Sjuksköterskan
| ← Kyrkklockorna |
|
Lönnen → |
Sjuksköterskan.
När snäcklikt timmarne skrida
Och öfver gardin, som är fäld,
Förstulet skuggorna glida
Af oro och hopp som strida
Med skuggor från dödens däld —
Hvem är hon, som går så sakta
Att sjuklingens drag betrakta,
Att lägga ett nytt förband
Och sedan vid lägret vakta
Och smeka en brännhet hand?
När skiljomuren vill ramla
Till andarnes verld, som var skymd,
Och feberbilder sig samla
Och gäster på låset famla
Från gränsområdenas rymd —
Hvem är hon, som vänligt stöder
Ett hufvud i qvalets stund,
Då droppvis lifvet förblöder,
Och närmar, när törsten glöder,
En dryck till den torra mund?
Hon är blott en arm tjenarinna,
Barrahertighetssyster hon är,
En vanlig och ringa qvinna,
Hvars verk skall snart försvinna
Och spår ej i häfden bär —
Men har hon en själ som lider
Med den, som i plågor qvider,
Och ömmar för smärtans ljud,
Då är hon i sorgetider
Den Eviges sändebud.
Då har hon en himmelsk ära
Och är med det högsta i slägt,
Ty Guds försoningslära
Och skaldekonsten bära
Barmhertighetssysterns drägt:
De gå, som hon, till nöden,
Som tryckes af törnets tagg
Och kämpar hårdt med döden,
De gifva åt feberglöden
En droppe af himmelsk dagg.
Hvarhelst hon derför vakar
Vid lidandets örongott,
Den heta kudden makar
Och tyst sig sjelf försakar
Och tänker på andra blott,
Jag ser kring hennes änne
Ett gloriesken på en gång,
Jag ser ej endast henne,
Men ock de andra tvenne,
Jag ser — religion och sång.