl.
Då ropade Skaldernes myriader
Upp till Apollo, sin gamla fader:
Vi veta ej huru vi bröd skola få;
Och se’n han länge funderat derpå,
Så svarade han och sade: jaså.
Men skalderne öppnade liljemunden
Och ropade högt i skaldestunden:
Nu vilja vi slå oss på röfveri
Och du! — du skall vår Gonzalov bli.
