Sigurd Jorsalafar
| ← Ur Anabasis |
|
En uppländsk runskrift → |
| Ur Gitarr och dragharmonika, 1891 |
Och yret piskar och stormen snor.
Kung Sigurd sitter i tempelkor
och stirrar tungsint och folket tror,
att Sigurd lyssnar på psalmer.
"Vår store hövding, vår gode kung,
hans hår har grånat, hans själ är tung!"
— Kung Sigurd drömmer, att han är ung,
kung Sigurd drömmer om palmer!
Det vandrar vågor i Sudersjö,
det ståndar palmer på Sikelö,
där mognar druvor, där mognar mö
för hårde härmän på haven!
— Kung Sigurds panna är hög och bred,
hon sjunker tungt emot handen ned
— det går en viskning i folkets led:
"kung Sigurd lutar mot graven!"
Vid Akersborg ståndar striden hård
och yxa klingar mot hillebård.
Där rider hövding i bräm av mård,
hans häst är blodig i manen!
— Kung Sigurds blick vandrar skum och vild
från Helge Olavs till Jungfruns bild?
— "O helge Olav, var Sigurd mild,
kung Sigurd brottas med fanen!"
Och snöstorm viner om tempelknut,
och aftonsången är sjungen slut.
"Följ med, o kung, förrän snön fyllt ut
de sista stigade spåren!"
Han svarar icke, hans tanke flyr
från frost och vinter och storm och yr
— som segerherre kung Sigurd styr
med gyllne stam i Bosporen.