Sida:Vitalis - Samlade dikter.djvu/212

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
(190)


Härnäst nu Guden Balder i Nyrups Edda står:
Hans kind är morgonrodnad och solsken är hans hår.
Vill någon honom träffa, bor han i Breidablik.
Ibland hans faders söner är ingen honom lik.

Och blåstens Gud är Niord, som skildes vid sin Fru.
Kanske han ännu lefver; nog blåser det ännu.
Den Guden hade fötter, så vackra och så små.
Hur han såg ut i synen har jag ej reda på.

Och Frej har tagit åker och äng uti sitt hägn:
Hvar gång han kastar vatten, får åkermannen regn.
Han satt en dag i Lidskjalf, så lätt uti sin håg,
Då han en liten lysmask på jorden blänka såg.

Ack, ack! det var hans Fästmö; hon sken som bara gull.
Då gick han hem till Trymheim, men för sin kärlek skull
Han dödt hardt när på vägen. På nio solehvarf
Han åt ej, drack ej, sof ej, och gjorde ej sitt tarf.

Guld gråter Asynian Freja af aderton karat,
Och fick jag sådan Fästmö, min frihet jag förgat.
Sträng blef jag emot henne, jag skulle henne slå,
Att till så sköna tårar hon måtte orsak få.

Det finnes ock en Ase, som plägar kallas Tyr.
Den Guden är så tapper, så att han aldrig flyr:
Är ock berömd för vishet, ty han stack in sin hand
I Fenrifsulfvens käftar, när han blef lagd i band.

Se’n kommer Guden Brage, med sång och harposlag,
En mästare i skaldskap, fast det är äfven jag.
Dock finns en märklig skillnad, ty Brage har en Fru:
Jag ensam går och trallar på lifvets stig ännu.