Sida:Vitalis - Samlade dikter.djvu/218

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
(196)

Med kindpust och med hugg i nattens timma;
Att jag ej sjelf för er fick någon nattro?

Fåren.
Men hvarför hafva vi då blifvit drifne
Utur det lugn, som vi ofödde ägde?
Vi äro exemplariska och fromma.

Författaren.
J ären fromma. Det är allmänheten
Också, bland hvilken jag i vall er släpper.
J skolen mycket visst sympathisera.
Så länge J uti min hjerna legat,
Det kunde ju ej någon menska finnas,
Som kände edra lysande talenter
Att äta gräs, när som J haden något,
Och springa, när som vargen er förföljde.
Ty värr! går alltid det så med oss, menskor,
Att vi ej vinna ära, förrn vi födas.
Sjelf är jag ej idyllman; kan således
Ej göra er all rättvisa jag önskar.
Ty voren J af kött och ull så visst,
Som J till jordens får urbilder ären,
Så skulle knuten af vår tragedi
Upplösas af sig sjelf; jag uppsteg straxt
Uppå den höga tragiska kothurnen
Och sloge er ihjäl och kokte köttet,
I fall jag kunde mig en gryta skaffa,
Att koka köttet i, och åt se’n opp det
Och klippte af den varma ulln och sände
Den till min fästmö Barbara, att hon
Mig deraf ett par strumpor måtte sticka.