Tal till Månen.
I djupaste underdånighet vågar jag inför Eders
Himmelska Klarhets silfverfötter, nedlägga denna eländiga bok,
som jag sammanskref Året, som hölls före vara det
5823-dje ifrån verldens skapelse och var det 8:de i Solcirkeln.
Värdes E. H. K. förlåta, att jag, vid hennes
framlemnande, ej kommer ridande på Pegasus, ty han har gått till
sina Fäder, utan till fots (pedestri oratione), ehuru jag
väl också stycktals flugit på Fantasiens vingar. Min
hustru Barbara, som icke visste, hvad gästerne skulle äta
på bröllopsdagen, slaktade det arma kreaturet och
tillagade sedermera köttet med lagerbärsblad af den krans,
som jag sjelf bröt och satte omkring min nattmössa; ty
hvarföre skulle ej skalderne kröna sig sjelfva, då historien
företer exempel på Konungar, som med egen hand satt
kronan på sitt hufvud. Mina afundsmän sade väl, att jag
tagit mina lagerqvistar i min Svärfars stora päronträd;
men hvad säger icke afunden? Nu vill jag till Pegasi
efterträdare, från den himmelska djurgården eller
djurkretsen, nedtaga Kräftan. Henne skall man, i mitt
förkonstlade tidehvarf, lätt taga för den åttafotade hästen,
Sleipner, och på henne vill jag rida i en verld, der allt för
mig går kräftgången. Men vi lefva alle under Ödets
jernspira. Går det då det himmelska herrskapet bättre?
Hafva icke försmädare upphäfvit hufvudet och påstått, att
