Sida:Vitalis - Samlade dikter.djvu/254

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
(232)

den befarade tvisten oss emellan angår, dermed är det ingen nöd. Lorenzo och jag äro ett hjerta och en själ; det den ena icke vill, vill den andre. Svårare torde det blifva att, vid Poetiska kalenderns utgifvande, i brist på Sol och Måne, kunna få ut honom, såsom hittills varit vanligt, i de rätta starbraksdagarne.

Budbäraren.

Solen har födt en dotter likaså skön som Modern. Det kommer nu an på, om hon i början går lika ackurat som den gamla.

Lorenzo.

Om Lycksalighetens ö nu vore färdig, der jag fått löfte att blifva Guvernör, hade vi dock, i händelse af nederlag, en säkerhetsort, der vi, i mandelskogen, efter beqvämlighet kunde sjunga våra serenader. Sancho Panza hade ock, af sin Riddare, ett dylikt löfte; men deraf blef ej heller någon ting. Stora män lofva mycket, men de hålla litet.

Callovai.

Visserligen har i en olycklig stund denna bardalek kommit oss på halsen. Huru få äro de, ibland ”det gryende tidehvarfvets kämpar,” som för ögonblicket kunna göra krigstjenst. Poeten Gumal reste till Tyskland, för att der, hos gummorna hämta Nordisk kraft, men råkade i sin tiggpåse taga mer, än han orkade bära och ligger nu, efter så svåra strapazer, i matthet försänkt, liksom Ephemeren, när han fullgjort sin äktenskapspligt. Carl har concentrerat sig i en korp. Vår Tartarkhan har blifvit en blåfågel och sitter och snyftar i de höga pinjer.