Sida:Vitalis - Samlade dikter.djvu/256

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
(234)
Callovai.

Några komma visserligen dit. De skola sätta sig hos hvarandra, samtala och erinra sig fordna händelser. Då skola de finna i gräset de guldtaflor, som Asarne ägt och som äro så märkvärdiga derföre, att på dem finnas inristade några ord, som äro ren svenska.

Gumal.

Härhöfvidsman! Det låter sig icke göra att dricka Lejonmärgen. Jag tror att vi måste äta honom med sked.

Callovai.

Det är likgiltigt, blott J fån honom i er, så att J blifven ”upprymde,” tills J skolen försöka eder i vapnens ”fack.” Och sedan låtom oss tåga emot dessa ”berömda” nidingar, sådane vi äro! Laga du, o högt beskenade, att ”Filosofisk disciplin” må råda i de unga Berserkernes läger, ty det är vår krigsdisciplin. Våra fiender äga icke någon sådan. ”Skaldisk instinkt,” hvad är det för lappri? Instinkt äga också djuren. Du, o Lorenzo, högtstrålande Embetsbroder, har med ditt härliga exempel kraftigt och oemotståndligt ådagalagt, huru mycket längre man kommer i konsten med en sådan disciplin. Derföre marschera också dina tungt rustade verser fram på banan och röra sig såsom väl disciplinerade soldater, såsom maschiner.

Lorenzo.

Broder! Du har rätt. Jag är en utmärkt lysmask i den natt, som råder i Norden. Men denna gåfva hafver mig Phoibos Apollon förlänat. Derföre är jag, kanhända,