Stolthet och fördom/12

Från Wikisource, det fria biblioteket.
[ 75 ]

TOLFTE KAPITLET.

Enligt överenskommelse mellan systrarna skrev Elisabet följande morgon till sin mor med anhållan, att vagnen skulle skickas för att hämta dem under dagens lopp. Men mrs Bennet, som hade räknat på att hennes döttrar skulle stanna på Netherfield till följande tisdag, vilket för Jane skulle bli precis en veckas vistelse där, kunde icke förmå sig att med nöje mottaga dem förr. Hennes svar var därför icke gynnsamt, åtminstone icke för Elisabets önskan, ty hon längtade otåligt att få komma hem. Mrs Bennet svarade dem, att de omöjligen kunde få vagnen före tisdagen; och i ett postskriptum tillade hon, att, om mr Bingley och hans syster voro angelägna att få behålla dem längre, så kunde hon mycket väl undvara dem. Elisabet var emellertid fast besluten att icke stanna längre — ej heller var hon synnerligen böjd att tro, att det skulle sättas i fråga; och som hon tvärtom fruktade, att de skulle falla till besvär genom ett onödigt långt uppehåll, uppmanade hon Jane att genast bedja att få låna mr Bingleys vagn, och slutligen beslöts det, att deras ursprungliga plan att lämna Netherfield denna morgon skulle nämnas och bönen framställas.

Detta meddelande framkallade många uttryck av oro, och man yttrade så livligt sin önskan, att de skulle stanna åtminstone till dagen därpå, att det inverkade på Jane, och det beslöts, att deras avresa skulle uppskjutas till dess. Miss Bingley blev då [ 76 ]ledsen över att hon hade föreslagit uppskovet med avfärden, ty hennes motvilja mot den ena systern var mycket större än hennes tillgivenhet för den andra.

Husets herre hörde med verklig ledsnad, att de skulle bege sig av så snart, och försökte upprepade gånger övertyga miss Bennet om att det inte skulle bli nyttigt för henne, att hon ännu inte var tillräckligt återställd, men Jane var fast besluten, då hon kände sig handla rätt.

För mr Darcy var det en välkommen underrättelse — Elisabet hade varit länge nog på Netherfield. Hon fängslade honom mera än han önskade — och miss Bingley var ohövlig mot henne och mera retsam än vanligt mot honom själv. Han beslöt visligen att noga akta sig att nu visa henne något tecken till beundran, någonting, som kunde hos henne väcka förhoppning att en gång lyckliggöra honom, väl inseende, att, om ett sådant hopp hade uppstått hos henne, så måste hans uppförande under den sista dagen väsentligt hava bidragit till att stärka eller gäcka det. Ståndaktig i sin föresats, talade han knappast tio ord med henne under hela lördagen, och ehuru de en gång lämnades ensamma en halvtimme, var han samvetsgrant försjunken i sin bok och ville icke ens se på henne.

På söndagen efter gudstjänsten ägde den av nästan alla efterlängtade skilsmässan rum. Miss Bingleys artighet mot Elisabet växte till sist mycket hastigt, så väl som hennes vänlighet mot Jane, och när de skildes, försäkrade hon den senare, att det alltid [ 77 ]skulle glädja henne mycket att träffa henne vare sig på Longbourn eller på Netherfield, och omfamnade henne med stor ömhet; åt den förra räckte hon till och med handen till avsked. Elisabet sade vid strålande humör farväl till hela sällskapet.

När de kommo hem, välkomnades de icke särdeles hjärtligt av sin mor. Mrs Bennet undrade över att de kommo, tyckte, att det var orätt av dem att göra så mycket besvär och var säker om att Jane hade förkylt sig igen. Men deras far, ehuru mycket fåordig i sina yttringar av belåtenhet, var verkligen glad att återse dem; han hade känt, huru mycket de betydde i familjekretsen. Samspråket under aftonen, då alla voro församlade, hade förlorat mycket av sin livlighet och nästan allt förnuft, då Jane och Elisabet voro frånvarande.

De funno Mary, som vanligt, djupt försjunken i studium av den mänskliga naturen och fingo beundra några nya utdrag och lyssna till några nya iakttagelser i utslitna moraliska ämnen. Catherine och Lydia hade att förmäla nyheter av annat slag. Mycket hade blivit gjort och sagt i regementet sedan föregående onsdag; åtskilliga av officerarna hade nyligen varit bjudna på middag hos deras morbror; en soldat hade fått prygel, och det gick ett rykte, att överste Forster skulle gifta sig.