Slaget vid Waterloo

Från Wikisource, det fria biblioteket.
 
Hoppa till: navigering, sök
←  Två vänner Novelletter
av Alexander Kielland
Översättare: Okänd

Slaget vid Waterloo


[ 107 ]

Slaget vid Waterloo.



1.

Då det icke allenast i och för sig är mycket angenämt, utan också i öfverensstämmelse med skick och bruk att vara kär, och då man i våra oskyldiga och moraliska förhållanden kan hängifva sig så mycket tryggare åt detta liebhaberi, som man hvarken generas af vaksamma fäder eller stridslystna bröder, och då man dertill lika lättvindigt kan komma ut ur som in i det för oss specifika förhållande, som man kallar förlofning — ett mellanting mellan äktenskap och fritt vivre i en god familj — så, ja så var det icke underligt att kusin Hans kände sig djupt olycklig. Ty han var icke det minsta kär.

Han hade länge gått och väntat på att det skulle komma öfver honom som ett raptus, hvilket ju enligt alla erfarnas påstående är den riktigaste formen för den riktiga kärleken. Men [ 108 ]då det ej blef någonting af och han ändå var ett helt års student, sade han till sig sjelf: Kärleken är ett lotteri, vill man vinna, måste man väl spela. Man bjude lyckan handen, som det står i annonserna.

Han såg sig alltså flitigt om och gaf noga akt på sitt hjerta.

Liksom en fiskare, som sitter med refven om pekfingret, passande på minsta ryckning och undrande om det ej snart skall nappa, så höll kusin Hans tillbaka sin andedrägt hvarje gång han såg en ung dam: månne han inte snart skulle känna denna egendomliga ryckning, hvilken, som bekant, hör till den sanna kärleken; denna ryckning, som i ett ögonblick kommer allt blodet att strömma till hjertat för att lika plötsligt fara upp i hufvudet och färga ansigtet rödt ända till hårfästet.

Men det ville på inga vilkor nappa; hans hår förblef lika rödt ända till rötterna, ty kusin Hans’ hår kunde ej kallas brunt; men ansigtet höll sig lika blekt och lika långt.

Den stackars fiskaren var trött, då han en dag dref af ned till fästningen. Han satte sig på en bänk och betraktade med föraktlig min några soldater, som höllo på med den härdande öfningen att stå på ett ben midt i solen och vrida öfverkroppen för att bli stekta på bägge sidor.

[ 109 ]»Nonsens,» sade kusin Hans och spottade, »det är sannerligen ett alldeles för dyrt nöje för vårt lilla land att hålla sådana der akrobater. Såg jag inte häromdagen, att denna s. k. armé behöfver 1,500 bleckaskar skosmörja, 600 ryktborstar, 3,000 alnar guldgaloner och 8,640 blanka knappar! Det vore bättre om vi sparade på guldgaloner och blanka knappar och använde våra styfrar till folkets upplysning,» sade kusin Hans.

Ty han var smittad af de moderna idéerna, hvilka tyvärr också börja tränga in hos oss och som säkerligen till sist skola omstörta hela den bestående samhällsordningen. —

»Farväl då så länge!» sade en fruntimmersröst alldeles bakom honom.

»Farväl så länge, barnet mitt!» svarade en djup manlig stämma.

Kusin Hans vände sig långsamt, ty det var en varm dag. Han upptäckte en gammal militär i svart, hopknäpt rock med svärdsorden på, en halsduk, som var virad otroligt många gånger om halsen, välborstad hatt och ljusa benkläder. Denne herre nickade till en ung dam, som aflägsnade sig åt staden till, och fortsatte derefter sin promenad utöfver vallen.

Kusin Hans var visserligen trött, men likväl följde hans ögon den bortskyndande unga flickan. Hon var liten och nätt, och han lade med intresse märke till, att denna dam var en af de få, [ 110 ]som ej göra en liten vändning inåt med den venstra foten, då de lyfta den upp från marken.

Detta var ett stort företräde i den unge mannens ögon; ty kusin Hans var en af dessa naturer med fin känsla och skarp blick, som först egentligen förmå uppskatta en qvinnas hela värde.

Efter några steg vände damen sig; förmodligen ville hon nicka ännu en gång till den gamle officeren, men alldeles af en händelse träffade hennes blick kusin Hans.

Då inträffade ändtligen det han så länge hade gått och väntat på: det nappade! Hans blod sjöd upp alldeles som det skulle, han miste andedrägten, blef het i ansigtet, kall nedåt ryggen och fuktig mellan fingrarne, kort sagdt: nu visade sig alla symptom, som enligt skalders och erfarna prosaisters vittnesbörd beteckna den sanna, den äkta, den riktiga kärleken.

Här var sannerligen ingen tid att förlora. Han samlade hastigt ihop sina handskar, käppen och studentmössan, som han hade lagt ifrån sig på bänken, och for i väg efter fruntimret förbi fästningen och åt staden till.

I de stora förderfvade samhällena utomlands går sådant icke an. Förhållandena der äro så orena, att en väl uppfostrad ung man drar sig för att förfölja ett anständigt fruntimmer. Och de få dygdiga qvinnor, som finnas der ute, skulle tycka mycket illa om att ha en herre efter sig.

[ 111 ]Men i vår rena, moraliska luft äro vi nog lyckliga att kunna medgifva ungdomen mera frihet, just på grund af vår stränga sedlighet.

Derför tvekade kusin Hans ej ett ögonblick att följa sitt hjertas röst; och den unga damen, som snart märkte hvilken olycka hon hade stält till med sin blick, hvilken egentligen varit ämnad åt gubben, kände i sjelfva verket en icke oangenäm spänning vid situationen.

De mötande på gatan, som naturligtvis genast märkte sammanhanget (detta fall är nämligen ett af de få, der de agerande tro sig vara utan publik), tyckte i allmänhet att det var roligt att se på. De vände sig om och småskrattade; ty de visste ju alla, att antingen hade detta inga följder, och då var det ju blott det oskyldigaste tidsfördrif för ungdomen; eller också hade det en förlofning till följd, och en förlofning är ju det trefligaste i verlden.

Medan de sålunda drogo i väg med passande afstånd än på samma trottoar, än på livar sin sida om gatan, hade kusin Hans god tid att tänka sig om.

Med afseende på kärleken var allt på det klara. Symptomen voro för handen, han visste att han var fången, fången i den äkta, den sanna, den riktiga kärleken, och han var lycklig deröfver. Ja, så lycklig var kusin Hans, att han, som eljest ej var god att komma för när, med ett stilla, förbindligt leende tog emot stötar och [ 112 ]knuffar, små eder och alla de obehag, hvilka nödvändigt måste drabba den, som stirrande på något framför sig går mycket fort på en folkrik gata.

Nej, kärleken var in confesso, om den kunde det ej vara något tvifvel. Deremot sökte han att utmåla för sig hennes, den älskades, den himmelskas, jordiska förhållanden. Och det var ju också tämligen lätt: hon hade promenerat med sin gamle far, upptäckte så plötsligt, att klockan var öfver tolf, sade i största hast: Farväl så länge! för att gå hem och se efter middagsmaten. Ty hon var utan tvifvel huslig, den ljufva varelsen, och säkerligen moderlös.

Den sista gissningen var kanske en följd af den skräck, man enligt alla goda författares åsigt bör ha för svärmödrar; men derför var den ej mindre säker. Och nu återstod det blott för kusin Hans att upptäcka: för det första hvar hon bodde, för det andra hvem hon var, och för det tredje huru han skulle göra hennes bekantskap.

Hvar hon bodde skulle han snart få veta, ty nu gick hon ju hem; hvem hon var skulle han nog få reda på genom att fråga gårdsfolket; och göra hennes bekantskap — Herre Gud, litet svårigheter höra just till den sanna kärlekens begrepp.

Men bäst jagten pågick som muntrast, försvann villebrådet i en portgång, och det var i sjelfva verket hög tid, ty jägaren var, sanningen att säga, litet utmattad.

[ 113 ]Han läste med en viss lättnad n:r 34 öfver porten, gick derefter ett par steg vidare för att alldeles föra hvarje möjlig spion bakom ljuset, stannade sedan vid en lyktstolpe och pustade ut.

Det var, som sagdt, en varm dag, hvilket i förening med den häftiga passionen hade bragt Hans i en stark svettning. Hans toalett var dessutom derangerad genom den hänsynslösa ifver, hvarmed han hängifvit sig åt jagten.

Han måste le åt sig sjelf, medan han stod och torkade sig i ansigtet och i nacken, rättade på sin halsduk och kände på sin löskrage, som hade smält på solsidan. Men det var ett saligt leende; han var i denna stämning, då man ingenting ser eller förnimmer af den yttre verlden, och halfhögt sade han för sig sjelf: »Kärleken tål allt, fördrager allt.»

»Och svettas mycket!» sade en liten tjock herre, hvars hvita väst plötsligt uppenbarade sig inom Hans’ synkrets.

»Åh, är det du, onkel?» sade han litet snopen.

»Ja visst,» svarade onkel Fredrik, »jag har lemnat skuggsidan enkom för att rädda dig från att bli stekt. Kom nu med mig!»

Dermed drog han brorsonen med sig, men denne spjärnade emot: »Vet du hvem som bor här i n:r 34, onkel?»

»Nej, det vet jag sannerligen inte, men låt oss nu bara komma i skuggan,» sade onkel Fredrik ; ty det var två saker som han ej kunde tåla: [ 114 ]värme och skratt; det första på grund af sin korpulens och det andra på grund af hvad han sjelf kallade sina »apoplektiska anlag».

»För resten,» sade han, då de kommit öfver på den svala sidan och han hade fått brorssonen under armen, »för resten vet jag ju mycket väl hvem som bor i n:r 34, när jag tänker efter; det är gamle kapten Schrappe.»

»Känner du honom?» frågade kusin Hans med spändt intresse.

»Ja, något litet, så mycket som halfva staden känner honom från fästningen, der han promenerar hvarje dag.»

»Ja, det är just der jag har sett honom,» sade brorssonen ifrigt, »hvilken intressant gammal herre han ser ut att vara! Jag skulle bra gerna vilja tala med honom.»

»Denna önskan kan du snart få uppfyld,» svarade onkel Fredrik, »du behöfver bara ställa dig någonstädes vid vallen och rita streck i sanden, så kommer han.»

»Kommer han?» sade kusin Hans.

»Ja, och tilltalar dig. Men du skall vara försigtig; han är farlig.»

»Äh —?» sade kusin Hans.

»Han har en gång varit på väg att ta lifvet af mig.»

»Åh—!» sade kusin Hans.

»Ja, med prat, förstår du.»

»Ah —!» sade kusin Hans.

[ 115 ]»Han kan nämligen två historier,» fortsatte onkel Fredrik, »den ena är på en dryg halftimme och rör sig omkring en fältmanöver i Skåne. Den andra deremot — slaget vid Waterloo — räcker ibland halfannan à två timmar; den har jag hört tre gånger» — och onkel suckade tungt.

»Men äro de då så tråkiga, dessa historier?» frågade kusin Hans.

»Åh, för en gång går det väl an,» svarade onkel, »och skulle du komma i tal med kaptenen, så lägg detta på minnet: slipper du med den korta historien, den från Skåne, så har du inte annat att göra än att omväxlande nicka och skaka på hufvudet. Sjelfva operationsfältet kan du lätt få en öfverblick af.»

»Operationsfältet?» sade kusin Hans.

»Ja, du må tro, han tecknar upp hela manövern för dig i sanden; men det är lätt att förstå, om du bara håller reda på A och B. Endast vid ett moment måste du akta dig för att förplumpa dig.»

»Blir han då otålig, om man inte förstår?» frågade kusin Hans.

»Nej, tvärtom! Men om du visar att du inte följer med, så börjar han från början igen, ser du. Det vigtiga momentet i fältmanövern,» fortsatte onkel, »är den rörelse kaptenen sjelf företog, trots generalens ordre, och som bragte vänner och fiender i lika stor förlägenhet. Detta genistreck var, oss emellan sagdt, anledningen [ 116 ]till att man måste ge honom svärdsorden för att få honom att ta afsked. När du alltså kommer till den punkten, måste du nicka häftigt och säga: Naturligtvis — det enda riktiga — positionens nyckel — kom i håg det: nyckel.»

»Nyckel,» upprepade kusin Hans.

»Och skulle du» — onkel såg på honom med anticiperadt medlidande — »skulle du i din ungdomliga äfventyrslust råka ut för den långa, den om Waterloo, då måste du antingen hålla dig alldeles tyst eller också passa noga på. Jag har en gång måst hålla till godo med beskrifningen halfannan gång, bara derför att jag, i min ifver att visa huru väl jag förstod situationen, råkade flytta Kellermanns dragoner i stället för Milhauds kyrassierer.»

»Flyttade du dragoner, onkel?» frågade kusin Hans.

»Ja, det kommer du nog att förstå, om du råkar ut för den långa; men,» tillade onkel Fredrik i högtidlig ton, »akta dig, säger jag, akta dig för Blücher!»

»Blücher?» sade kusin Hans.

»Ja, ja, jag säger inte mera; och hvarför går jag egentligen här och berättar om det gamla originalet, hvad i all verlden är det du vill med honom?»

»Promenerar han hvarje förmiddag?» frågade Hans.

[ 117 ]»Hvarje förmiddag från elfva till ett och hvarje eftermiddag från fem till sju. Men hvilket intresse —»

»Har han många barn?» af bröt Hans.

»Endast en dotter, men hvad tusan —»

»Adjö, onkel! Jag måste hem till mina böcker.»

»Stopp litet! Går du inte med till tant Maren i qväll? Jag skulle bjuda dig.»

»Nej tack, jag har inte tid,» ropade kusin Hans, som redan var några steg borta.

»Der är fruntimmersbjudning, unga damer!» skrek onkel Fredrik, ty han visste ju icke hvad som hade händt brorssonen.

Men denne skakade på hufvudet med ett egendomligt, energiskt förakt och försvann omkring hörnet.

»Det var då förbannadt,» tänkte onkel,» pojken är tokig eller — åh, nu har jag det! —kär! Han stod ju och pratade några dunkla ord om kärlek, då jag träffade honom — utanför n:r 34 — och hans intresse för gamle Schrappe! Skulle han vara kär i fröken Betty? Åh nej,» tänkte onkel, i det äfven han skakade på hufvudet och fortsatte sin väg, »så mycket förstånd har han nog inte.»



[ 118 ]

2.

Kusin Hans åt icke mycket den middagen. Kära personer äta ej mycket, och för öfrigt tyckte han ej om köttbullar.

Ändtligen blef klockan fem. Han hade redan intagit sin post på vallen, hvarifrån han hade en öfverblick af hela fästningsplatsen. Alldeles riktigt: der kom den svarta fracken, de ljusa benkläderna och den välborstade hatten.

Kusin Hans kände litet hjertklappning. Först trodde han det kom sig deraf att han erfor en smula blygsel öfver denna planmässiga arglistighet mot den hygglige kaptenen. Men snart kom han under fund med att det var åsynen af den älskades fader, som satte hans blod i rörelse.

Lugnad häraf började han enligt onkel Fredriks anvisning rita streck och vinklar i sanden, medan han då och då uppmärksamt betraktade Akershus.

Det var öde och stilla på hela fästningen. Kusin Hans kunde höra kaptenens gravitetiska steg närma sig; de kommo ända fram till honom och stannade. Hans såg icke upp; kaptenen tog ännu ett par steg och hostade. Hans drog ett långt, djupsinnigt streck med sin käpp, då kunde gubben ej hålla sig längre.

[ 119 ]»Bevars väl, min unge herre,» sade han vänligt, i det han tog åt sin hatt, »gör ni upp en karta öfver våra befästningsverk?»

Kusin Hans såg ut som om han blifvit väckt ur djupa betraktelser, och i det han helsade höfligt, svarade han något förlägen:

»Nej, det är bara en vana jag har, att söka orientera mig, hvart jag kommer.»

»En förträfflig vana, en alldeles förträfflig vana,» utbrast kaptenen med värme.

»Det stärker minnet,» inföll kusin Hans blygsamt.

»Mycket sant, mycket sant, herr student!» svarade kaptenen, som började finna behag i den anspråkslöse unge mannen.

»Isynnerhet vid mera komplicerade situationer,» fortfor den anspråkslöse unge mannen, i det han med foten utplånade sina streck.

»Just hvad jag ville säga!» utbrast kaptenen hänryckt, »isynnerhet äro teckningar och planer, som ni kan förstå, alldeles oumbärliga i krigsvetenskapen. Ett slagfält t. ex. —»

»Ja, se det är då saker, som äro alldeles för invecklade för mig,» afbröt kusin Hans med ett ödmjukt leende.

»Säg inte det, min unge herre!» svarade den väl villige gubben, »när man har en orienterande öfversigt öfver terrängen och arméernas ställningar, så kan till och med en mera invecklad batalj göras helt åskådlig. Den terräng, vi ha framför [ 120 ]oss här, den kunde mycket väl ge oss ett begrepp — en miniature — om t. ex. — om slaget vid Waterloo.»

»Jag har råkat ut för den långa,» tänkte kusin Hans; »men — never mind! jag älskar henne.»

»Var så god och tag plats på bänken här,» fortsatte kaptenen, som innerligt gladde sig öfver en så intelligent åhörare, »så skall jag försöka i korta drag ge er en bild af detta ödesdigra och märkliga slag, om det kan intressera er?»

»Tackar ödmjukt, herr kapten!» svarade kusin Hans. »Ingenting kunde intressera mig mera. Men jag är rädd att ni kommer att få alldeles för mycket besvär med en stackars okunnig civil.»

»För ingen del, alltsammans är så lätt och enkelt, om man bara i förväg orienterar sig på fältet,» försäkrade den älskvärde gamle herrn, i det han satte sig bredvid kusin Hans och kastade en pröfvande blick omkring sig.

Medan de sutto så, betraktade kusin Hans kaptenen nogare, och han måste tillstå, att kapten Schrappe trots sina sextio år ännu var en vacker karl. Hans korta, gråsprängda mustascher voro litet uppåtböjda i spetsen, hvilket gaf honom en viss ungdomlig schwung. På det hela taget hade han mycken likhet med kung Oskar den förste på de gamla tolfskillingarne.

Och då han nu reste sig upp och började sitt föredrag, var kusin Hans ense med sig sjelf [ 121 ]om att han hade all anledning att vara belåten med sin tillkommande svärfars yttre.

Kaptenen stälde sig några steg från bänken i hörnet af vallen, i det han pekade omkring sig med käppen. Kusin Hans följde noga med och vinnlade sig så mycket som möjligt att täckas sin tillkommande svärfar.

»Vill ni nu alltså tänka er, att jag står vid förpaktaregården Belle-Alliance, der kejsaren har sitt hufvudqvarter, och i norr, två mil från Waterloo, ha vi Brüssel — således ungefär vid hörnet af gymnastiklokalen.

»Vägen der — längs med vallen är chausséen, som leder till Brüssel, och här» — kaptenen ilade öfver Waterlooslätten — »här i gräset ha vi Soigneskogen. På landsvägen till Brŭssel och framför skogen stå nu engelsmännen; ni måste tänka er den nordligste delen af terrängen något högre. På Wellingtons venstra flygel — alltså i öster, här i gräset — ha vi slottet Hougoumont; det måste markeras,» sade kaptenen och såg sig omkring.

Den hjelpsamme kusin Hans hittade genast en pinne, som stacks ned i jorden på denna vigtiga punkt.

»Förträffligt!» utropade kaptenen, som förstod, att han hade träffat på en åhörare med intresse och inbillningskraft, »det är nämligen från detta håll vi kunna vänta preussarne.»

[ 122 ]Kusin Hans lade märke till att kaptenen tog en sten, som han hittade, och placerade den i gräset med en hemlighetsfull min.

»Här vid Hougoumont,» fortfor gubben, »började slaget. Det var Jérôme, som angrep. Han tog skogen, men slottet höll sig, försvaradt af Wellingtons bästa trupper.

»Emellertid skulle Napoleon, som håller här vid Belle-Alliance, just ge marskalk Ney ordre att börja hufvudanfallet mot Wellingtons center, då han upptäckte truppmassor, som närmade sig frän öster — bakom bänken, der borta vid trädet.»

Kusin Hans såg sig om, han började bli orolig: skulle Blücher redan vara här?

»Blü — Blü —» försökte han halfhögt.

»Det var Bülow,» sade kaptenen till all lycka, »som närmade sig med 30,000 preussare. Napoleon tog i hast sina mått och steg för att möta den nye fienden; han hyste intet tvifvel om att Grouchy i alla fall följde preussarne i hälarne.

»Kejsaren hade nämligen dagen förut detacherat marskalk Grouchy med arméens hela högra flygel, circa 50,000 man, för att möta Blücher och Bülow; men Grouchy — ja, allt det der mins ni ju från verldshistorien,» afbröt kaptenen.

Kusin Hans nickade lugnande.

»Ney började alltså angreppet med sin vanliga oförskräckthet. Men det engelska kavalleriet störtade sig öfver fransmännen, bröt deras led och kastade dem tillbaka med förlust af två [ 123 ]örnar och flera kanoner. Milhaud skyndar till hjelp med sina kyrassierer och kejsaren sjelf, som ser faran, hugger sporrarne i sin häst och ilar utför sluttningen vid Belle-Alliance.»

Kaptenen rusade i väg, hoppande litet på sned som en häst i galopp, medan han skildrade huru kejsaren red öfver stock och sten, bragte Neys folk i ordning och skickade fram dem till nytt anfall.

Antingen det nu var derför att kusin Hans var litet poet, eller om kaptenens skildring verkligen var så åskådlig, eller om det var — och det var det säkerligen — derför att han älskade kaptenens dotter — nog af: kusin Hans rycktes alldeles med in i situationen.

Han såg ej längre en löjlig kapten, som hoppade på sned; han såg genom krutröken en skymt af kejsaren sjelf på den hvita hästen och med de svarta ögonen, som vi känna till från kopparsticken. Han flög fram öfver grafvar och häckar, genom åkrar och trädgårdar, med möda följd af sin svit. Lugn och kall satt han fastgjuten i sadeln med den halföppna gråa fracken, de hvita benkläderna och den lilla hatten på tvären. Hans ansigte uttryckte hvarken trötthet eller spänning; glatt och blekt som marmor gaf det hela gestalten i den enkla uniformen på den hvita hästen någonting sublimt, halft spöklikt.

Så susade han fram, detta lilla blodiga vid under, som på tre dagar hade levererat tre slag [ 124 ]Allt vek ur vägen för honom, flyende bönder, trupper i reserv eller i framryckande, ja till och med sårade och halfdöda drogo sig åt sidan och sågo upp på honom med en blandning af skräck och beundran, der han jagade förbi dem som en kall blixt.

Knapt hade han visat sig bland soldaterna, förr än allt kom i ordning igen som af sig sjelft; och ett ögonblick derefter kunde den oförtrutne Ney åter svänga sig i sadeln för att förnya angreppet och denna gång slog han tillbaka engelsmännen och fick fast fot i förpaktaregården La Haie-Sainte.

Napoleon stod åter vid Belle-Alliance.

»Nu kommer alltså Bülow från öster — här fram under bänken; kejsaren låter general Mouton möta honom. Klockan half fem (slaget hade börjat klockan ett) försöker Wellington fördrifva Ney från La Haie-Sainte. Men denne, som nu insåg, att allt berodde på att man bemäktigade sig terrängen framför skogen — här i sanden framför gräskanten» — kaptenen kastade sin handske till det betecknade stället — »Ney tillkallar alltså en reservbrigad af Milhauds kyrassierer och går lös på fienden.

»Snart syntes hans folk på höjderna, och man ropade redan »Victoire!» omkring kejsaren.

» Det är en timme för sent,» svarade Napoleon.

»Då han emellertid såg, att marskalken led mycket af fiendens eld i den nya positionen, [ 125 ]beslöt han att komma honom till hjelp och samtidigt försöka med ett slag krossa Wellington. Han valde till denna plans utförande Kellermanns namnkunniga dragoner och gardets tunga kavalleri. Nu kommer ett af slagets hufvudmoment; ni måste bege er ut på valplatsen!»

Kusin Hans reste sig genast från bänken och intog den post kaptenen anvisade honom.

»Nu är ni Wellington!» — kusin Hans rätade på sig. — »Ni står der på slätten med största delen af det engelska infanteriet. Här kommer hela det franska kavalleriet susande. Milhaud har förenat sig med Kellermann; det är en oöfverskådlig mängd hästar, brynjor, hjelmbuskar och blanka vapen. Omgif er med en carré!»

Kusin Hans stod ett ögonblick villrådig, men så förstod han kaptenens mening: han drog i största hast en fyrkant af djupa streck i sanden omkring sig.

»Riktigt!» utropade kaptenen strålande. »Nu hugga fransmännen in; leden brytas, men sammansluta sig igen, kavalleriet faller undan, men samlas på nytt. Wellington måste hvarje ögonblick innesluta sig i en ny carré.»

De franska ryttarne slåss som lejon: de stolta minnena från kejsarens fälttåg fylla dem med detta segersäkra mod, som gjorde hans arméer oöfvervinneliga; de slåss för segern, för äran, för de franska örnarne och för den lille kallblodige mannen, som de veta håller på höjden [ 126 ]bakom dem och hvars öga följer hvarje enskild man — som ser allt och ej glömmer något.

Men i dag ha de en fiende, som ej är lätt att få bugt med. De stå der de stå, dessa engelsmän, och trängas de ett steg tillbaka, så ta de igen det i nästa ögonblick. De ha inga örnar och ingen kejsare; när de slåss, tänka de hvarken på krigsära eller på hämd, men de tänka på hemmet. Att ej få återse gamla Englands ekar är den tyngsta tanken för en engelsman — men nej, det är någonting, som är ännu värre: att komma hem med skam. Och när de tänka på, att den stolta flotta, som de veta ligger norrut och väntar på dem, att den skulle vägra dem hederssalut, att »old England» ej skulle känna igen sina söner — då gripa de fastare om geväret, de glömma sår och blodet, som flyter; tysta och allvarliga, med sammanbitna tänder, försvara de sin post och dö som män.

Tjugu gånger sprängdes carréerna och slötos igen, och 12,000 tappra engelsmän föllo. Kusin Hans kunde förstå, att Wellington grät, då han sade: »Natten eller Blücher!»

Kaptenen hade emellertid lemnat Belle-Alliance och spejade omkring i gräset bakom bänken, medan han fortsatte sin berättelse, som blef allt mer och mer liflig: »Wellington var nu i sjelfva verket slagen, han måste lida ett totalt nederlag; då» — utropade kaptenen med dyster stämma, »då kom han der!» Och i det samma [ 127 ]sparkade han till stenen, som kusin Hans hade sett honom gömma, så att den rullade in på slagfältet.

Nu eller aldrig, tänkte kusin Hans.

»Blücher!» utropade han.

»Alldeles!» svarade kaptenen, det är Blücher, den gamle varulfven, som kommer marscherande in på slätten med sina preussare.»

Således kom der ingen Grouchy; Napoleon stod beröfvad hela sin högra flygel inför 150,000 man. Med sin aldrig svikande kallblodighet ger han ordre till en stor frontförändring.

Men det var för sent och öfvermakten för stor.

Wellington, som vid Blüchers ankomst fick tillfälle att använda reserven, lät nu hela sin armé avancera. Ännu en gång tvungos dock de allierade ett ögonblick att stanna för ett ursinnigt angrepp, som anfördes af Ney, dagens lejon.

»Ser ni honom?» utropade kaptenen, hvars ögon strålade.

Och kusin Hans såg honom, denne sagolike hjelte, hertig af Elchingen, prins af Moskwa, son till en tunnbindare i Saarlouis, marskalk och pär af Frankrike. Han såg honom ila fram utefter kolonnerna — fem hästar voro skjutna under honom — med värjan i hand, uniformen i trasor, utan hatt och med blodet strömmande ned öfver ansigtet.

Och kolonnerna ordnade sig och stormade framåt; de följde sin prins från Moskwa, räddaren [ 128 ]vid Beresina, i den hopplösa kampen för kejsaren och Frankrike. Föga anade de, att Frankrikes konung sex månader derefter skulle låta skjuta deras käre prins i Luxembourgträdgården som landsförrädare.

Men han flög omkring, ordnade och kommenderade, tills der ej var mera att göra för fältherren; derefter begagnade han sin värja som soldat, tills allt var förbi och han rycktes med på flykt. Ty den franska arméen flydde.

Kejsaren störtade sig in i vimlet, men det förfärliga larmet öfverröstade hans stämma, och i halfmörkret var det ingen, som kände igen den lille mannen på den hvita hästen.

Då slöt han sig till en carré af sitt gamla garde, som ännu höll stånd på slätten: han ville sluta sitt lif på sin sista valplats. Men generalerna samlades omkring honom, de gamla grenadiererna ropade: »Drag er tillbaka, Sire! Döden vill ej ha er!»

De visste icke, att det var derför att kejsaren hade förspilt sin rätt till att dö som fransk soldat. Halft motspjernande drogs han med, och okänd i sin egen armé red han bort i den mörka natten, efter att ha förlorat allt. — »Så slutade slaget vid Waterloo,» sade kaptenen, i det han slog sig ned på bänken och satte sin halsduk till rätta. —

Kusin Hans tänkte med ovilja på onkel Fredrik, som hade talat om kapten Schrappe i så [ 129 ]öfverlägsen ton. Det var ändå en bra mycket intressantare personlighet än en sådan gammal departementshäst som onkel Fredrik.

Medan han nu gick och samlade upp handskar och andra småsaker, som fältherrarne under stridens hetta hade strött öfver slagfältet för att markera positionerna, stötte han äfven på gamle Blücher. Han tog upp honom och betraktade honom noga.

Det var ett hårdt stycke granit, skrofligt som kandisocker; det föreföll honom nästan som om det liknade »Feldmarechal Vorwärts». Han vände sig mot kaptenen med en artig bugning:

»Tillåt, herr kapten, att jag gömmer denna sten. Den skall bättre än något annat återkalla i mitt minne detta intressanta och lärorika föredrag, för hvilket jag verkligen är er mycket tacksam.»

Dermed stack han Blücher i bakfickan.

Kaptenen försäkrade, att det hade varit honom ett sant nöje att se det intresse, hvarmed hans unge vän hade följt föredraget. Och det var rena sanningen, han var alldeles förtjust i kusin Hans.

»Men sätt er nu ned, unge man; vi kunna nog behöfva hvila efter tio timmars strid,» tillade han leende.

Kusin Hans satte sig på bänken och kände oroligt på sin löskrage. Han hade vid middagen tagit på sig den mest bedårande han hade. Den [ 130 ]höll sig lyckligtvis ännu rak, men han måste besanna Wellingtons ord: Natten eller Blücher! ty stort längre ville den ej kunna hålla stånd.

Det var också en tur, att den varma eftermiddagssolen höll de promenerande borta från vallen. Eljest kunde det snart ha samlat sig en ansenlig publik omkring dessa båda herrar, som fäktade med armarne och sprungo omkring, ibland på tvären.

De hade endast haft en åskådare. Det var skildtvakten, som står vid hörnet af gymnastiklokalen.

Denne hade af nyfikenhet aflägsnat sig otillbörligt långt från sin post; han hade marscherat nära halfannan mil nedåt chausséen från Brüssel till Waterloo. Kaptenen skulle också för länge sedan ha tilldelat honom en militärisk tillrättavisning, om ej det nyfikna »manskapet» hade varit af stor strategisk betydelse. Han utgjorde nämligen, der han stod, hela Wellingtons reserv; och nu då slaget var förbi, drog denna sig i god ordning tillbaka norrut mot Brüssel och intog åter le poste perdu vid hörnet af gymnastiklokalen.



[ 131 ]

3.

»Kom nu hem med mig och ät qväll,» sade kaptenen. »Mitt hus är visserligen mycket tyst och stilla, men jag tänker en ung man af er karaktär ej har så mycket emot att tillbringa en afton i en stilla familj.»

Kusin Hans hjerta hoppade högt af glädje; han mottog inbjudningen på det för honom egna, anspråkslösa sättet, och snart voro de på väg till n:r 34.

Hvad allting gick bra för honom i dag! Det var ej många timmar sedan han såg henne för första gången; och nu kom han redan som en synnerlig favorit hos fadern för att tillbringa aftonen tillsammans med henne.

Ju mera de närmade sig n:r 34, desto lifligare stod fröken Schrappes förtrollande bild för honom: det blonda, friserade håret ned öfver pannan, den smärta figuren, och så dessa skälmska, ljusblåa ögon!

Hans hjerta klappade, så att han knapt kunde tala, och då de gingo uppför trappan, måste han riktigt gripa tag i ledstången; hans lycka gjorde honom nästan hufvudyr.

I salongen, som var ett stort hörnrum, träffade de ingen. Kaptenen gick ut för att kalla in fröken, och Hans hörde honom ropa: »Betty!»

[ 132 ]Betty! Hvilket älskligt namn och hvad det passade bra till hennes älskliga väsen!

Den lycklige älskaren tänkte sig redan huru ljufligt det skulle bli, när han kom hem från sitt arbete vid middagstiden och fick ropa ut i köket: »Betty! Är maten färdig?»

I det samma kom kaptenen in igen med sin dotter. Hon gick rakt fram till kusin Hans, tog honom i hand och önskade honom välkommen.

»Men,» tillade hon, »ni får verkligen ursäkta mig att jag genast lemnar er igen, ty jag står midt i en äggröra, och det är inte att leka med, skall ni tro.»

Dermed försvann hon igen; kaptenen drog sig också tillbaka för att ajustera sig litet, och kusin Hans var åter ensam.

Hela sammanträffandet hade ej räckt många sekunder, och ända tyckte kusin Hans, att han under dessa ögonblick störtat från afsats till afsats många famnar ned i ett djupt svart hål. Han höll sig fast med bägge händerna i en gammal högryggad länstol; han hvarken hörde, såg eller tänkte, men hälft mekaniskt upprepade han för sig sjelf: »Det var inte hon! — Det var inte hon!»

Nej, det var icke »hon». Den dam, han nyss hade sett och som alltså måste vara den verkliga fröken Schrappe, hade alldeles icke något blondt, friseradt hår ned öfver pannan. Hon hade tvärtom mörkt hår, struket slätt åt bägge [ 133 ]sidorna. Hon hade ingalunda skälmska, ljusblåa ögon, utan allvarsamma, mörkgråa — kort sagdt, hon var så olik den älskade som möjligt.

Efter den första förlamningen började kusin Hans’ blod att koka; en vild smärta bemäktigade sig honom; han rasade mot kaptenen, mot fröken Schrappe, mot onkel Fredrik och Wellington och hela verlden.

Han ville krossa den stora spegeln och alla möblerna och derefter hoppa ut genom hörnfönstret; eller också ville han ta sin mössa och käpp, störta utför trappan, lemna huset och aldrig mera beträda det; eller också ville han åtminstone ej stanna här längre än högst nödvändigt.

Hans stämning blef efter hand lugnare; men ett djupt vemod lade sig öfver honom. Han hade känt den outsägliga smärtan att svikas i sin första kärlek, och då han såg sin egen bild i spegeln, skakade han medlidsamt på hufvudet.

Kaptenen inträdde åter, fin och putsad. Han inledde ett samtal om politiken för dagen. Kusin Hans hade svårt att afgifva ens korta, allmänna svar; det var som om det intressanta hos kapten Schrappe hade alldeles dunstat bort. Och nu mindes Hans, att denne på hemvägen från fästningen hade lofvat honom hela fältmanövern i Skåne vid qvällsbordet.

»Var så god, det är serveradt!» sade fröken Betty, i det hon öppnade dörren till matsalen, der det var tändt ljus.

[ 134 ]Kusin Hans kunde ej låta bli att äta, ty han var hungrig; men han såg ned i tallriken och talade föga.

Derför fördes samtalet i början mest mellan far och dotter. Kaptenen, som trodde att den anspråkslöse unge mannen kände sig generad i fröken Bettys närvaro, ville ge honom tid att hämta sig.

»Att du inte bjöd hit fröken Beck i qväll, eftersom hon skall resa i morgon,» sade gubben, »så kunde ni ha spelat à quatre mains för vår gäst.»

»Jag bad henne stanna, då hon var här uppe i förmiddags, men hon skulle på afskedsbjudning till några andra bekanta.»

Kusin Hans spetsade öronen. Månne det var tal om fruntimret från i förmiddags?

»Jag talade ju om för dig, att hon var nere hos mig vid fästningen för att säga farväl,» fortsatte kaptenen. »Stackars flicka! Jag tycker verkligen synd om henne.»

Det kunde ej längre vara något tvifvel.

»Ber om ursäkt — är det fråga om en dam med krusigt hår och stora blåa ögon?» frågade kusin Hans.

»Alldeles!» svarade kaptenen. »Känner ni fröken Beck?»

»Nej,» svarade Hans, »det föll mig bara in, att det kunde vara ett fruntimmer, som jag såg nere vid fästningen omkring klockan tolf.»

[ 135 ]»Det var hon,» sade kaptenen. »En vacker flicka, inte sant?»

»Det var ett mycket vackert fruntimmer,» svarade Hans med känsla och öfvertygelse. »Har hon haft någon sorg? Jag tyckte herr kaptenen —» »Ja, ser ni, hon har varit förlofvad några månader —»

»Nio veckor,» afbröt fröken Betty.

»Jaså, — var det så kort? Nå ja, och så har hennes fästman just i dessa dagar slagit upp med henne. Hon reser derför, som ni kan förstå, bort för en tid — till slägtingar på vestkusten, tror jag.»

Hon hade således varit förlofvad — visserligen endast nio veckor, men det var i alla fall ett litet aber. Men — kusin Hans var menniskokännare, och så mycket hade han redan sett i förmiddags, att hennes känslor för den afgångne fästmannen ej hade varit den riktiga kärleken; derför sade han:

»Om det är den dam jag såg i dag, tyckes hon ta saken tämligen lätt.»

»Det är just hvad jag förebrår henne,» svarade fröken Betty.

»Hvarför det?» frågade Hans litet spetsigt, ty han tyckte öfver hufvud taget ej om det sätt, hvarpå den unga damen framstälde sina anmärkningar, »vore det kanske bättre, om hon grämde sig till döds?»

[ 136 ]»Nej, visst icke,» svarade fröken Schrappe, »men det skulle enligt min åsigt ha vittnat om mera karaktärsstyrka, om hon hade känt en starkare ovilja mot sin fästman.»

»Då tycker jag tvärtom det vittnar om det vackraste slag af karaktärsstyrka, att hon ej känner agg eller vrede, ty qvinnans styrka är att förlåta,» sade kusin Hans, som blef vältalig, i det han försvarade den älskade.

Fröken Betty ansåg, att om menniskorna i allmänhet ville lägga mera förtrytelse i dagen vid de nu så vanliga »uppslagningarne», kunde kanske ungdomen bli litet försigtigare i sådana fall.

Kusin Hans deremot ansåg, att när en fästman märkte eller blott fick den ringaste misstanke om, att han hade tagit fel, att det, han hade trott vara kärlek, ej var den sanna, den äkta, den riktiga kärleken, så måste han icke allenast skynda sig att slå upp, utan det var äfven rent af en pligt för den andra parten och för hela omgifningen att förlåta, urskulda och tala så litet som möjligt om saken, så att alltsammans ju förr desto hellre kunde bli glömdt.

Fröken Betty svarade hastigt, att hon ej fann det i sin ordning, att unga herrar och damer »hade hvarandra på prof», medan de höllo utkik efter den riktiga kärleken.

Denna anmärkning förargade kusin Hans i hög grad. Men han fick ej tid till att svara, ty i detsamma reste sig kaptenen från bordet. — [ 137 ]Det var någonting hos fröken Schrappe, som han på inga vilkor kunde fördraga; och han var så starkt upptagen deraf, att han för en stund nästan glömde den sorgliga underrättelsen, att den älskade — fröken Beck — skulle resa i morgon.

Han måste medge, att kaptenens dotter var vacker, mycket vacker; hon tycktes vara både huslig och förståndig, och det var tydligt att hon omfattade den gamle fadern med en rörande ömhet. Och ändå sade Hans till sig sjelf: Stackars flicka, hon blir aldrig gift.

Ty hon saknade alldeles den älskliga hjelplöshet, som är så intagande hos en ung flicka; när hon talade, var det med en nästan stötande säkerhet. Aldrig kom hon med sådana förtjusande, halffärdiga uttryck som: »Ja, jag vet inte om ni förstår mig — det är så få som förstå mig — jag vet inte hur jag skall uttrycka hvad jag menar, men jag känner det så tydligt» — kort sagdt: af detta beslöjade, omedvetna, som ju är qvinnans skönaste prydnad, fans icke ett spår hos fröken Schrappe.

Till på köpet hade han fått den misstanken, att hon var »lärd». Och deri måste väl alla instämma med kusin Hans, att skall en qvinna kunna fylla sin uppgift här i lifvet (att vara hustru åt en män), får hon följaktligen ej ha andra kunskaper än dem hennes man önskar att hon skall ha eller sjelf vill bibringa henne. Allt [ 138 ]annat förråd af vetande blir alltid en hemgift af mycket tvifvelaktigt värde.

Kusin Hans var vid det miserablaste lynne. Klocken var ej mer än åtta, och före half tio tyckte han ej det gick an att taga afsked. Kaptenen hade redan tagit plats vid bordet, färdig att börja fältmanövern. Hans satte sig bredvid honom.

Midt emot satt fröken Betty med sin söm och en bok framför sig. Hans sträckte sig fram och upptäckte, att det var en roman af den nyare tyska literaturen.

Det var just ett af de verk, som Hans brukade berömma med hög röst, när han utvecklade sina moderna åskådningar med en liten anstrykning af fritänkeri. Men att finna denna bok här, i ett fruntimmers händer och till på köpet på tyska (Hans hade läst den i öfversättning) stötte honom i högsta grad.

Då derför fröken Betty frågade, om han tyckte om romanen, svarade han, att det var en af de böcker, som blott böra läsas af män med mogna begrepp och solida principer; allra minst egnade den sig till fruntimmerslektyr.

Han såg, att den unga damen rodnade, och han kände sjelf, att han hade varit oartig. Men han var vid ett så fatalt lynne, och dessutom var det någonting rent af retsamt hos denna öfverlägsna lilla fröken.

[ 139 ]Han förargade sig och hade tråkigt och för att fylla hans lidandens kalk till brädden började kaptenen låta kåren B rycka fram, skyddad af mörkret».

Kusin Hans åsåg nu tankspridt huru kaptenen lät tändstickslådor, pennknifvar och andra småsaker rycka fram öfver bordet. Han nickade då och då, men han hörde icke alls på. Han tänkte på den vackra fröken Beck, som han kanske aldrig skulle återse, och ibland smög han sig till att se på fröken Schrappe, som han hade varit oartig emot.

Plötsligt for han upp. Kaptenen slog honom på axeln: »Och denna punkt skulle alltså jag besätta. Hvad är er tanke?»

Då dök onkel Fredriks råd upp för kusin Hans, och i det han nickade häftigt, sade han: »Naturligtvis — det enda riktiga! Positionens nyckel!»

Kaptenen studsade och blef helt allvarlig. Men då han såg kusin Hans’ förbluffade uttryck, fick hans godmodighet öfverhand och leende sade han:

»Nej, min högt ärade herre, deri misstar ni er storligen. För öfrigt,» tillade han med ett blidt leende, »för öfrigt är det ett misstag, som ni delar med flera af vår högsta militära auktoriteten Nej, nu skall jag visa er positionens nyckel.»

[ 140 ]Och nu började han en vidlyftig förklaring om huruledes den ställning, han hade ordre att besätta, var alldeles utan strategisk betydelse. Hvaremot den manöver, han på egen hand företog, bragte fienden i den största förlägenhet och skulle ha fördröjt kåren B:s framryckande flera timmar.

Så trött och slö kusin Hans var, måste han ändå beundra de öfverordnades visa beteende mot kaptenen, så vida det öfver hufvud låg någon sanning i onkel Fredriks historia om svärdsorden.

Ty om kaptenens sjelfrådiga manöver i strategiskt afseende kanske var ett genidrag, så var det ju i sin ordning att han fick svärdsorden. Men å andra sidan var det ju också klart, att han var oanvändbar i en armé som vår, om han kunde tro, att afsigten med fältöfningarne var att fördröja någon eller bringa någon i förlägenhet. Han borde väl veta, att afsigten mycket snarare var den, att bägge de fiendtliga arméerna med bagage och köksvagnar skulle kunna sammanträffa på utsatt tid och utsatt ställe, der den stora frukosten serverades.

Medan han satt i dessa tankar, afslutade kaptenen fältmanövern. Han var ej på långt när så nöjd med sin åhörare nu som ute på fästningen; det hade kommit någonting tankspridt öfver honom.

Klockan blef nio. Men som kusin Hans hade satt sig i sinnet att han skulle hålla ut till half [ 141 ]tio, stretade han sig igenom en af de längsta halftimmar han hade upplefvat. Kaptenen blef sömnig, fröken Betty svarade kort och kallt; Hans måste sjelf sörja för konversationen — trött, förargad, olycklig och kär som han var.

Ändtligen pekade uret nästan på half tio; han steg upp, i det han sade, att han brukade gå tidigt till sängs på grund af att han läste bäst, när han steg upp klockan sex.

»Åh,» sade kaptenen, »kallar ni det att gå tidigt till sängs? Jag lägger mig klockan nio hvar dag, jag.»

O, misstag på misstag! Hans sade god natt i största hast och rusade utför trappan.

Kaptenen följde honom ut med ljus och ropade vänligt efter honom: »God natt! Välkommen igen!»

»Tack!» ropade Hans nerifrån, men inom sig svor han på, att dit skulle han aldrig mera sätta sin fot. —

Då gubben kom in i salongen igen, såg han att dottern höll på att slå upp fönstren.

Hvad skall det betyda?» frågade kaptenen.

»Jag vädrar ut honom!» svarade fröken Betty.

»Nå nå, Betty, nu är du för elak. Men jag måste verkligen tillstå, att den unge herrn förlorade litet vid närmare bekantskap. Jag förstår mig inte på ungdomen nu för tiden.»

Dermed gick kaptenen in i sin sängkammare, efter att ha gifvit dottern den vanliga aftonförmaningen: »Sitt nu inte för länge uppe.»

[ 142 ]Då fröken Betty blifvit ensam, släckte hon lampan, flyttade undan blommorna från hörnfönstret och satte sig uppe i fönstret med fötterna på en stol.

Mellan två höga hus kunde hon klara månskensaftnar se en liten strimma af fjorden skymta fram. Det var icke mycket, men det var likväl en glimt af den stora väg, som för mot söder och de främmande landen.

Och hennes längtan och önskningar flögo samma väg, hvarpå så många unga önskefåglar flugit sina vingar trötta: ut genom den trånga fjorden mot söder, der horizonten är hög, der hjertat vidgas och tankarne bli stora och modiga.

Och fröken Betty suckade, i det hon stirrade på sin lilla strimma af fjorden, som hon såg skymta mellan två höga hus. —

Hon tänkte sannerligen icke på kusin Hans, der hon satt; men han tänkte på fröken Schrappe, i det han med hastiga steg gick uppåt gatan.

Aldrig hade han träffat en ung dam, som mindre fallit honom i smaken. Att han hade varit oartig mot henne gjorde det icke bättre. Vi äro ej böjda för att finna de menniskor älskvärda, som ha varit anledning till att vi uppfört oss illa. Det var liksom en tröst för honom att upprepa för sig sjelf: hon blir aldrig gift.

Derefter vandrade hans tankar till den älskade, som skulle resa bort i morgon. Hela hans hårda öde stod för honom, och han kände ett stort [ 143 ]behof att få ge utbrott åt sin smärta inför en vän, som kunde förstå honom.

Men att finna en vän i den passande stämningen vid denna tid på dagen var icke lätt.

Onkel Fredrik var hans förtrogne i många afseenden; han ville söka upp honom.

Som han visste, att onkel var hos tant Maren, begaf han sig uppåt slottet till för att möta honom, då han kom från »Homansbyen». Han valde en af de smala alléerna till höger, der han visste att onkel brukade gå, och ett stycke uppe i backen satte han sig på en bänk för att vänta.

Det måtte vara ovanligt roligt hos tant Maren, eftersom onkel Fredrik kunde hålla ut der uppe till öfver tio. Ändtligen säg han en liten hvit mage skymta högt uppe i alléen; det var onkels hvita väst, som närmade sig.

Han reste sig från bänken och sade allvarsamt: »God afton!»

Onkel tyckte aldrig om att träffa ensamma manspersoner i de mörka alléerna; det var derför en stor lättnad för honom, då han kände igen brorssonen.

»Ah, var det bara du, lille Hans!» sade han vänligt. »Hvad sitter du och lurar på?»

»Jag väntade på dig!» svarade Hans med dof röst.

»Jaså! Hvad är det då fatt med dig? Är du sjuk?»

»Fråga inte!» svarade kusin Hans.

[ 144 ]Detta skulle vid hvarje annat tillfälle ha varit tillräckligt att framkalla en hagelskur af frågor från onkel Fredrik.

Men i qväll var han så upptagen af hvad han sjelf upplefvat, att han tills vidare sköt brorssonens angelägenheter å sido.

»Du var dum,» sade han, »som inte följde med mig till tant Maren. Vi ha haft så roligt; det hade just varit någonting för dig. Ser du, det var egentligen ett slags afskedsbjudning för ett ungt fruntimmer, som skall resa i morgon.

En förfärlig aning for genom kusin Hans.

»Hvad hette hon?» skrek han och nöp onkel i armen.

»Aj!» ropade denne. »Fröken Beck!»

Då kastade Hans sig baklänges på bänken.

Men knapt hade han fallit ned, förr än han for i luften med ett högt skrik, och ur bakfickan tog han upp en liten knottrig tingest, som han kastade långt nedåt alléen.

»Hvad går det åt pojken?» utropade onkel Fredrik. »Hvad var det du kastade?»

»Åh, det var den satans Blücher,» svarade kusin Hans gråtfärdig.

Onkel hann knapt säga: »Sa’ jag inte: akta dig för Blücher!» förr än han brast ut i ett lifsfarligt skratt, som varade från slottsbacken och långt ned på Öfre vallgatan.