Till Allmänheten.
Att detta intressanta tal ej är någon imitation, härrör från min okunnighet i Kinesiska litteraturen. Jag är för sent född, att såsom originell Imitatör uppträda i någon annan. En gång hade jag väl i sinnet, att stifta en Barbarisk Skola; men ser mig häruti af några förträffliga ynglingar förekommen och tilltror mig icke, att deruti med dem ingå i någon täflan. Sedermera var jag sinnad att med en Persisk blomsterqvast offentligen sopa Litteraturens gator; men äfven denna fröjd var mig förnekad. Men nu måste den respectiva Allmänheten ha tålamod med mig, till dess Tyskarne börja öfversätta Kinesernes visdom, ty för det närvarande förstår jag icke Kinesiska stort bättre, än de öfrige skalderne, ”mina bröder,” förstå det Persiska språket; emellertid torde jag böra påminna Allmänheten, att Kinesarne äro ett höfsadt folk och hafva de gjort thekoppar och spilkumar långt före Christi födelse.
Den respectiva Allmänheten förstår väl, kan jag tro, utan vidlöftigt omordande, att jag verkligen har några anletsdrag, ty väl finnas författare utan hufvud; men något slags fysionomi måste man i alla fall ha. Jag har länge ömkat mig öfver dem bland mina läsare, som, boende i en aflägsen landsort och hindrade af affärer, ej kunnat resa hit för att se hur jag ser ut. Beklagligen har jag märkt, att stadens innevånare, som se mig nästan
