Stolthet och fördom/20

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
[ 145 ]

TJUGONDE KAPITLET.

Mr Collins fick icke länge i tysthet begrunda framgången av sitt frieri, ty mrs Bennet, som hade gått av och an i förstugan för att avvakta slutet på samtalet, hade knappast sett Elisabet öppna dörren och med raska steg gå förbi henne till trappan, förrän hon inträdde i frukostrummet och i varma ordalag lyckönskade både honom och sig själv till den angenäma utsikten till en närmare förbindelse dem emellan. Mr Collins mottog och besvarade dessa lyckönskningar med samma belåtenhet och började sedan berätta detaljerna av deras samtal, med resultatet varav han trodde sig ha alla skäl att vara nöjd, eftersom det avslag hans fränka ihärdigt givit honom, hade sin naturliga orsak i hennes blyghet och anspråkslöshet samt hennes karaktärs äkta finkänslighet.

Denna underrättelse gjorde emellertid mrs Bennet häpen; hon skulle gärna ha velat vara lika övertygad om att hennes dotter ämnat uppmuntra honom genom att avslå hans anbud, men hon vågade icke tro det, och hon kunde icke låta bli att säga det.

— Men ni kan lita på, mr Collins, tillade hon, att Lizzy skall nog bringas till förnuft. Jag skall tala med henne om saken genast. Hon är en mycket envis, oförståndig flicka, som inte förstår sitt eget bästa, men jag skall laga, att hon lär sig förstå det.

— Förlåt, att jag avbryter er, utropade mr Collins, [ 146 ]men om hon verkligen är envis och oförståndig, vet jag inte, om hon skulle bli en riktigt lämplig hustru åt en man i min ställning, som naturligtvis söker lycka i äktenskapet. Om hon därför framhärdar i att avvisa mitt anbud, vore det kanske bäst att inte tvinga henne att säga ja åt mig, emedan, om hon är behäftad med sådana lyten i sin karaktär, hon inte skulle kunna bidraga mycket till min sällhet.

— Ni missförstår mig alldeles, sade mrs Bennet, förskräckt. Lizzy är envis bara i sådana här saker. I allt annat är hon den snällaste flicka, man kan tänka sig. Jag skall genast gå till mr Bennet, och vi skola mycket snart ordna den här saken med henne, det är jag säker på.

Hon ville icke giva honom tid att svara, utan skyndade genast till sin man och utropade, då hon inträdde i biblioteket: Kära du, du måste komma på ögonblicket, vi äro alldeles utom oss. Du måste förmå Lizzy att gifta sig med mr Collins, ty han bedyrar, att hon inte vill ha honom, och om du inte skyndar dig, så kommer han på andra tankar och vill inte ha henne.

Mr Bennet såg upp från sin bok, då hon inträdde, och fäste ögonen på hennes ansikte med ett uttryck av lugn likgiltighet, som icke alls förändrades genom hennes meddelande.

— Jag har inte det nöjet att förstå dig, sade han, då hon hade slutat sitt andragande. Vad talar du om?

— Om mr Collins och Lizzy. Lizzy förklarar, att [ 147 ]hon inte vill ha mr Collins, och mr Collins börjar säga, att han inte vill ha Lizzy.

— Och vad skall jag göra åt saken? Situationen tycks vara hopplös.

— Tala med Lizzy om saken själv. Säg åt henne, att du yrkar på att hon gifter sig med honom.

— Kalla hit henne. Hon skall få höra min mening.

Mr Bennet ringde i klockan, och miss Elisabet uppfordrades att komma till biblioteket.

— Kom hit, min flicka, utropade hennes far, då hon blev synlig. Jag har skickat efter dig för en viktig angelägenhet. Jag hör, att mr Collins har friat till dig. Är det sant? Elisabet svarade att det var så. Nå, och du har tillbakavisat detta hans anbud?

— Ja, det har jag gjort.

— Nåväl, nu kommer vi till huvudsaken. Din mor yrkar på att du skall antaga det. Är det inte så, min kära hustru?

— Jo, i annat fall vill jag aldrig mer se henne för mina ögon.

— Du befinner dig i ett olycksaligt dilemma, Elisabet. Från denna dag måste du bli en främling för en av dina föräldrar. Din mor vill aldrig se dig mer, om du inte gifter dig med mr Collins, och jag vill inte se dig mer, om du gör det.

Elisabet kunde icke låta bli att skratta åt ett sådant slut på affären, men mrs Bennet, som hade varit förvissad om att hennes man såg på saken så [ 148 ]som hon önskade, kände sig utomordentligt besviken.

— Vad menar du, sade hon, med att tala på detta vis? Du lovade mig att yrka på att hon gifter sig med honom.

— Min vän, svarade hennes man, jag har två små ynnestprov att be dig om. För det första att du tillstädjer mig det fria bruket av mitt förstånd i förevarande fall, och för det andra det fria bruket av mitt rum. Det skall glädja mig mycket att själv få disponera biblioteket så snart som möjligt.

Trots sin missräkning i fråga om sin mans bifall gav mrs Bennet dock icke ännu tappt. Hon talade gång på gång med Elisabet, än inställsamt, än hotande. Hon försökte att skaffa sig en bundsförvant i Jane, men hon vägrade på det saktmodigaste sätt att lägga sig i saken, och Elisabet besvarade än med verkligt allvar, än med lekande glättighet, hennes angrepp. Ehuru hennes sätt växlade, stod hennes beslut alltjämt fast.

Mr Collins anställde under tiden i enrum betraktelser över vad som hade hänt. Han hade allt för höga tankar om sig själv för att fatta, av vilken orsak hans fränka kunde ge honom korgen, och ehuru hans stolthet var sårad, led han icke på något annat sätt. Hans tycke för henne var fullständigt inbillat, och möjligheten av att hon förtjänade sin mors förebråelse hindrade honom att känna någon verklig ledsnad.

Under det familjen befann sig i detta tillstånd av förvirring, kom Charlotte Lucas för att tillbringa [ 149 ]dagen hos dem. Hon möttes i förstugan av Lydia, som rusade fram till henne och ropade i en halvt viskande ton: Jag är glad, att du kommer, ty här försiggår något så komiskt. Kan du tänka dig, vad som har hänt i dag på morgonen? Mr Collins har friat till Lizzy, och hon ville inte ha honom.

Charlotte hann knappast svara, förrän Kitty kom fram till dem för att berätta samma nyhet, och de hade knappast kommit in i frukostrummet, där mrs Bennet var ensam, förrän hon också började tala om samma ämne, anropande miss Lucas om medlidande och uppfordrande henne att övertala sin vän Lizzy att uppfylla hela sin familjs önskan. Var snäll och gör det, tillade hon i en melankolisk ton, ty ingen står på min sida, ingen håller med mig, jag är alldeles förbi, ingen känner något deltagande för mina stackars nerver.

Charlotte slapp svara, ty i samma ögonblick inträdde Jane och Elisabet.

— Se där kommer hon, fortsatte mrs Bennet, hon ser så obekymrad ut som helst och bryr sig inte mer om oss, än om vi vore i York, bara hon kan få sin vilja fram. Men jag skall säga dig något, miss Lizzy: om du föresätter dig att fortfarande på detta sätt avslå varje giftermålsanbud, då kommer du aldrig att få någon man, och jag vet sannerligen inte, vem som skall försörja dig, när din far är död. Jag kommer inte att bli i stånd att föda dig, och därför varnar jag dig. Jag vill inte ha något att skaffa med dig från denna dag. Du minns, att jag sade till dig i biblioteket, att jag aldrig skulle tala [ 150 ]med dig mer, och du skall få se, att jag håller mitt ord. Det är verkligen inte roligt för mig, att tala med pliktförgätna barn. Inte för att jag tycker, att det är roligt att tala med någon alls. Folk som liksom jag lida av nervösa åkommor, kan inte ha stor lust att tala. Ingen vet, hur jag lider! Men det är alltid så. De, som inte klaga, bli aldrig föremål för något medlidande.

Hennes döttrar lyssnade under tystnad till dessa utgjutelser, väl vetande, att varje försök att resonera med henne eller söka lugna henne endast skulle göra henne ännu mera uppretad. Hon talade därför på, utan att avbrytas av någon av dem, tills mr Collins kom in till dem med en min högtidligare än någonsin; då hon varseblev honom, sade hon till flickorna: nu fordrar jag, att ni alla håller mun och låter mr Collins och mig ha ett litet samtal.

Elisabet gick lugnt ut ur rummet, Jane och Kitty följde efter, men Lydia stannade kvar, besluten att höra så mycket hon kunde, och Charlotte, som först blev kvarhållen av den artige mr Collins, vilken på ett mycket ingående sätt gjorde sig underrättad om henne och hennes familj, och sedan av en smula nyfikenhet nöjde sig med att gå till fönstret och låtsa, som om hon icke hörde något. Med en ynklig stämma började mrs Bennet det tillämnade samtalet sålunda: O, mr Collins!

— Min goda fru, svarade han, låt oss för alltid tiga med denna sak. Det vore fjärran från mig, fortsatte han genast med en röst, som tydligt gav till känna hans misshag, att harmas över er dotters [ 151 ]beteende. Det är allas vår plikt att undergivet finna oss i oundvikliga motgångar, särskilt en plikt för en ung man, som har varit så lycklig som jag att vinna tidig befordran, och jag tror mig kunna säga, att jag är undergiven. Måhända är jag det icke mindre, därför att jag hyser ett visst tvivel om att min lycka blivit fullkomlig, ifall min vackra fränka hade hedrat mig med att skänka mig sin hand, ty jag har ofta märkt, att undergivenheten är aldrig så fullständig, som när den lycka, som förnekats oss, förlorat något av sitt värde i vår tanke. Jag hoppas, min goda fru, att ni inte tycker, att jag brister i aktning för er familj, därigenom att jag på detta sätt tar tillbaka min anhållan om er dotters hand utan att ha visat er och mr Bennet den uppmärksamheten att bedja er använda er myndighet till förmån för mig. Jag fruktar, att mitt uppförande varit klandervärt, då jag mottagit avslaget från er dotters läppar i stället för era egna. Men vi göra oss alla skyldiga till misstag. Jag har förvisso menat väl i hela den här saken. Mitt mål har varit att skaffa mig en älskvärd ledsagarinna genom livet, med skyldig hänsyn tagen till hela er familjs fördelar, och om mitt sätt i någon mån varit klandervärt, så ber jag nu om tillgift därför.