Smeden som de inte tordes släppa in i helvetet

Från Wikisource, det fria biblioteket.
 
Hoppa till: navigering, sök
←  Peik Folksagor
av Peter Christen Asbjørnsen och Jørgen Moe,
Illustrationer: Carl Larsson
Översättare: Stina Bergman

Smeden som de inte tordes släppa in i helvetet


[ 278 ]

SMEDEN SOM DE INTE TORDES SLÄPPA IN I HELVETET.

När Vår Herre och Sankte Per vandrade omkring här på jorden så kommo de en dag till en smed, som skrivit kontrakt med Fan om att han skulle tillhöra honom om sju år. I gengäld hade Fan lovat göra honom till mästaren över alla mästare inom smedsyrket, och både Fan och smeden hade skrivit sina namn under det kontraktet. Därför hade smeden satt upp en skylt utanför sin smedja och på skylten stod det skrivet: Här bor mästaren över alla mästare.

När Vår Herre kom och fick se det, så steg han in i smedjan.

»Vem är du?» frågade han smeden.

»Läs över dörren», svarade smeden, »och är det så att du inte kan läsa, så får du vänta till dess att det kommer någon som kan hjälpa dig med det», sa han.

Innan Vår Herre hann med att svara kom en man ledande en häst, som han ville ha skodd.

»Kunde inte jag få lov att sko hästen?» frågade Vår Herre.

»Du kan ju alltid försöka», sa smeden. »Värre tör du inte kunna göra det än att inte jag kan göra det gott igen», förklarade han.

[ 279 ]Då gick Vår Herre ut och tog det ena benet av hästen och bar in det i smedjan. Så stoppade han skon i glöden, och när den var ellanste röd tog han den och formade den efter hästens fot och nitade fast den med skosömmarna. Därpå gick han ut och satte fast benet på hästen igen. Först tog han de båda frambenen och sedan tog han de båda bakbenen och gjorde likadant med dem alla. Smeden stod tyst och tittade på och när Vår Herre slutat så sa han:

»Du var inte en så dålig smed som man kunde ha trott.»

»Tycker du det», sa Vår Herre.

En stund senare kom smedens gamla mor för att hämta sin son hem till middagen. Hon var så gammal och krokig att hon knappt kunde gå. Då bad Vår Herre att smeden skulle vara uppmärksam en stund, och så tog han den gamla gumman och stoppade henne i elden och så smidde han en ung, vacker flicka av kärringen.

»Det må jag säga», sa smeden, »och säga en gång till, att du var mig en baddare till att vara skicklig. Det står över min dörr att här bor mästaren över alla mästare, men jag måste erkänna att man lär så länge man lever.» Och därmed gick han hem till sin gård för att äta middag.

När han kom tillbaka till smedjan kom en man som ville få sin häst skodd.

»Det ska snart vara gjort», mente smeden, »jag har nyss fått lära mig ett nytt sätt att sko hästar på.» Och så började han skära och slå till dess han fått benen [ 280 ]av den stackars hästen. »Jag inser inte att det är någon tidsbesparing att springa ut efter ett ben i taget», sa han, då han kom in med alla fyra benen på en gång i smedjan. Så gjorde han så som han sett Vår Herre göra. Han la bra med kol på elden och satte drängarna att dra i bälgen och så stoppade han alla fyra benen i glöden på en gång. Men det gick ju galet, kan tänka. Benen brunno upp och smeden måste betala hästen. Det gjorde honom naturligtvis förargad. I detsamma gick en gammal fattig gumma förbi hans dörr, och då tänkte smeden att om det inte lyckades med hästen så skulle det väl lyckas med gumman, och så tog han henne och stoppade henne i glöden. Gumman grät och bad för sitt liv men smeden var envis och sa att hon inte visste sitt eget bästa, nu skulle hon bli ung och skön igen, och smeden tänkte inte ta ett öre i betalning för arbetet. Men, det är klart, det gick ju inte bättre för gumman än för hästen.

När Vår Herre fick höra vad smeden gjort, så sa han att det var illa, det där. Smeden menade att det var inte stor skada på kärringen, för det var ingen som brydde sig om henne, men vad som retade honom det var, att Fan hållit sitt löfte så illa. Det var ju inte sant vad som stod skrivet över dörren.

»Om du skulle få önska dig tre ting av mig», sa Vår Herre, »vad skulle du då önska dig?»

»Fråga mig», sa smeden, »så får du veta det.»

Vår Herre lovade då att han skulle få tre önskningar uppfyllda.

[ 281 ]»Då önskar jag först och främst, att den som kliver upp i mitt päronträd må bli sittande där till dess jag själv ger honom lov att komma ner», sa smeden. »Och sedan önskar jag, att den som sätter sig i min länstol, som står där inne i verkstan, blir sittandes där till dess jag ger honom lov att resa sig upp. Och för det tredje önskar jag, att den som jag ber krypa in i min pung, som jag bär i fickan, måtte kunna göra sig så liten att han kan komma in i pungen och stanna där till dess jag släpper ut honom igen.»

»Du önskar som en dåre», sa Sankte Per. »Först och främst borde du ha önskat dig Guds nåd och barmhärtighet.»

»Jag har inte så stora anspråk, jag», sa smeden.

Då sa Vår Herre och hans följeslagare farväl och lämnade smeden.

Tiden gick och när stunden var inne kom Fan för att hämta smeden, som det stod i kontraktet.

»Är du färdig att följa med nu?» sa han och stack näsan in genom dörren till smedjan.

»Jag skulle bara sluta huvudet på den här spiken, som jag håller på med», sa smeden. »Men kliv upp i päronträdet, du, och ta dig ett fint päron att äta på medan du väntar. Du kan vara både hungrig och törstig efter den långa vandringen hit»

Fan tackade för vänligheten och klev upp i päronträdet.

»När jag tänker rätt efter så hinner jag inte slå det här spikhuvudet färdigt på de närmaste fyra åren», sa [ 282 ]smeden, »men du sitter ju bra där du sitter, så du kan vila dig till dess», sa han åt Fan.

Fan började tigga och be att få komma ner ur trädet, men det hjälpte inte stort, han måste sitta kvar. Till slut lovade han att smeden skulle få vara fri de fyra år som han sagt, bara han släppte loss Fan ur trädet.

»Ja, i så fall kan du få komma ner», sa smeden.

När de fyra åren gått kom Fan igen för att hämta honom.

»Nu är du väl färdig», sa han, »nu måtte du väl ha hunnit med det där spikhuvudet du talade om.»

»Ja, huvudet har jag fått färdigt», sa smeden, »men du kom några minuter för tidigt, för spetsen har jag inte hunnit med att vässa. Men genera dig inte, slå dig ner i min fina länstol och vila dig ett slag. Du är nog trött efter resan.»

»Tackar som bjuder», sa Fan och satte sig i stolen. Men han hade knappast satt sig förrän smeden sa att han behövde fyra år på sig för att vässa spiken. Först bad Fan helt hövligt om att få komma loss ur stolen, men när det inte hjälpte blev han arg och svor och väsnades. Smeden ursäktade sig och skyllde på att järnet var så alldeles ovanligt hårdarbetat, och så tröstade han Fan med att han ju satt så utmärkt bekvämt i den präktiga stolen och lovade att om fyra år skulle han få komma loss, precis på minuten om fyra år. Det var ingenting annat att göra för Fan än att lova smeden frihet under fyra år till, och när han det sagt fick han komma loss [ 283 ]ur stolen. Han slog knorr på svansen och la i väg det fortaste han kunde.

När fyra år gått kom Fan igen för att hämta smeden.

»Nu måtte du väl ändå vara färdig», sa han då han stack näsan in genom dörren till smedjan.

»Fix och färdig», svarade smeden, »nu kan det bära i väg precis när du behagar. Men, det var en sak som jag skulle fråga dig om innan vi gå. Är det sant som det sägs att Fan kan göra sig så liten han bara vill?»

»Ja, lita på att det är sant», sa Fan.

»Då kunde du gärna göra mig den tjänsten att krypa in i min pung och titta efter om den är hel i botten», sa smeden. »Ser du, jag är rädd att tappa mina respengar, förstår du.»

»Hjärtans gärna vill jag göra det», sa Fan och gjorde sig så liten att han kunde krypa in i pungen. Men så snart han var inne knäppte smeden igen låset.

»Jo, den är alldeles hel», sa Fan i pungen.

»Det var bra det», sa smeden, »men det är bättre att vara för försiktig än att bli lurad, så jag tror jag ska säkra låset innan det blir för glappt.» Och därmed stoppade han pungen av ståltråd i glöden.

»Oj, oj, oj! Är du galen? Vet du inte att jag är i pungen», tjöt Fan.

»Tyvärr kan jag inte hjälpa dig», svarade smeden, »för du vet väl vad det gamla ordspråket säger: Man måste smida medan järnet är varmt.» Och så la han pungen på städet, tog storsläggan och slog till så mycket han orkade.

[ 284 ]»Oj, oj, oj!» vrålade Fan. »Käre vän, låt mig bara få komma ut så ska jag aldrig komma tillbaka mera.»

»Nu tror jag nog att låset håller», sa smeden, »så nu kan du få komma ut igen», och så öppnade han pungen och Fan flög ut och for sin väg med sådan fart, att han inte ens vågade se sig om.

En tid därefter kom smeden att tänka på att det kanske ändå inte var så klokt gjort att stöta sig med Fan, för om han inte blev mottagen i Himmelriket, så skulle han bli husvill efter döden ifall han inte heller skulle få komma in i Helvetet. Han blev så orolig vid denna tanke, att han beslöt så gott först som sist gå och höra sig för hur det skulle bli med husrum för honom. Han tog storsläggan på nacken och gav sig i väg.

När han gått ett bra stycke kom han till korsvägen där vägen till Himmelriket går åt motsatta hållet mot vägen till Helvetet. Där fick han sällskap med en skräddare, som vandrade framåt med sitt pressjärn i handen.

»God dag», sa smeden. »Vart ska du gå?»

»Till Himmelriket, om jag kan komma in där», sa skräddaren. »Och vart ska du gå?»

»Jag tänkte allt fråga först i Helvetet om jag kan få husrum där», sa smeden. »Det är nog så att jag känner chefen där från förr», sa han.

När de kommo till korsvägen sa de farväl och gingo åt var sitt håll. Men smeden var en stark karl, som gick dubbelt så fort som skräddaren, därför dröjde det inte

länge innan han stod i porten till Helvetet. Han bad [ 285 ]
Där fick han sällskap med en skräddare, som vandrade framåt med ett pressjärn i handen.
[ 286 ]vakten gå till Fan och säga att det stod en karl utanför,

som gärna ville säga ett ord till honom.

»Gå ut och fråga vem det är», sa Fan till vakten, och det gjorde han.

»Hälsa Fan och säg att det är smeden som ägde den där pungen, om han minns den», sa smeden. »Men be vackert att jag får slippa in. Säg att jag arbetat hela dagen ända till middagen, och sedan har jag gått den här långa vägen, så jag är bra trött.»

När Fan fick höra vem som stod utanför, gav han befallning till vakten att låsa alla nio låsen på Helvetets port, ja, han skulle sätta dit ett extra hänglås dessutom, sa Fan, för om smeden kom in så skulle han vända upp och ner på hela Helvetet, sa han.

»Här tycks jag inte få mitt levebröd», sa smeden när han hörde hur alla låsen smällde igen. »Då får jag väl försöka min lycka i Himmelriket.»

Han vände om till korsvägen och gick sedan samma väg som skräddaren gått. Men han var förargad över att han fått gå så långt i onödan, så han raskade på stegen och kom fram just som Sankte Per gläntade lite på porten för att släppa den magre skräddaren igenom. Smeden stod en sex, sju steg från porten. »Här är visst bäst att skynda sig», tänkte han, och dängde storsläggan i porten just som skräddaren kommit igenom. Antagligen slapp han in, men om han inte det gjorde, så kan jag inte säga var han nu håller hus.