(bekännelsetrogen) karaktär, ett fjärde att presterskapet bör meddela eller åtminstone öfvervaka den konfessionella kristendomsundervisningen i statsskolorna, men för resten icke öfva något inflytande på dem o. s. v.
Både anhängarna och motståndarna af den obligatoriska (tvungna) och konfessionella religionsundervisningen i skolorna anföra som stöd för sina åsikter skolans utvecklingshistoria, och båda partierna kunna vädja till historiens vitnesbörd. Det faktum, som är den yttersta historiska grunden för åsikten om religionsundervisningens bibehållande i skolan, är att de kristna folkens skolor ursprungligen varit religionsskolor, deras lärare andliga män såsom kateketer, prester och munkar. Kyrkan har skapat den kristna skolan och under medeltiden äfven upprätthållit den. Visserligen meddelades i klosterskolorna undervisning äfven i “världsliga“ ämnen, men religionsundervisningen och religionsöfningarna voro dock skolans medelpunkt, själfva grunden för dess tillvaro. Dessutom kom undervisningen i dessa skolor blott ett försvinnande fåtal till godo. Först efter reformationen började arbetet för en något mera utbredd undervisning. De protestantiska länderna hade naturligtvis en mer kräfvande plikt att låta så många som möjligt bli delaktiga i förmånen att läsa bibeln, grunden för deras tro. Det var också nödvändigt att stadfästa sinnena mot katolicismen. Således var det religiöst nit, som ökade skolornas antal; kristendomen var fortfarande skolans centralämne; skolorna underhöllos af de kristna församlingarna som sådana och besöktes af barn till föräldrar, som alla hade samma bekännelse — en gemensam undervisning af barn till katolska och protestantiska föräldrar hade på den tidens religiösa utvecklingsstadium varit otänkbart.
Men det var först i slutet af förra århundradet, som plikten af allmän folkundervisning blef fastslagen som en statens angelägenhet. Under vårt århundrade har obligatorisk skolgång småningom blifvit lag i de flesta europeiska stater. Medborgarne måste — utan hänsyn till konfession — bidraga till skolornas underhåll. Med denna plikt följer också, att alla medborgare hafva rätt till undervisning för sina barn, utan att deras konfessionella ställning bör utgöra hvarken hinder eller fördel.
