Ej jag på understol ju sitter, men endast på domstol?
Undren ej, menniskors barn! Tiden har tagit mig fatt.
De begge Scholorna.
Kräken bland himmelens stjernor en dag beslöto försöka,
Att med den härliga sol täfla i skönhet och ljus.
Derför i vintergatan de tätt tillsammankröpo,
Och uppå himlen alltse’n lysa de präktigt som mjölk[1].
Leopold.
När uti aska förbrann Carthago det härliga, gamla,
Och öfver himmel och haf spriddes det rysliga sken,
Scipio skådade det, den ädle, på stranden af hafvet,
Tänkte på menniskoverk, höjde så rösten och gret:
”Engång kommer den dag, då det heliga Ilion faller,
Och uti stoftet förgås Priamos’ blommande ätt.”
Atterbom.
Älskogsstjernan du är bland Diktens odödliga stjernor;
Helig du strålar och skön, då du ej skymmes af moln.
Mången oskyldigt förväxlar dig dock med den slemma Saturnus:
Ögat förvillas så lätt uppå drabanternes mängd.
- ↑ Via lactea.
