Stolthet och fördom/32
TRETTIOANDRA KAPITLET.
Elisabet satt för sig själv morgonen därpå och skrev till Jane, under det mrs Collins och Maria hade gått till byn för några uträttningar. Plötsligen for hon upp vid en ringning på dörrklockan, ett säkert tecken, att det var någon främmande. Som hon icke hade hört någon vagn komma, fann hon det icke osannolikt, att det var lady Catherine, och i sin ängslan härför höll hon just på att lägga undan sitt brev för att undvika alla närgångna frågor, då dörren öppnades och till hennes stora förvåning mr Darcy ensam inträdde i rummet.
Han tycktes också bli förvånad över att finna henne ensam och bad om ursäkt för sitt olägliga besök, i det han lät henne förstå, att han trott, att alla damerna voro hemma.
Därpå slogo de sig ned, och sedan hon gjort några frågor om Rosings, tycktes det vara fara värt, att fullständig tystnad skulle inträda. Det var därför absolut nödvändigt att tänka på något samtalsämne, och i denna ledsamma belägenhet erinrade hon sig när hon sista gången träffat honom i Hertfordshire, och då hon var nyfiken att få veta vad han skulle säga med anledning av hans och de andras hastiga avresa, sade hon:
— Så plötsligt ni alla lämnade Netherfield i november förra året, mr Darcy! Det måste ha varit en högst angenäm överraskning för mr Bingley att se er alla komma så snart efter honom, ty, om jag minns rätt, reste han bara en dag förut. Jag hoppas, att han och hans systrar voro friska, när ni lämnade London?
— Tack så mycket, de voro vid bästa hälsa.
Hon fann, att hon icke skulle få något annat svar, och efter en kort stunds tystnad tillade hon:
— Jag tror mig veta, att mr Bingley inte vidare är betänkt på att någonsin återvända till Netherfield?
— Jag har aldrig hört honom säga det, men det är troligt, att han hädanefter kommer att tillbringa mycket litet av sin tid där. Han har många vänner, och han befinner sig i det skede av livet, då vänskapsförbindelser ständigt ökas i antal.
— Om han ämnar uppehålla sig så litet på Netherfield, vore det bättre för grannskapet, att han helt och hållet lämnade platsen, ty då kunde vi möjligen få en familj, som på allvar bosatte sig där. Men kanske mr Bingley hyrde stället inte så mycket med tanke på grannarna som för sin egen bekvämlighet, och vi måste vänta, att han skall behålla eller lämna det efter samma grundsats.
— Det skulle inte förvåna mig, sade Darcy, om han lämnade det, så snart ett tillfälle erbjuder sig för honom att köpa ett lämpligt ställe.
Elisabet svarade icke. Hon var rädd för att tala längre om hans vän, och då hon icke hade något mera att säga, var hon nu besluten att lämna besväret att finna ett samtalsämne åt honom.
Han förstod hennes mening och tog snart till orda. — Det här, sade han, tycks vara ett mycket trevligt hus. Jag tror, att lady Catherine gjorde mycket för dess iståndsättande, då mr Collins först kom till Hunsford.
— Jag tror, att hon gjorde det, och jag är säker på, att hon inte kunde ha slösat sin godhet på ett tacksammare föremål.
— Mr Collins tycks ha varit mycket lycklig i valet av sin hustru.
— Ja, hans vänner kunna verkligen vara glada över att han påträffat en av de mycket få förståndiga kvinnor, som skulle ha velat antaga hans anbud eller gjort honom lycklig, om de gjort det. Min vän har ett särdeles gott förstånd, fastän jag inte är övertygad om att jag anser hennes giftermål med mr Collins för det förståndigaste, hon någonsin gjort. Hon tycks dock vara fullkomligt lycklig, och från klokhetens synpunkt är det verkligen ett mycket gott parti för henne.
— Det måtte vara mycket angenämt för henne att vara bosatt på ett så kort avstånd från sin egen familj.
— Kallar ni det ett kort avstånd? Det är ju nästan femtio mil.
— Vad är väl en resa på femtio mil på en god väg? Det tar ju föga mer än en halv dag. Jag kallar det verkligen ett kort avstånd.
— Jag skulle aldrig ha ansett avståndet som en av partiets fördelar, utropade Elisabet. Jag skulle aldrig ha sagt, att mrs Collins är bosatt nära sin familj.
— Det är ett bevis på hur fäst ni är vid Hertfordshire. Jag förmodar, att allt utom den närmaste trakten kring Longbourn skulle synas er vara långt borta.
Då han talade, drogos hans läppar till ett leende, som Elisabet trodde sig förstå; han måste antaga, att hon tänkte på Jane och Netherfield, och hon rodnade, då hon svarade:
— Jag vill inte säga, att inte en kvinna kan vara bosatt för nära sin familj. Långt borta och nära måste vara relativa begrepp och bero på många skiftande omständigheter. Då det finns tillräckligt stor förmögenhet för att göra resekostnaderna till en sak av ringa vikt, är avståndet utan betydelse. Men detta är icke fallet här. Mr och mrs Collins ha ganska goda inkomster, men inte så stora, att de tillåta dem ofta upprepade resor, och jag är övertygad om att min vän inte skulle tycka, att hon bodde nära sin familj, om inte avståndet vore mindre än hälften av det nuvarande.
Mr Darcy drog sin stol litet närmare henne och sade: — Ni kan inte ha rätt till så stark hemkärlek. Ni kan väl inte alltid ha uppehållit er på Longbourn.
Elisabet såg förvånad ut. Mr Darcys ansiktsuttryck förändrades något; han drog tillbaka sin stol, tog en tidning från bordet och, sedan han tittat igenom den, sade han med något mindre värme i rösten:
— Är ni förtjust i Kent?
Ett kort samtal om denna provins följde, på båda sidor lugnt och fåordigt; snart avbröts det av Charlotte och hennes syster, vilka just återkommo från sin promenad. »Tête-à-têten» överraskade dem; mr Darcy omtalade det misstag, som föranlett hans olägliga besök, och sedan han suttit några minuter till utan att säga mycket till någon, avlägsnade han sig.
— Vad kan meningen vara med det här? sade Charlotte, så snart han gått. Min kära Eliza, han måste vara kär i dig, annars skulle han aldrig ha besökt oss så utan alla ceremonier.
Men när Elisabet talade om hans tystnad, fann till och med Charlotte, trots sina önskningar, det föga sannolikt, att detta var fallet, och efter åtskilliga gissningar kunde de slutligen endast antaga, att hans besök hade sin orsak i svårigheten att finna något att göra, vilket årstiden gjorde så mycket troligare. All slags sport utomhus var slut. Inomhus hade man lady Catherine, böcker och en biljard, men herrar kunna inte alltid stanna inne, och i prästgårdens närbelägenhet eller den angenäma promenaden dit eller den trevliga samvaron med dess invånare funno de båda kusinerna från denna tid en frestelse, som gjorde, att de vandrade dit nästan varje dag. De kommo vid olika tider på förmiddagen, ibland var och en för sig, ibland tillsammans, stundom åtföljda av sin faster. Det var tydligt för dem alla, att överste Fitzwilliam kom emedan han fann nöje i deras sällskap, en förvissning, som naturligtvis gjorde honom så mycket mer välkommen, och Elisabet påmindes av den tillfredsställelse, hon fann i hans sällskap, liksom av hans ögonskenliga beundran för henne, om sin forna gunstling George Wickham. Ehuru hon vid jämförelse dem emellan såg, att det var mindre fängslande behag i överste Fitzwilliams sätt, trodde hon sig finna, att han var rikare på kunskaper.
Men varför mr Darcy kom så ofta till prästgården, det var svårare att förstå. Det kunde icke vara för sällskapets skull, då han ofta satt där hela tio minuter utan att öppna munnen, och när han talade, tycktes det snarare bero på tvång än på fritt val — ett offer för vad konvenansen fordrade snarare än ett nöje för honom själv. Mrs Collins visste icke vad hon skulle tänka om honom. Att överste Fitzwilliam ibland skrattade åt hans slöhet visade, att han i allmänhet var helt annorlunda, vilket hennes egen kännedom om honom icke kunde ha låtit henne förstå, och som hon gärna ville tro, att denna förändring berodde på kärlek och att föremålet för denna kärlek var hennes vän Eliza, började hon göra allvarliga forskningar i saken. Hon iakttog honom varje gång de voro på Rosings och varje gång han kom till Hunsford, men utan mycken framgång. Han såg visserligen ganska mycket på hennes vän, men uttrycket i hans blick var omtvistligt. Det var en allvarlig, stadig blick, men hon tvivlade ofta, om det låg mycket av beundran däri, och ibland tycktes den endast uttrycka tankspriddhet.
Ett par gånger hade hon för Elisabet framhållit möjligheten av att han var svag för henne, men Elisabet skrattade alltid åt denna tanke, och mrs Collins tyckte icke, att det var rätt att gå vidare in på saken, rädd som hon var att väcka förväntningar, som kanske endast skulle sluta med missräkning, ty hon fann det otvivelaktigt, att all likgiltighet hos hennes vän skulle försvinna, om hon kunde antaga, att han var allvarligt förälskad i henne.
Under det att hon uppgjorde sina vänskapliga planer för Elisabet, tänkte hon ibland på möjligheten av hennes giftermål med överste Fitzwilliam. Han var utan jämförelse den behagligaste av de två; han beundrade henne ögonskenligen, och han hade en mycket god ställning i livet, men som motvikt mot dessa fördelar hade mr Darcy mäktiga beskyddare inom kyrkan, vilket hans kusin alldeles saknade.