Sida:Vitalis - Samlade dikter.djvu/197

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs
(175)


Då sade Ozias: Du Israels lilja,
Må himmelens Herre fullborda din vilja,
När natten uppstiger på himmelen blå,
På det bland de heliga räknas Du må!

Men Judith och pigan, så nätta och sippa,
Nu månde med grace genom stadsporten trippa,
Utöfver kornåkrar och blomstrande fält,
Bort till den Assyriska Höfdingens tält.

Der satt han, så mätt uppå ära och bragder,
Bland purpur och guld och de gröna smaragder.
För honom föll Judith den fromma, på knä,
Då sad’ Holofernes: Parlez vous Français?

Fram sattes nu russin och pepparekaka,
Men Judith ej ville det ringaste smaka.
Hon satt vid ett bordshörn, rödblommig och täck,
Och ärtmjöl och fikon hon åt ur sin säck.

Men Bagoa sängen med omsorg beredde,
Ett täcke af purpur deröfver han bredde,
Guldpottan han satte på tillbörligt rum,
Och lemnade kammaren ödmjuk och stum.

Men ack! Holofernes, i gästabudssalen
För ofta i botten beskådat pokalen.
Han skönhet och kärlek och Judith förgat
Och somnade in — Då blef Frun desperat.

Helt tappert hon fattade hjelten i lufven,
Som låg i sitt purpur, så drucken och dufven;
Och grym och förfärlig som Parcen, med sax
Hon klippte utaf honom hufvudet strax.