Skeppar Worse/Kapitel 15

←  Kapitel 14

Skeppar Worse av Alexander Kielland Översättare: Ernst Lundquist Kapitel 15

15.

En storm kan gå an, till och med om den är tämligen styf, när man är på fastlandet.

Men när det blåser lika envist vecktals, dag efter dag, natt efter natt, så att ingen längre kan hålla reda på, när den ena stormen började och den andra slutade, då är det få som gå fria för en tryckande, nervös ängslan, om de bo i en liten trästad vid den öppna fjorden med sjelfva hafvet vrålande strax utanför.

Då sänker himlen sig så lågt, att molnen släpa utmed jorden, och regn och skum ryka långt inåt landet; dagen är ljusgrå med brandgula ovädersljusningar och natten så svart och tät som en likkista.

Då är det värst, när man ligger vaken och hjelplös i sin säng och stormen pressar sig in i små, krokiga gator, ruskar i takrännorna och kastar ned tegelpannor.

När man så icke har sofvit ordentligt på flera nätter och fördrifvit dagen med att titta från barometern upp i den gråa, sönderslitna himlen eller ut på den ödsliga gatan, der det här och der är en röd fläck i smutsen efter en krossad tegelpanna, eller med att höra berättelser om skador i staden på fönster och tak eller på hamnen — eller om huru nära det var att det blef eldsvåda i natt — eldsvåda i en sådan storm! — då är det som en och annan börjar tvifla om allt går riktigt till, om inte verlden har kommit litet i olag, om inte allt skall rifvas i stycken och vräkas tillsammans och hafvet vältra in öfver de låga skären och spola hus och kyrkor och hela attiraljen ut i fjorden som tändsticksaskar.

»Guds vrede är öfver landet,» sade haugianerna och höllo i sina hattar, när de gingo till bönemötet; vid ingången virflade vinden halsdukssnibben öfver hufvudet på qvinnorna, så att de kommo alldeles vimmelkantiga in i den låga, halfljusa samlingssalen.

Der sutto de och tryckte sig tätt tillsamman; medan han, som läste, måste höja rösten eller till och med alldeles sluta, när stormen tog ett kämpatag i askträden utanför och skakade fönster och dörrar.

Under stillheten som följde, när byn var öfver, började han så åter att läsa, men rösten var svag, utan lif och utan frimodighet. Och de sågo från den ene till den andre, men ingenstädes syntes någon frimodighet; qvinnorna ryckte till vid hvarje ny vindstöt, och männen hade mycket att tänka på.

Flera af haugianernas fartyg voro på väg från Östersjön och S:t Ybes. De gingo och väntade och väntade, men det kom icke något, och så blåste det värre och värre — stormar från sydvest upp till nordvest ständigt vildare och vildare; hade de icke i tid sökt nödhamn på östlandet, så Gud nåde både dem och oss.

Sjelfve Sivert Jespersen satt utan något småleende och borrade in sina händer i rockärmarne, tills han fick tag ända uppe vid armbågen; så satt han stilla och knep till, som om han ville hålla fast i något.

Madam Torvestad satt sträng och myndig på sin plats; många sågo på henne, hon var då åtminstone lugn. Men den, som de mest längtade efter att ha ibland sig, var icke der.

Redan för åtta dagar sedan hade Fennefos tagit afsked af vännerna i all stillhet; han reste öfver till England med en holländare, som hade legat i hafveri; derifrån var det visst hans mening att fara till Indien.

För öfrigt hade han icke kommit ur landet ännu, ty holländaren hade sökt uthamn för storm och der låg Fennefos fast för vädret i Smörviken en half mil från staden; han hade till och med varit inne ett ärende för ett par dagar sedan.

Stormen hade varit någorlunda måttlig till öfver middagen; men i skymningen sprang den om till nordvest och blef värre än någonsin. Stora dyningar kommo inåt viken, lyfte fartygen och de tunga pråmarne och brusade in i stenmuren under magasinen, sköljde här och der upp mellan golfplankorna, ty det var så ovanligt högt vatten. I riggen på de stora fartygen pep det som af hundra klarinetter från helvete, och det gnisslade och knakade i frihult och förtöjningar.

Ned öfver svalen på Jacob Worses magasin kom en spenslig hvit skepnad springande, trefvande sig utför trappan och stod i första våningen, der golfvet liksom gungade hvarje gång sjön lyfte sig under huset.

Med all sin kraft lyckades hon draga den ena magasinsdörren så mycket åt sidan, att der blef en springa, som hon kunde pressa sig ut igenom; hon höll sig fast med den ena handen, och framåtlutad öfver det svarta vattnet upprepade hon ännu en gång sin lilla ed, innan hon släppte:

»Jag lofvar och svär att älska dig trofast i lif och död och aldrig gifta mig med någon annan. — Lauritz! — min egen Lauritz!»

Derpå släppte hon taget, och den tunga sjön drog henne in under en pråm, som låg förtöjd utanför magasinet, och hon kom icke upp igen. Först senare på aftonen funno några sjömän, som hade varit ombord på ett fartyg för att se efter förtöjningarne, något hvitt, som låg och gungade upp och ned i stentrappan vid torgbryggan.

Ryktet löpte från torgbryggan ut öfver hela staden ännu fortare än ett sådant rykte eljest löper, ty alla voro så uppskrämda och spända efter det långa ohyggliga vädret, att detta lik, som hittats, föll rakt in i stämningen, gjorde sällskap med stormen och blåste öfver staden inom fem minuter.

Småbarn, som höllo på att gå i säng, hörde huru pigorna ute i köket slogo ihop händerna och »jössade sig»; men när de frågade mor hvad det var, så fingo de icke veta annat än att det var något, som småbarn icke skola få veta; och så trodde de att det var någonting alldeles förfärligt hemskt och kröpo darrande under täcket.

Men sjelfva ryktet klöf sig i talrika variationer. Några sade, att hon hade sprungit ur sängen i yrsel — hon låg i nervfeber — medan madam Torvestad var på bönemöte och pigan ute. Andra bara mumlade och skakade på hufvudet.

Och dessa blefvo efter hand de flesta.

Det var de som ansågo, att här hade det åter blifvit uppenbaradt hvad som gick i svang bland »de heliga».

Henriette Torvestad hade tagit lifvet af sig, det blef snart en afgjord sak; hon skulle få barn — eller modern ville tvinga henne att ta Erik Pontoppidan; ja modern var skulden, hon och haugianerna, de mörka, lömska haugianerna, som hvarken unnade sig sjelfva eller andra någon glädje, de hade dödat den stackars flickan, de förde elände öfver staden; derför var här så hemskt och ohyggligt, som om stället vore förbannadt, lik lågo och drefvo på stadsviken, och storm följde tjutande på storm utan uppehåll, som om domedagen var nära!

Många måste ut på gården, så surt som det var, för att få ordentligt besked; de funno en klunga menniskor samlade omkring ett par förskrämda lyktor nere på torget.

Haugianerna fingo underrättelsen, då de nyss hade kommit hem från sammankomsten. Sivert Jespersen tog på sig kavajen, igen, slog upp kragen och skyndade sig genom de mörka gatorna till madam Torvestad.

Men flera än han vågade sig ut; oroliga män och qvinnor af haugianerna fingo en skräck för att sitta hemma ensamma med denna nyhet, som liksom väckte ondt samvete hos dem alla. De togo mod till sig och gingo för att få visshet och höra huru de äldsta togo det. På gatorna vid torget mötte de andra, men vid madam Torvestads hörn i Worse-gränden hade redan samlat sig många menniskor och lyktor.

Hvarje gång en af haugianerna ville förbi, lyste de honom i ansigtet och ropade hans namn med hånfulla ord och qvickheter. De måste gå omvägar för att slippa in; vid dörren stodo ett par af vännerna, som öppnade, när rösten var känd, och strax stängde igen.

Innanför kände de sig tryggare, ty Worses gård var bygd i form af en qvadrat med gården i midten som en fästning. Men här var fasa och förvirring. Madam Torvestad sades ha förlorat förståndet; hon satt stel vid sängen och såg på vattnet som droppade, och ingen fick röra liket. Den gamle färgaren var hos henne; andra tålde hon icke.

Och i hufvudbygnaden låg Jacob Worse och kämpade sin sista kamp med djefvulen. Han låg i en kammare åt gården; i rummen åt torget tordes de icke visa ljus för att icke ytterligare upphetsa mängden ute på gatan, som ökades och stundom bröt ut i ett hotande mummel.

Efterhand samlades de flesta betydande män och qvinnor af den haugianska kretsen. De gingo bleka omkring, alla voro ängsliga och förvirrade; det fans intet öfverhufvud bland dem, och emellertid växte stormen, så att huset skakade.

Jacob Worse låg i sängen, gul, med förvridet ansigte. I flera dagar hade han haft häftiga smärtor; nu var det som om allt efterhand slappades, och både läkaren och den kloka gumman hade förklarat, att det blef hans sista natt.

Men kampen var ändå icke slut. Det kunde man se på hans ögon, som gingo oroliga från den ene till den andre, när Sara var ute. Ibland tycktes han falla i en stor ångest, kastade sig fram och tillbaka, mumlade något, som de icke förstodo, och vred händerna om hvarandra.

»Han är besatt af djefvulen,» sade en af qvinnorna.

Och denna åsigt vann insteg hos de flesta. Några började leta i salmboken eller i bibeln eller i de många små böckerna efter sådana böner och sånger, som kunde begagnas, när någon var besatt af djefvulen.

Men de flesta voro alltför upptagna af det förskräckliga med Henriette och af att titta ut på den oroliga menniskomassan utanför.

Sara gick omkring med ett själsfrånvarande ansigte, som tycktes vara förstenadt af sorg. Och dock var det icke sorg.

Skilsmessan från Fennefos och Henriettes död blandade sig tillsamman till ett förlamande slag, men lade endast en tätare, kall förhärdelse omkring henne. Hennes döende man der inne i sängen, alla de förskräckta männen och qvinnorna, larmet der ute på gatan — huru likgitigt var det henne icke alltsamman! Hon kunde ha satt sig midt i rummet och gifvit sig till att skratta åt dem.

Men utanför blef det allt värre och värre. Ett par halfvuxna pojkar gåfvo sig till att dundra i väggen; några närmade sig fönstren, stego upp på vattenbrädet och tryckte ansigtena platta mot rutan. Haugianerna gömde sig i vrårna; Sivert Jespersen låg nästan under bordet.

»Någon måste gå ut och tala förstånd vid dem,» föreslog en af de äldre qvinnorna.

Det skulle bli Sivert Jespersen, han var den äldste bland dem, men han tordes icke. Han visste alltför väl, att det bara skulle förvärra en dålig sak, om han kom fram. Den gamle färgaren satt uppe hos madam Torvestad; det var bättre att bedja honom försöka.

Det föll ingen af dem in att tänka på polisen; i staden var man icke — och allra minst haugianerna — van vid att vänta någon hjelp från det hållet, fastän upploppet nu fylde hela den trånga gatan och en stor del af torget framför skeppar Worses port. Det måtte vara fint folk med, ty en och annan af lyktorna var af de dyrbara, sexkantiga af blankpolerad messing.

Men medan de rådslogo, antingen de skulle hämta den gamle färgaren eller icke, blef mängden der ute alldeles stilla; man hörde blott de hastiga fotstegen af dem, som skyndade sig ut från gatan och fram på torget. Här skockade de sig tillsammans omkring någonting, och alla lyktorna vändes inåt mot midten, så att der blef jämförelsevis ljust; och öfver hufvudena på de flesta kände haugianerna igen sin egen Hans Nilsen Fennefos.

Han talade till folket; orden kunde de ej höra i den rasande stormen, men de visste ju, att när han ville, måste alla hjertan böja sig för honom; och i det de alla, män och qvinnor, strömmade till fönstren, tackade de Gud för denna frälsning och lyckönskade hvarandra, som om deras lif hade hängt på en tråd.

Men Sara satt ensam qvar inne i sjukrummet. Nu var hon alldeles upptagen af detta enda: att hon skulle återse Fennefos; hon ryste för det, hon nästan darrade, och hon tyckte, att allt detta kunde icke bäras.

Worse såg på henne; men i hennes förvridna ansigte fann han ingen tröst; han tillslöt då sina ögon och tycktes sjunka i dvala.

Fennefos kom in genom porten och mottogs i den mörka gången af talrika händer och ömma ord. Det första han sade, då han inträdde i rummet, var: »Hvarför sitten I här i mörkret? Ha ni något att frukta af ljuset?»

De tyckte alla, att han talade alldeles för högt, eftersom de sjelfva hade hviskat hela tiden; men ett par af qvinnorna skyndade sig efter ljus, och gardinerna rullades ned.

»Du kom i rättan tid, Hans Nilsen!» sade Sivert Jespersen och klappade honom ömt på axeln.

»Huru dägeliga äro deras fötter, som förkunna frid, som förkunna ett gladt budskap,» inpassade Nicolai Egeland.

»Jag kom annars för att förkunna er ett sorgligt budskap,» sade Hans Nilsen och såg allvarligt från den ene till den andre, »fast jag ser, att det är tillräckligt med jämmer i detta hus. Vi fingo veta ute i Smörviken i eftermiddags, att ert fartyg Ebenezer har strandat söder om Bratvold; icke en man kom i land; derför gick jag hit in, för att ni skulle kunna förbereda er och ta hand om enkorna och de faderlösa.»

»Herren gaf och Herren tog, välsignadt vare Herrans namn,» sade Nicolai Egeland.

Sivert Jespersen vände sig bort och gick för sig sjelf in i ett annat rum; det såg ut som om han räknade.

På gatan hade folket börjat skingra sig. Fennefos var känd och på sitt sätt aktad; det gjorde också ett visst intryck, att han, som de alla visste hade rest bort för att blifva missionär i Indien, nu plötsligt stod midt ibland dem.

Dessutom fans hos mannen detta särskilda, som gjorde att alla måste höra på honom, när han talade. Han sade dem några få allvarliga ord om huru illa det passar sig för hvar och en af oss att lägga sten på bördan, när Herrans hand har fallit tung på en broders hus.

De fina lyktorna försvunno och andra följde med; det var dessutom så vått och otrefligt i den hvinande stormen midt på torget; småningom skingrades svärmen, en och annan slog ett ilsket slag i väggen, då de gingo förbi madam Torvestads hörn.

Fennefos hade satt sig ned bland haugianerna inne i sjukrummet och talade ännu en gång till dem. Henriettes död hade gripit honom djupt, och hvarje ord han sade darrade af smärta och medlidande och fann vägen till allas qvalda hjertan.

Alla lyssnade, några gräto tyst; endast Sara satt med halft bortvänd blick utan att förändra en min. Ibland vände hon sig emot honom; han såg på henne som på en af de andra, öppet och ljust. Men hennes djupa, mäktiga ögon borrade sig in i hans, som en klagan, som ett skrik i den yttersta nöd: nu då hon skulle till att bli fri, nu var alltsamman för sent, förspildt, ödelagdt; ville han inte hjelpa henne?

Han ville icke så som hon ville. Han talade som om han redan var långt borta, som om de blott hörde den älskade rösten ropa välsignade ord till dem från fjärran.

Derpå reste han sig och bjöd god natt och farväl.

Der blef stor och smärtsam öfverraskning bland dem: skulle han nu öfverge dem igen, ta bort friden, som han nyss hade ditfört? De skockade sig omkring honom med böner och goda ord, talade också om stormen och det ohyggliga vädret — »du hittar knapt vägen, Hans Nilsen, i detta becksvarta mörker.»

Men då svarade han stilla med sin mors vers:

«Han, som kan binda stormen
Och leda böljan blå,
Han vet ock finna vägen
Hvarpå min fot kan gå.«

Vid dörren vände han sig ännu en gång och såg kärleksfullt på dem alla. Till sist kom han till Sara, som stod tätt bredvid honom; han räckte henne för sista gången sin hand till farväl, och i hans blick kom hela den gamla, oskyldiga kärleken från deras ungdom, så varm och öppen men så vemodig och full af det djupaste medlidande.

Då de andra följde honom ut i farstun, vände Sara sig, tog ett ljus och gick ofvanpå för att hemta något linneplagg. Men framför linneskåpet dignade hon ned och började plötsligt att gråta.

Hon grät först lidelsefullt och bittert, men efter hand smälte alltsamman, och hon grät öfver den arma Henriette, öfver sig sjelf, öfver allt, som var så bottenlöst sorgligt. Det stod ingenting annat framför henne än denna ljusa, rena blick och i denna blick löste tårarne förhärdelsen, som hade lagt sig omkring henne, och milda, fromma tankar kommo åter från den tid, då Hans Nilsen och hon följdes åt till och från bönemötena och talade så godt och oskyldigt med hvarandra.

Så funno ett par af qvinnorna henne gråtande framför linneskåpet, och den ena sade till den andra: »Se, hur hon älskade honom!»

Hon reste sig förvirrad, men blef strax lugn, då hon förstod, att de menade hennes man.

Några mödrar, som hade små barn, gingo nu hem, då gatan var fri. Men de flesta ville stanna der hela natten för att vaka och bedja öfver den arme skeppar Worse och vara till hands, om någonting skulle förefalla i byggningen inpå gården. Då och då gick någon dit öfver och lyssnade vid dörren. Den gamle färgarens röst hördes, och det gladde de sig åt, ty de ansågo, att madam Torvestad måste ha kommit till sig sjelf igen, eftersom han kunde tala till henne.

Vid midnattstid bars kaffe in i salen, och de turade om att gå in och ta sig en kopp för att hålla sig vakna.

Men inne i sjukrummet sutto de och läste ur de heliga böckerna, eller också bad någon en bön för den stackars sjuke, att Herren snart ville förlossa honom och göra hans sista stunder lugna och välsignelserika.

Jacob Worse hade legat alldeles stilla ett par timmar; de visste ej, om han hade sitt medvetande eller ej. Sara satte sig vid sängen och tog hans hand; det var väl första gången hon visade honom någonting, som kunde likna en frivillig smekning. Men det var för sent; han märkte det icke.

Efter som natten led, saktades stormen, och läsningen och bönerna mattades också af. Alla hade haft så mycken sinnesrörelse, att tröttheten nu smög sig öfver dem, då stormen ej längre skakade så vildt; och den sjuke låg så stilla och fredligt.

En och annan föll i en liten slummer; Sivert Jespersen tillslöt också ögonen; men han sof icke, han räknade fortfarande. Läsningen stannade af, och det blef alldeles tyst.

Men plötsligt foro de alla upp. Ty bortifrån sängen ropade Jacob Worse: »Lauritz! Din satans pojke! opp och klara vimpeln!»

De störtade fram till sängen och togo ljusen med sig; bleka och häpna stirrade de på den döende, de trodde att det var djefvulen sjelf, som talade ur hans mun; Sara hade kastat sig ned vid sängen och bad.

Men Jacob Worse låg der helt förändrad; ögonen voro endast halföppna och tycktes icke se; men det lidande och oroliga uttrycket hade vikit ifrån hans ansigte, det var nästan den gamle illmarige skeppar Worse; det täta, snöhvita håret låg så vackert fram i de oföränderliga orkanvågorna, och händerna lade han stilla ned på täcket, som om han nu hade blifvit färdig med någonting.

Ty i sista ögonblicket släpte djefvulen taget, och i det sjukdomen för sista gången skakade den starka kroppen och hjernan gjorde sina sista ryckningar, blef i vimlet af oklara minnen och förvildade tankar, som ilade förbi, en bild hängande, som ännu en liten sekund lyste för den plågade mannen.

Det var den namnkunniga hemkomsten från Rio de Janeiro, hans stolthets dag.

Skeppar Worse stod åter ombord på »Familjens Hopp»; det blåste en frisk nordanvind in öfver fjorden, och den gamla briggen gled makligt fram för småseglen.

Han öppnade sina ögon; men han såg icke de bleka ansigtena omkring sig.

Han såg solen skina öfver Sandsgaardsviken, der blåa sommarvågor löpte flockvis mot stranden för att anmäla att Jacob Worse var i fjorden.

Han försökte lyfta hufvudet för att se bättre, men då sjönk han tillbaka mot kuddarne och mumlade med ett innerligt belåtet leende:

»Vi komma sent, herr konsul, men vi komma säkert!»

Så seglade gamle skeppar Worse ut ur lifvet.

<< Kapitel 14

Upp till början av sidan.