Stolthet och fördom/1

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Förord Stolthet och fördom
av Jane Austen
Översättare: Carl Axel Ringenson

Kapitel 1
Kapitel 2  →



[ 1 ]

FÖRSTA KAPITLET.

Det är en allmänt erkänd sanning, att en ogift man, som är i besittning av en vacker förmögenhet, måste vara i behov av en hustru.

Huru föga bekanta en sådan mans känslor eller avsikter än må vara, då han gör sitt första inträde i en krets av grannar, äro de kringboende familjerna så fast övertygade om denna sanning, att han anses som en rättmätig egendom, tillkommande en eller annan av deras döttrar.

— Kära du, sade en dag mrs Bennet till sin man, har du hört, att Netherfield Park äntligen blivit uthyrd?

Mr Bennet svarade, att han inte hade hört det.

— Men så är det, svarade hon; ty mrs Long har just varit här, och hon berättade mig allt om saken.

Mr Bennet svarade ingenting.

— Vill du inte veta vem som har hyrt det? ropade hans hustru otåligt.

Du vill berätta det för mig, och jag har ingenting emot att få höra det.

Detta var en tillräckligt tydlig uppmaning.

— Jo, vet du, mrs Long säger, att Netherfield har blivit uthyrt till en mycket förmögen ung man från Norra England; att han kom dit i måndags i [ 2 ]fyrspänd vagn för att se på stället och blev så förtjust i det, att han genast träffade överenskommelse med mr Morris, att han ämnar flytta dit före slutet av september, och att några av hans tjänstfolk komma till platsen redan i slutet av nästa vecka.

— Vad heter han?

— Bingley.

— Är han gift eller ogift?

— Jo, kan du tänka dig, ogift! En ogift, mycket förmögen man; fyra eller fem tusen pund om året. Vilken härlig utsikt för våra flickor!

— Hur så? Vad angår det väl dem?

— Kära du, svarade hans hustru, nu är du verkligen tråkig! Du förstår väl, att jag tänker på att han skall gifta sig med en av dem.

— Är det hans avsikt, då han bosätter sig här?

— Avsikt! hur kan du prata sådana dumheter? Men det är mycket troligt, att han kan bli kär i en av dem, och därför måste du göra honom ett besök, så snart han kommer.

— Det tycker jag inte är skäl i. Du och flickorna kunna ju fara dit, eller du kan låta dem fara ensamma, vilket kanhända vore ändå bättre, ty då du är lika vacker som någon av dem, skulle det kunna hända, att mr Bingley tyckte bäst om dig av hela sällskapet.

— Kära du, du smickrar mig. Jag har visserligen sett ganska bra ut, men jag kan inte skryta av att det är något märkvärdigt med mig numera. När en kvinna har fem fullvuxna döttrar, bör hon sluta att tänka på sitt eget utseende.

[ 3 ]— I sådana fall har en kvinna inte ofta mycket utseende kvar att tänka på.

— Men, kära du, du måste verkligen göra ett besök hos mr Bingley, när han blir vår granne.

— Det vet jag inte om jag kan lova, försäkrar jag dig.

— Men tänk på våra döttrar. Tänk bara, vilket parti det skulle bli för en av dem. Sir William och lady Lucas äro beslutna att göra visit endast och allenast av den anledningen, ty i allmänhet, som du vet, göra de inte besök hos nya grannar. Du måste verkligen göra det, ty det blir omöjligt för oss att göra visit hos honom, om inte du gör det.

— Du är sannerligen allt för ängsligt betänksam. Jag är säker på att mr Bingley kommer att bli mycket glad över att få mottaga ditt besök, och jag vill skicka några rader med dig för att försäkra honom om att jag hjärtans gärna samtycker till att han gifter sig med vilken av flickorna han önskar, ehuru jag måste lägga in ett gott ord för min lilla Lizzy.

— Jag hoppas du inte gör något sådant. Lizzy är inte en bit bättre än de andra; jag är övertygad om att hon inte är hälften så vacker som Jane eller hälften så godlynt som Lydia. Men du ger alltid henne företrädet.

— Ingen av dem har mycket att komma med, svarade han, de äro alla enfaldiga och okunniga som andra flickor, men Lizzy har något bättre fattningsgåva än sina systrar.

— Hur kan du tala illa om dina egna barn på detta sätt? Du finner nöje i att plåga mig. Du [ 4 ]har inte något medlidande med mina stackars nerver.

— Misstag, min kära vän. Jag har stor respekt för dina nerver. De äro mina gamla vänner. Jag har nu i åtminstone tjugu år aktningsfullt hört dig tala om dem.

— Ack, du vet inte, hur jag lider.

— Men jag hoppas du hämtar dig och kommer att leva, så att du får se många unga män med en inkomst av fyra tusen om året slå sig ner i grannskapet.

— Det kommer inte att gagna oss, om tjugu sådana personer komma hit, eftersom du inte vill besöka dem.

— Lita på, kära du, att, när det blir tjugu, så kommer jag att besöka dem alla.

Mr Bennet var en så egendomlig blandning av livlig intelligens, sarkastisk humor, förbehållsamhet och nyckfullhet, att trots tjugutre års erfarenhet hans hustru ej hade lyckats komma underfund med hans karaktär. Hennes själ var mindre svår att pejla. Hon var en kvinna med medelgott förstånd, ringa bildning och ombytligt lynne. Då hon var missnöjd, inbillade hon sig att hon var nervös. Hennes främsta mål i livet var att få sina döttrar gifta; hennes glädje var att göra visiter och höra nyheter.