Sida:Vitalis - Samlade dikter.djvu/50

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
(30)

Men en blomma öfver alla blommor
Är dock menniskan, när oskuld strålar
Utur hennes öga, fröjd och skönhet
Saligt blomma uppå hennes kinder,
Ljuset lik förr’n nog det hunnit jorden,
Att sig bryta der i dunkla färgor.
Derför älskar jag så varmt det unga,
Ty mitt hjerta vet, att det är närmre
Gud och himmelen, när det sig sluter
Till en jordisk engels rena hjerta.
Derför lade jag den skönsta blomman,
Icke ros, ej lilja, utan begge
På en gång, den sköna Florens närmast
Till mitt hjerta under rena himmeln.
Nej, det var ej blomma, blomsterns fader
Maj på skämt klädt ut sig till en menska.
Och då vidgades mitt slutna hjerta,
Liksom liljans hvita knopp för vårsoln.
Och som bien uppå skaldens tunga,
När han drömmer uti lagerns skugga,
Sätta sig och gjuta ut sin honing,
Kyssens sötma låg på mina läppar.
Ja, ty kyssar äro bin, de flyga
Fjerran bort till Edens blomstergårdar,
Dricka salighet ur blomstrens kalkar,
Men när älskogstjernan tindrar, komma
De belastade till jorden åter,
Och på menskoläppar, dubbla rosor,
Hvila sig och spilla af sin nektar. —

Hvilket offer kan väl skalden bära
Fram åt Maj, de ljufva rosors Fader,