Statens ändamål med sina skolor är att uppfostra sina blifvande medborgare till kunniga, dugliga och laglydiga människor.
Religionsundervisningen har måst lämna plats för ämnen, som lära barnen att känna sitt släktes utveckling och den jord de bebo; dess centrala ställning i statsskolan är mer och mer omtvistad, i många länder är den utesluten ur skolan och öfverlämnad åt de olika religiösa samfunden samt hemmen.
Nutidens skola har således ett dubbelt ursprung: kyrkans intresse för sina medlemmars rätta tro och statens intresse för sina medborgares intellektuela, praktiska och moraliska utveckling. Detta har fört till en strid om och i skolan — mellan stat och kyrka som uppfostrare, mellan statens och kyrkans olika uppfostringsmål och följaktligen om de olika läroämnenas betydelse som uppfostringsmedel. Ja, striden sträcker sig in i själfva undervisningen: å ena sidan påvisas och inskärpes lagbundenheten i utvecklingen, å andra sidan göres det öfvernaturliga ingripandet i naturen och i människolifvet till en trossak.
Det är ej underligt, att striden om kyrkans ställning till statens skolor varit och är våldsam. I synnerhet är detta fallet i de katolska staterna, där presterskapet står som representanter för en stark kyrka, som har sin tyngdpunkt utanför det enskilda landet och som genom sin ålder och genom sitt stora antal anhängare kan uppträda med större fordringar på att gripa in i samhällets alla förhållanden,
än som är möjligt för de protestantiska kyrkorna.
Den katolska kyrkan står som förklarad fiende till hela den nyare utvecklingen, till den moderna statens flesta inrättningar och den kräfver utan vidare ledningen af skolan. Striden om skolan är en politisk maktstrid mellan stat och kyrka, mellan det moderna nationella samfundet och medeltidens kosmopolitiska andliga stormakt. I de katolska länderna finner man därför antingen af det katolska presterskapet behärskade skolor eller också äro i de länder, där den moderna staten har segrat, kyrkans män och deras undervisning förvisade från skolan.
