O skönhet! jag är blott en blomma:
En blyg förgät-mig-ej jag är.
Jag icke kan från jorden komma,
Fast bojan jag med smärta bär,
Fast henne under vindens sus
Jag skakar i det gröna hus.
I nattens stund jag stilla gråter,
Då jag din ljufva bild ej ser.
Min sol! då helsar du mig åter:
Ditt öga nådigt mot mig ler.
Din stråle kysser bort min tår:
Din värma till mitt hjerta går.
Igenom dig jag lifvet skattar:
Din blick är paradis, är vår.
Jag dör, om jag dig mera fattar.
Lugnt i din tjenst min dag förgår:
Så ljuft, så stilla från en ros
Det sköna blomdoft flyr sin kos.
Ack! skiftvis växa, skiftvis falla
Vi blommor uppå jordens barm,
Men du oss öfverlefver alla,
Och evigt lika mild och varm,
Mer sköna blommor på vårt stoft
Du bjuder sprida kring sitt doft.
