Skogsstyrelsens underdåniga berättelse angående skogs- och jagtväsendet i Sverige intill år 1870/Uppkomsten af allmänna skogar

←  Administrationen.

Skogsstyrelsens underdåniga berättelse angående skogs- och jagtväsendet i Sverige intill år 1870. Bidrag till Sveriges officiella statistik. Skogsväsendet (BiSOS Q).

Lands-, härads- och sockne-allmänningar.  →

Uppkomsten af allmänna skogar.

I nära samband med den sjelfständiga ställning, som landskapen och inom desamma häradena i äldre tider intogo till hvarandra, stod den då allmänna föreställningen, att befintlig skogsmark, som ej tillkom enskilda hemman eller byar, vore en gemensam tillhörighet för inbyggarne uti det härad eller, under vissa förhållanden, hela det landskap, der sagda mark fanns. Å denna förutsättning hvilade flera stadganden i landskaps- och landslagarne.

Allmänningsjord utmärkte sålunda ej städse mark, som saknade egare. Blott i de norra delarne af riket, der en fast befolkning icke under medeltiden uppkommit, inbegreps derunder öde varande och sålunda för en hvar tillgänglig mark. I det öfriga landet utgjorde åter allmänning en viss menighets bestämda egendom; rätt att derstädes tillegna sig skogseffekter och begagna mulbete tillkom dem, som inom häradet eller landskapet bygde och bodde.^[1]

Allmänningarnes egenskap af gemensam egendom för befolkningen inom en viss ort framträdde på mångahanda sätt. Menigheten eller dess lagliga representation tillhörde det att bestämma, om mark finge derifrån upplåtas, och under hvilka vilkor sådant tillätes. Äfven i andra hänseenden förfogade densamma efter godtfinnande öfver allmänningsmarken. Innehafvare af jord å allmänningsmark kommo öfverallt, der ej dess omfattning gjorde en förminskning betydelselös, att stå uti ett visst beroende till den menighet, som dertill var egare. Härå häntyda de i Vestgötalagen förekommande uttrycken »almænnings bondi», »almænnings iorþ», »almænnings karl» och »almænningslandboe».

Områden, hvilka betraktats såsom allmänning, blefvo af menigheter öfverlåtna till enskilda personer eller för vissa ändamål disponerade. Mångfaldiga exempel finnas härpå. Enligt bref af erkebiskopen Nils Alleson, dateradt den 21 december 1302,^[2] hade Särestad (nu Segerstad), Hanebo och Söderala socknar med vissa förbehåll upplåtit omkring 3 qvadratmil af skogen Emord eller Ödmorden till underhåll af ett herberge för vägfarande, utan att något tillstånd af konungen eller hans fogde dervid sattes i fråga. Lagmannen Niklis Björnsson förklarade uti bref af den 10 april 1328, att han i samråd med landskapets inbyggare tilläte biskop Styrbjörn i Strengnäs, att i utbyte mot vissa biskopsstolens eller domkyrkans gods erhålla några skogar och egendomar, kallade allmänningar. En handling, daterad Hvalstad den 1 september 1312, omförmäler, hurusom med hela häradets bifall fogden i Skara Sune Jonsson frikallats från erläggande af häradsskyld för en fastighet i Skæmmingeryd och till och med långt senare bibehöll sig föreställningen om menighetens rätt att förfoga öfver allmänningsmark.

Åtskilliga omständigheter framkallade emellertid en förändring. Skyldigheten att utgöra skatt, som till en början förekom blott vid krig och andra tillfällen, då regenten var i behof af understöd, blef alltmer ofta återkommande, tills omsider årliga bidrag blefvo föreskrifna; och med de stegrade utgifterna tilltogo städse beskattningsföremålen likasom sträfvan att bereda utväg för åstadkommande af ökade tillgångar.

Sannolikt kom vid detta förhållande uppmärksamheten att fästas å de i rikets sydliga del varande, med ymnig tillgång å bärande träd ofta försedda allmänningar, hvarest utan tillkomst af någon odling genom meddelande af rätt till ollontägt eller till samlande af nötter och andra frukter tillfälle erbjöds till erhållande af en kanske icke så ringa inkomst. Af denna eller annan anledning inträffade, att konungen erhöll del uti allmänningsmark såväl i Tio härads och Östgöta lagsaga som äfven, efter hvad det vill synas, i Vestergötland, hvaraf föranledts en formlig delning emellan konungen eller hans rättsinnehafvare och häradena. Redan uti ett dokument, utfärdadt emellan 1210 och 1216, omtalas en af konung Sverker den gamle till Nydala kloster lemnad gåfva af tredingen uti skogstrakterna Flata och Nutahult. Det är dock icke otänkbart, att i detta fall åsyftats blott en byallmänning, hvari konungen för honom tillhöriga hemman haft del. Bestämdare framstå konungens anspråk uti en af konung Birger den 25 augusti 1296 meddelad befallning till Ölmestads och Skärstads socknar att skifta sin allmänningsskog i tre lotter och låta erkedjeknen Sune i Linköping till Arbugha gård erhålla hvilkendera han önskade. Vidare märkes, hurusom bytesbrefvet af den 29 juli 1303 emellan riksmarsken Thorkel Knutsson och konung Birger tillägger den förre tredjedelen af allmänningsgodsen uti både Linköpings och Vexiö stift, vanligen kallad »kunungslut». Indragning af denna förläning till kronan torde dock kort derefter hafva vidtagits. Enligt ett emellan åren 1222 och 1250 utfärdadt bref öfverlät konung Erik Erikson till Alvastra kloster hela sin tredjedel uti tvenne bol i Grutbec (nu Grebäck), hvaraf klostret erhållit de öfriga begge delarne genom »skötning» af konungen och hela Vestgötafolket. Konung Albrecht tillät uti bref den 7 april 1384 Norrköpings borgare att hugga ved på »konungs tridjung» i Bråbo härad; och likartade upplåtelser häntydande å konungens rätt till delaktighet uti allmänningsjord förekommo vid flere andra tillfällen.^[3]

Någon sådan delning af allmänningsjorden, som, utan att landskapslagarne derom meddela några bestämmelser, sålunda synes i Götalandskapen temligen allmänt hafva förekommit, åvägabragtes icke i det egentliga Svealand. De ofruktbara marker, hvaraf allmänningarne här till stor del utgjordes, kunde kanske icke likasom i det sydligare landet blifva föremål för någon inbringande upplåtelse. Erläggande af afgift för å allmänning upptagna lägenheter torde till och med först under den senare delen af medeltiden hafva ifrågakomma. I anseende härtill och då innehafvare af desamma för visso icke undgingo att deltaga uti de pålagor, som befolkningen affordrades, förefanns för konungen ingen anledning att blanda sig uti förhållanden, sådana de af lag och sedvana utbildats. Förhållandet ändrades dock, i samma mån utgörande af en särskild afgäld för jord å allmänning visade sig möjlig.

Landskapslagarne för Svealand tala icke om sådan afgäld, och det är först i Magnus Erikssons landslag, som stadgande finnes att afgäld, som från häradsallmänning utginge, skulle skiftas emellan jordegarne i häradet efter jordatalet och konungen taga sin treding, sålunda efter samma grund som konungen egde del i böterna. Kristoffers landslag innehöll detsamma och kongl. brefvet den 19 juni 1444 meddelade till och med bestämdt förbud för konungens embetsman att befatta sig med häradsränta och afgäld af häradsallmänning mer än hvad lagboken utvisade.

Bevis att konungen derutöfver sträckt sina anspråk äro ingalunda de medgifvanden, som konungen tid efter annan lemnade bergverksidkare att å allmänning taga nödiga skogseffekter. Dessa medgifvanden må nämligen med den uppfattning, som man om dylik jord hade, näppeligen vara att betrakta annat än såsom ett rättsligt uttalande af konungen, att hvad bergsdriften kräfde, skulle å skogen få tagas med lika rätt, som inbyggarne egde att derstädes genom svedjande eller på annat sätt bereda sig medel till uppehälle.

Å de störa obygderna i Vesterbotten och Finnland, der ännu i början af 1300-talet befolkningen nästan uteslutande utgjordes af kringströfvande lappar, voro förhållandena väsendtligen olika med dem, som rådde i det öfriga landet. Här fanns ingen menighet, som å skogsmark framställde bestämda anspråk. Besittningstagande af jord i dessa trakter, hvilket från mer än en synpunkt var gagneligt, kunde icke annat än i hög grad gynnas deraf, att landets öfverhufvud eller med andra ord den person, som, der marken icke utgjorde viss menighets tillhörighet, måste anses hafva i framstå rummet varit berättigad att deröfver förfoga, meddelade försäkran, att jordinnehafvaren i förening med tryggad besittningsrätt hade att påräkna viss tids skattefrihet. Sålunda utfärdades under Magnus Erikssons minderårighet påbud med tillåtelse fur hvem som ville, att bosätta sig emellan Skellefte och Ule emot åtnjutande af skattefrihet, till dess konungen blefve myndig. Konung Magnus Eriksson utfärdade den 9 april 1335 formligt gåfvobref till Niklas Abjörnsson Sparre å Pite elf med dess omgifningar, hvarest för bosättningar och byggnader betydliga kostnader blifvit använda; och då helsingarne deremot anmärkte, att Helsinglands gräns sträckte sig till Ule träsk i Finnland, blef detta vid riksmötet i Telge den 5 september 1328 ogilladt. Vid samma tillfälle förordnades, att domsrätten öfver nybyggarne skulle utöfvas af konungens fogdar och ej af lagmannen, men helsingelagen dock tillämpas.

Förhållandena synas sålunda gifva vid handen, att menigheterna under medeltiden delvis bibehållit en obegränsad dispositionsrätt öfver de allmänningsmarker, som af dem efter gammal sedvana begagnades. I strid häremot här dock uppgifvits, att år 1282 genom det s. k. Helgeandsholms mötes beslutet skall hafva förklarats bland annat, att all allmänningsjord, som ej vore upptagen och enskild person tillhörig, skulle tillkomma kronan. Till stöd derför här man förnämligast åberopat en af Palne Eriksson Rosenstråle år 1587 uppvisad handling. Äktheten af densamma likasom verkligheten af ett sådant beslut här emellertid på göda grunder blifvit betviflad. Man här anmärkt, att, om verkligen ett beslut af berörda innehåll fattats, detsamma bordt lemna spår i derefter utgifna allmänna lagar, men sådant finnes hvarken der eller i samtida handlingar uti vidsträcktare mån än här ofvan blifvit omförmäldt.

Ingalunda må dock förnekas, att en dermed öfverensstämmande uppfattning under senare delen af medeltiden gjorde sig inom landet gällande, hvartill hufvudsakligen bidrog den till- tagande bekantskapen med de feodala rättsprinciper, som hyllades i utlandet.

Benägenheten för jagt gaf besittningsrätten till skogsmark ökadt värde. Så länge marken förblef allmänning, kunde nämligen ej befolkningen förhindras att derstädes beta sina kreatur, anordna svedjeland m. m. Det berättas också, att under den laglöshet, som utmärkte konung Albrechts regering, det privilegierade frälseståndet skall hafva tillegnat sig så mycket allmänningsjord, att förlust härigenom tillskyndades kronan. Beslut om jordens återvinnande fattades i anledning deraf å möte i Nyköping 1396; och på yrkande af fogdarne vid räfstetingen skall det äfven ibland hafva lyckats att återställa till härad inkräktad allmänningsjord.

För innehafvarne af den konungsliga magten saknades likaledes ej orsak att eftersträfva besittningsrätt till skog.

Der kungsgårdar funnos, beredde förvärfvet af allmänningsmark en tillökning uti egoområdet, hvilken från flera synpunkter blef förmånlig. Redan en åstadkommen utsträckning af jagtmarken gaf egendomen ett högre värde och dermed förenade sig flera andra fördelar. Var skogen ållonbärande, erbjöd sig tillfälle att genom upplåtelse af ållontägt vinna en mer eller mindre betydlig inkomst och i annat fall kunde genom anläggning af nyhemman, hvilka, då de anlades å mark, tillhörig kronan, blefvo skattskyldiga till densamma, beredas en för framtiden vigtig inkomstkälla.

Sålunda förefaller det sannolikt, att under slutet af medeltiden kronan förfogat öfver betydande skogar. Mångenstädes hade de områden, som hörde till konungens under den gemensamma benämningen af Upsala öde i lagen uppgifna fastigheter, icke så ringa omfattning. Dertill kommo åtskilliga ek- och bokskogar, som kronan genom delning af allmänningsmark i de sydliga orterna förvärfvat; och slutligen är det möjligt att, oafsedt de skogar, som blifvit underlagda kungsgårdar, enstaka områden för att användas till jagtmark eller af annan orsak förklarats tillkomma kronan, utan att sådant å de ställen, der hemmanen å egna egor haft erforderlig tillgång af skogseffekter, mött någon gensaga från befolkningens sida.

Under konung Gustaf I bragtes de åsigter om kronans rätt öfver allmänningsjorden, som flerstädes före hans tid framskymtade, till full mognad. Redan uti bref den 4 mars 1535 i fråga om upptagande af ödesjord talade han om »cronones och konungens allmenninger», och att han dermed åsyftade utan undantag allmänningsjord, blir uppenbart vid jämförelse med andra uttalanden i ämnet. Så medgaf han i bref den 12 augusti samma år »aff synnerlig gunst och nådhe» inbyggare i Vermland att »friie och obehindrade niute bruke och beholle alle the almenninger szom the vtaff longlig tiid och hedhanne höss witterlige och skälige hafft haffue». Ek- och bokskogarne i Småland, särdeles i Konga härad, benämndes uti bref den 13 april 1537 »crononess bärande eke och bökeskogar» och slutligen uttalade konungen uti öppna brefvet den 20 april 1542 sin bekanta sats att »sådana eger som obygda liggie höre Gud, oss och Sverigis crone till och ingen annan».

Sedermera bibehöll denna rättsuppfattning i fråga om allmänningarnes egenskap af kronans egendom giltighet; och det utländska inflytandet, som dervid var verksamt, gaf sig vid flera tillfällen tillkänna. Regementsformen för Vestergötland den 9 april 1540 talade om kronans »regalier» med föreskrift att af dessa »länhgodz, gårdar, torp, torpestäder, åkrer, ängiar, skogar och uthmarker eller fiskewattn platt intet skall svikligen ifrådraget eller henne ifrårycht blifva».

Det i många hänseenden märkliga förbudet för skattebonde att förvärfva mer jord än som erfordrades för fullsutenhet underlättade ett ingripande i eganderättsförhållandena från konungens sida. Så småningom ledde nämligen detta derhän, att konungen betraktade sig såsom den egentlige egaren till skattejorden, hvadan en förminskning af skattehemman egor emot nedsättning af skatten blef från rättslig synpunkt möjlig. Något dylikt torde dock endast undantagsvis hafva egt rum, såsom då utvidgning af en kongl. park eller djurgård skulle företagas.

Oberoende af de kongl. anspråken bibehöllos allmänningarne till begagnande af de menigheter, som dertill från äldre tider varit berättigade. Uppkomna frågor beträffande rätt till allmänningsjord underställdes af olika menigheter ej sällan konungens bedömmande, och blefvo dervid behandlade såsom andra jordatvister.

Huru vigtig den skedda förändringen uti uppfattningssättet än var, fortforo sålunda de gamla förhållandena att utan synnerlig rubbning ega bestånd. Den afgäld, som erlades för jord å allmänning, torde dock efter Gustaf I:s förklaranden om dess egenskap af kronans tillhörighet ej vidare hafva blifvit föremål för någon delning utan oförminskad ingått till kronan.

För konungens anspråk å allmänningsjorden fick den redan vid möte i Vadstena år 1524 beslutade och sedermera utförda skattläggningen stor betydelse, särdeles emedan dermed förenades skyldighet för fogdarne att årligen insända räkenskaper med ett hufvudregister öfver befintliga hemman och lägenheter. Den periodvis återkommande jordundersökning, som fogdarne för uppfyllande af berörda åliggande måste vidtaga, beredde nämligen en noggrannare kännedom om jordegendomsförhållandena i landet; och synes jemväl konungen hafva deraf begagnat sig för tillsyn, att de bestående hemmanen ej vidtogo en för kronan skadlig utvidgning å allmänningsjorden. Ett bevis härpå är, hurusom Bälinge häradsboer bötfälldes af Gustaf I, för det att de undandolt en allmänning.^[4]

Under den senare delen af 1500-talet låg uppfattningen om kronans förfoganderätt öfver den adeln ej tillhöriga jorden till grund för flera fattade beslut. Med stöd deraf ansåg konung Johan III sig oförhindrad att förklara ett helt landskap, Öland, för fridkallad park, och i Södermanland uppstodo genom afsöndringar från bestående hemman de s. k. jagbackarne. Skogstrakter, hvilka i egenskap af konungens parker voro fridkallade, förekommo i flera delar af riket; och allt tyckes gifva vid handen att föga hinder funnits för regenten att för kronans-räkning tillegna sig förevarande allmänningsjord. Temligen betydelselöst torde på grund häraf det förklarande vara, som uti Kongl. Maj:ts försäkran för ridderskapet och adeln den 11 februari 1594 meddelades, utmärkande, att konungens embetsman icke skulle ega att befatta sig med häradsallmänning vidare, än lagboken utvisade om konungens treding, med rätt för konungen att bygga och förbättra kronans anpart i allmänning, utan att sådant dock finge blifva adelsbyar eller besutna hemman till förfång. Att detta blott häntyder å en ökad kännedom om de lagliga bestämmelserna, utan att innebära ett för framtiden vigtigt erkännande af menigheternas rätt, tyckes framgå deraf, att kort derefter uti Björneborgs riksdags beslut den 9 februari 1602 § 7 stadgades, att hvad adeln byggt å »cronones almenning» skulle vederkännas under kronan, likasom att bondes egoområde skulle begränsas till det, hvarå han var besuten och hans rå och rör utvisade.

I samma mån som den kongl. makten alltmer begränsade de gamla kommunala friheterna, blef den ökade myndighet, som tillkom konungens i landsorterne varande embetsman, en anledning för desse att i allmänhet taga befattning med flere ärenden, som förut synas hafva varit till menigheterna öfverlåtna. Ibland dessa ärenden intogo frågor om rätt till skogsfång och mulbete å allmänningsjord en ganska vigtig plats, hvadan det är antagligt, att, i fall allmogen ej bibehållit en viss politisk makt, rätt till fortsatt begagnande af allmänningarne för allmogen förenats med skyldighet att derför till kronan erlägga afgift.

Landshöfdingarne, till hvilka det öfverläts att utöfva uppsigt öfver allmänningarne, att genom lämpliga anstalter befordra deras bebyggande, att meddela derifrån efter menighetens hörande skogsanslag till bergverk m. m., fingo härigenom många tillfällen att ingripa uti hushållningen års allmänningarne; hvilket allt för underordnade betjente, som hade att utföra i sådant syfte gifna föreskrifter, var egnadt att framkalla den föreställningen att allmogens nyttjanderätt kunde efter godtfinnande begränsas. Försök gjordes ock af dem att för tillgodonjutande af skogsfång å allmänningsmark tilltvinga sig betalning.

Emellertid gaf 1647 års skogsordning, som omtalade lands-, härads- och sockneallmänningar, redan uti uppgiften om deras tillvaro ett erkännande af landskapets, häradets och socknens rätt. Äfven andra bestämmelser i skogsordningen, som afsågo ett oförminskadt bibehållande af desamma, hvilade å enahanda grund. Sålunda skulle om dem företagas en ordentlig undersökning, dervid alla bevis, rågångar och råmärken skulle noga upptecknas och nya råmärken, i fall gamla förkommit, upprättas samt ett exemplar af rågångsbeskrifningen inlemnas i kansliet och ett andra till landskapet, häradet eller socknen, hvarest allmänningen vore belägen, hvaraf synes, att om än statens rätt dervid var tillgodosedd, den anbefallda åtgärden tillika afsåg menigheternas intressen.

Ett noggrannt, för framtiden åskådligt bestämmande af allmänningarnes och de såsom - kungsparker förklarade markernas utsträckning mötte emellertid flera hinder. Allmänna landslagens stadganden i ämnet voro särdeles ofullständiga, så att en tillämpning af desamma ej var lätt.

Om de enskilda byarne och gårdarne varit å skogsmarken med rå och rör försedde, hade en ledning vid förrättningen vunnits, som gjort densamma temligen enkel; men så var ej alltid förhållandet utan oftast åberopades otydliga synedomar eller en längre tids oklandrad häfd till bevis å eganderätten. Äfven inträffade det ej sällan, att egare till fastigheter, som angränsade härads- eller sockneskilnader, invid hvilka merendels de största skogarne funnos, sökte att ända till dessa skilnader få såsom sin egendom försvara marken, under uppgift att desamma jemväl angåfvo utsträckningen af deras enskilda egor. Genom företeende af gamla dombref, afhörande inför domstol af ålderstigna personer eller andra medel kunde visserligen någon gång åvägabringas tillfredsställande bevisning, att marken till större eller mindre del vore att betrakta såsom allmänning för en eller annan menighet; men härmed var i alla fall ej omfattningen vederbörligen angifven. Der skogsbrist rådde, förefanns möjligen utväg att äfven derutinnan förebringa bevisning. Annorlunda var åter förhållandet i de traktör, der de enskilda hemmanen hade ymnig skogstillgång; och isynnerhet härstädes erbjöd sig ett lätt tillfälle för jordegare att tillskansa sig betydande delar af gamla allmänningar, utan att vid en uppkommande tvist vederbörande menighet kunde till ådagaläggande af sina rättigheter ens styrka att obestridd rätt till hygge derstädes under den föregående tiden egt rum.

Oaktadt svårigheter för menigheterna förefunnos att häfda sina anspråk å ifrågavarande marker, anlitades dock, särdeles under senare delen af 1600-talet, allmänna domstolarne ej sällan för mål af förevarande beskaffenhet Der emellertid allmänningens utsträckning, antalet af de deri intresserade eller andra omständigheter gåfvo saken en större vigt och betydelse, kom dess öfverlåtande till särskilda domstolar att betraktas såsom bästa utvägen till vinnande både af en mera noggrann behandling och af ett snarare slut. Så finner man, hurusom år 1668 en kommissorialrätt förordnats att afdöma en uppkommen tvist om allmänningsmark i Tierps härad,^[5] hvarefter användande af dylika domstolar sedermera ofta ifrågakom för bestämmande af rätta skilnaden emellan olika landskap.

Icke ensamt för allmänningarne utan äfven i afseende å. parkerna, hvilka likaledes voro föremål för inkräktningar, visade sig en regleringsåtgärd erforderlig. Af sådan orsak tillsattes under slutet af 1600-talet de under namn af skogskommissioner bekanta myndigheter, hvilkas åtgärder länge bibehöllo sig hos befolkningen uti ett föga behagligt minne. Den förstå af dessa förordnades i början af 1680-talet för Skaraborgs län. I denna på flera ställen skoglösa bygd alstrade den stränghet, med hvilken kommissionen förfor, ett sådant missnöje, att konungen såg sig föranleda att utnämna en ny kommission, för hvilken instruktion den 18 juli 1689 utfärdades. Kommissionen, hvars uppgift hufvudsakligen skulle vara att definiera parkernes och allmänningarnes »etandue» samt att afsöndra och afrösa Kongl. Maj:ts gränser ifrån privatas egor, hade icke ringa svårighet att efterkomma konungens önskan, som uttalade sig uti chefens för hans jägeristat yrkande, att alla de uti en upprättad förteckning såsom konungens parker upptagne, ehuru under den närmast föregående tiden ibland såsom allmänning brukade marker, skulle i sin förra egenskap bibehållas, men på samma gång förebygga alltför störa rubbningar i den lokala hushållningen och derigenom dämpa det framkallade missnöjet, hvarutinnan den likväl synes hafva temligen väl lyckats, då klagomålen afstannade.

Sedan derefter uti enahanda syfte undersökningar i Elfsborgs län vidtagits rörande der befintliga allmänna berg, sjöar ock skogar samt handlingarne derom blifvit till kammarkollegium öfversända, förekom jemväl uti denna landsort en s. k. skogskommission, utan att dock densamma synes hafva haft synnerlig betydelse.^[6] Så var deremot ej förhållandet med de skogskommissioner, som tillsattes för Upland. Äfven här föregingos dess arbeten af uppmätningar. Efter det att sådana skett samt klagomål från allmogen i landskapet inkommit med uttrycklig begäran om förordnande af särskilda personer för behandling af dessa ärenden, utnämndes lagman Wattrang, assessor Strömfelt tillika med häradshöfdingarne »öfver Elfcarlby Wästland och Tiärps socknar sampt Nohrunda Bählings, Waxale, Rastboo, Ohlentz, Fröståkers och Närdinghunds härader med Häfröö socken uti Upland» att företaga undersökning om »skogarnes beskaffenhet samt parkers och allmänningars rätta vidd och begrepp, så ock hvad med rätt och skäl för olaga inkräktningar dersammastädes bör skattas och anses» under iakttagande isynnerhet af de föreskrifter, som meddelats uti en för dem den 14 maj 1694 upprättad instruktion, hvilken äfven för de kommitterade, som vid sidan af de ofvannämnde hade ett likartadt uppdrag i andra delar af provinsen, torde hafva egt tillämplighet, och dessutom såsom ett uttalande af Kongl. Maj:t fick giltighet på andra ställen i riket.^[7]

Allmänningskommissioner omtalas jemväl för Vestmanland, af hvilka en tyckes hafva befattat sig endast med uppmätning och den andra med sakernas afdömande, hvilket dock befanns olämpligt; hvadan uti kongl. brefvet till kammarkollegium den 17 april 1695 förklarades, att uti de provinser, som återstodo, på samma sätt borde förfaras som det skett i Upland och andra höfdingadömen, så att icke tvenne utan allenast en kommission blefve förordnad, hvilken, sedan undersökning och afmätning förrättats, straxt kunde med afdömandet efter instruktion förfara. Huruvida sedermera i öfverensstämmelse härmed särskilda kommissioner kommit till stånd för de nu afsedda provinserna eller ärendena på dessa ställen behandlats af häradsrätterna, kan icke med säkerhet uppgifvas; men det senare är sannolikt.

Öfver de domar, skogskommissionerna meddelat, framställdes sedermera tidt och ofta klagomål. Sedan vid flera tillfällen medgifvande lemnats att vid laga domstol få upptaga frågor, som kommissionen afdömt, men detta i anseende till svårighet för kronan att förebringa motbevisning, befunnits vara särdeles olämpligt, blef genom kungörelsen den 18 juni 1782 en viss tid af tre år utsatt, hvarefter de, som icke vid vederbörlig domstol sökt bevisa sin rätt till andel uti allmänningar, icke vidare skulle emot samma domar ega att föra talan.^[8]

Uti lagar och förordningar under slutet af 1600-talet förekomma temligen stridiga uttalanden angående allmänningarnes egenskap af kronans mark. Uti kongl. förordningen den 19 december 1683 yttrades tydligt, att skog, som genom afvittring eller andra laga skäl kunde visas tillhöra en viss socken eller härad icke skulle densamma förnekas, utan att allmänningen dock finge öfver sina rätta gränser extenderas; men kort tid derefter den 5 januari 1685 förklarades uti kongl. bref till hofrätterna, att uppkomna frågor angående »Våre allmenninger» skulle, om de vore belägna inom bergslag, tillhöra bergskollegium, men annars kammarkollegium, dock att tvistigheter om råskilnad emellan »Wåre almenningar» och privata angränsande egor, skulle vid domstolarne upptagas, under iakttagande att dervid någon förordnades att bevaka »Wårt Interesse och rättigheeter». Allmänna föreställningen synes dock hafva varit, att allmänningar, om än de i viss mån voro för kronan såsom dess egendom disponibla till de ändamål, som regenten funne berättigade, dock med hänsyn till nyttjanderätten tillkommo menigheter, hvarföre också desamma ansågos icke kunna frånkännas större del än som för dem vore obehöflig.^[9]

Tillvaron af fridkallade trakter, hvarest till och med å byallmänningar en stränghet i afseende å jagt och möjligen äfven beträffande skogsvård rådde, som var jemförlig med den å parkerna tillämpade, åvägabragte emellertid för dem, som härutinnan ville utsträcka konungens rättigheter, en skenbar likställighet emellan dessa olika marker. Från rättslig synpunkt qvarstod likväl en betydlig skilnad. Byallmänningar betraktades såsom de enskilda hemmanens tillhörighet. Jemväl sockneallmänningar torde, när desamma sedan äldre tider af socknemenigheter brukats, förblifvit orubbade i deras besittning, ehuruväl i den ofvanberörda instruktionen den 14 maj 1694 konungen hade förbehållit sig att i desamma hafva lika rätt som i häradsallmänning.

Emellan dessa sockenallmänningar å ena sidan samt parker, jagbackar och djurgårdar, hvarå kronans rätt var fullt bestämd, å den andra sidan, stodo de öfriga visst härad eller landskap tillkommande, ehuru i 1734 års skogsordning såsom kronans egendom angifna skogar äfvensom de betydliga områden i det nordliga Sverige, hvilka, om än bygdelagen derå framställde anspråk, icke lämpligen kunde dem tillerkännas till större del än som befunnes för hemmansåboerne till skogsfång och mulbete erforderligt. Bestämmandet af det, som derstädes tillkomme kronan, efter det hemmanen fatt sina områden utbrutna, blef en svår Förutom nu nämnda slag af allmänna skogar äro att märka uppgift för den redan i slutet af 1600-talet började och ännu ej sådana från allmänningsmarker utbrutna områden, som blifvit afslutade afvittringen. upplåtna åt berg- eller sågverk.

---

1. I additamenta IV: 11 till Vestgötalagen omförmälas åtskilliga »almænnigs scoghær» och »almænnigs biærgh» såsom Edsuider, Risuidær, Billing, Kindcull m. fl.
2. Det nu anförda brefvet och flera af de följande omförmälas uti en uppsats »Framställning af de så kallade grundregalernas uppkomst och tillämpning i Sverige intill »Intet af sextonde århundradet» af Carl Gustaf Styffe, hvilken uppsats är intagen i kongl. vitterhets-, historie- och antiqvitetsakademiens handlingar, XXIV delen, Stockholm 1864.
3. Stadgandet i Östgötalagen Eghna Salu balker I, § 2: »nu vill kununger allmænning sælia» innebär ej nödvändigt någon antydan å rätt för konungen till häradsallmänningar utan syftar säkerligen blott å skogsmark, tillhörande konungens gårdar.
4. Enligt 1542 års handlingar i kammararkivet.
5. Norra Tierps allmänning skalle genom kongl. bref 1582 och 1591 ansetts vara konungens och kronans enskilda egendom. Uppgift härom i Uplands skogskommissions handlingar i riksarkivet.
6. Den 6 december 1695 anbefallde dock Kongl. Maj:t landshöfdingen i länet att afmäta skogsallmänningarne och fullgöra »insteningen».
7. Komitterade sysselsatte sig jemväl med uppgående af gränsen emellan Upland och Gestrikland i anledning af missnöje öfver en 1537 meddelad synedom. På fråga var om allmänningarnes utsträckning, företräddes häradena af fullmägtige. Å de fridkallade parkerna hade riksjägmästaren Ulfeldt lemnat förteckning. Icke obetydliga inkräktningar, som i form af vretar, fjell, skogstrakter brukats under frälsehemman, men ursprungligen tillhörde allmänningar, lades ånyo till de sistnämnda. Inom Långhundra, Seminghundra och Erlinghundra härad var antalet af dem 29. Se skogskommissionens handlingar i riksarkivet. Här må jemväl anmärka», att i kammararkivet finnes bland handlingar rörande skogskommissionen i Upland en besvärsskrift af allmoge, daterad den 11 januari 1694, hvarest förekommer: »de gamla lagarne innehålla, att allmänningar ligga en på hvar sida om häradssträngen, hvaraf följer, att ingen by i stor skog bör betjena sig af häradsrösen utan allmänning bör stöta dertill, dernäst förmäler samma kapitel att från häradssträngen skall mätas väfveldrett ( = snörrätt) till nästa odalby, distansen skiftas i 3 delar, deraf skulle 2 delar vara varskog och en tredjedel allmänning, hvilken ofelbart bör ligga näst häradssträngen. Möjligen syftar detta å Östgötalagen, Bygdabalken XXVII § 2 och 3 och Uplandslagen Wiþerbobalken XX. Kongl. brefvet den 28 mars 1698 erinrade, att häradsråmärken och skilnader ej borde tagas till grund att allena skilja byegor.
8. Kongl. förklaringen den 8 november 1786 erinrade att de angående rätt att öfverklaga skogskommissions dom från 1731 till 1782 utkomna förklaranden icke afsåge utslag af afvittringsrätter, hvilka blott varit vanliga häradssynerätter.
9. En viss skilnad gjordes likaledes emellan allmänningsskogar, der viss menighet faktiskt innehade nyttjanderätten, och sådana med hvilka detta ej var förhållandet. De förra utgjordes af härads- och sockenallmänningar, medan de senare, till hvilka de gamla landsallmänningarne torde hafva räknats, i ordets fulla bemärkelse voro kronoallmänningar. Uti en handling från slutet af 1600-talet upptages såsom »cronones» skogar: i Östergötland »Åhmebergs diuregardh» l. (längd) 1 mil b. (bredd) 1 mil, »Mällby skog» l. 1 mil b. ½ mil, »Långe skogen» l. 1 mil b. ½ mil, »Elffvestadh skogh» l. 1 mil b. ½ mil, »Hålewägenn» l. 3 mil b. 2 mil, »Kålmåhlen» l. 5 mil b. 2 mil, »Åthwedh skogh» l. 2 mil b. 2 mil, »Noor skogh» l. 1 mil b. 1 mil, »Fredzkallade parcker om Linköping» l. l½ mil b. 1/4 mil, »Kinda häradt som ähr mestedels skogh» l. 4 mil b. 2 mil; i Vestergötland och Skaraborgs län: »Hallna» l. 2 mil b. 1 mil, »Fägremo» l. 3 mil b. 1 mil, »Tije och Nycklemo» l. 2 mil b. 1 mil, »Stora Tijwegenn» l. 5 mil b. 5 mil, »Bröthann» l. 2 mil b. 2 mil, »Russlingenn» l. 1 mil b. 1 mil, »Lille Tijwegenn» l. 6 mil b. 3 mil, »Billingen fredkallat park» l. 3 mil b. 1 mil, »Hornebostöpen» l. 1 mil b. ½ mil, »Binnebergz Moo» l. 1 mil b. ½ mil, »Klofftemo» l. l½ mil b. ½ mil, »Kinna skogh fredkallat park» l. 3 mil b. 2 mil, »Billingen på een sidha», Smerthan, l. 2 mil b. 1 mil, »Meyssa bergh fredkallat park» l. 2 mil b. ½ mil, »Häck Åhss» l. 5 mil b. 2 mil, »Edzwägen fredkallat park» l. 3 mil b. 1 mil, »Lärke skog» 1. ½ mil b. 1/4 mil, »Runne stygenn» l. 1 mil b. 1 mil, «Häkz Måssen» l. ½ mil b. 1/4 mil, »Stööpen» l. 2 mil b. 1 mil, samt i Elfsborgs län: »Åhlingzåhrs skogh» l. 1 mil, »Röne skogh» l. 1 mil b. 1 mil, »Laa skogh» l. 1 mil b. 1 mil, »Häfdeby skogh» l. l½ mil, »Bollebygz skogh» l. l½ mil, »Ahlefiell» l. l½ mil b. 1½ mil, »Tollere och Lerum skogh» l. 1 3/4 mil b. 1 1/4 mil, »Henne och Halleberg freekallat park» l. l½ mil b. 1½ mil, »Edzwägen» l. 1 mil b. 1 mil, »Sundshagen freekallat park» l. 1 1/4 mil b. 1/4 mil.