Svenska Akademiens handlingar/Bilaga 20. Brefvexling mellan Leopold och Atterbom

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Angående den öfver Leopold år 1826 preglade skådepenning Svenska Akademiens handlingar ifrån år 1796. Tretiondefemte delen

Brefvexling mellan Leopold och Atterbom
Akademiens täflingsämnen för år 1862  →


[ 487 ]

Bilagan 20.

(Till sid. 237.)

Bref från P. D. A. Atterbom till Leopold.

Solla, vid Linköping, d. 6 Julii 1826.

Välborne Herr Stats-Sekreterare och Kommendör!

Bifogade lilla bok innehåller ett tal, hållet af undertecknad, i anledning af H. K. H. arfprinsens födelse. Författaren var frånvarande när det trycktes, och har, i den aflägsna landsort der han nu vistas, först nyligen fått mottaga de åt [ 488 ]honom sjelf bestämda exemplaren. Han vågar anhålla, att öfversändandet af denna obetydliga skrift måtte anses för hvad det är: ett ringa tecken af en utmärkt vördnad, som önskade kunna frambära någon fullkomligare gärd af sitt tänkesätt. All framåt skridande ästhetisk bildning, i samma mån som den utvidgar sin synkrets och redligt vill närma sig till sitt mål, utvecklar också mer och mer den sinnesstämning, för hvilken hvarenda form af snille, vishet, skönhet är helig och beundransvärd. Huru skulle jag kunna annat än högakta den man, som var en af gustavianska tidehvarfvets yppersta prydnader, och som numera är den ende bland oss qvarlefvande representanten af detta den svenska vitterhetens lifligaste och gladaste tidehvarf? Det är en sinnebild af denna känsla, som dristar nalkas. Måhända skall beskaffenheten af de grundsatser, som talaren yttrat, urskulda min djerfhet inför en domare, så upphöjd öfver våra dagars tidnings-oväsende och hela dess lumpna charlataneri. Om dessa grundsatser, möjligtvis, åtminstone till någon del, befinnas hafva sagt ett och annat ord i sinom tid: så torde intrycket af författarens goda uppsåt ej helt och hållet utplånas af sjelfva framställningens många brister. För öfrigt fruktar jag icke, att något minne af forna litterära förhållanden skall vakna och väpna sig mot närmandet af den känsla, som jag med oinskränkt förtroende tolkat. Det verkliga snillet är alltid liberalt, i detta ords rika, djupa, ehuru nu för tiden allmänt missförstådda mening. Det är [ 489 ]blott medelmåttan, som, sjelf tillskuren efter en viss en gång gifven läst, vill att samma läst skall utgöra alla varelsers urform. Det år blott hon, som aldrig kan lära sig att glömma — och förlåta.

Med innerligaste vördnad tecknar mig

Välborne Herr Stats-Sekreterarens och Kommendörens
ödmjukaste tjenare
P. D. A. Atterbom.

Leopolds svar (i koncept).

Till Adj. Atterbom.

Stockholm d. 25 Julii 1826.
Högädle Herr Adjunkt!

Herr Adjunktens bref af den 6 Julii erhöll jag först ifrån postkontoret den 22; hvilket kunde med dess intyg styrkas. Derifrån senheten af mitt svar. Det skulle förtryta mig om Herr Adjunkten kunnat tänka sig orsaker dertill, som aldrig verkat och aldrig kunnat verka på mig. Emellertid får jag nu tacka för skänken af det Upsaliska högtids-talet, som jag skall läsa med allt nöje, hoppas jag, och för visso med all uppmärksamhet.

När Herr Adjunkten i sin första ungdom uppträdde att gifva nya lagar åt vitterheten, och i synnerhet att straffa min ofullkomlighet, var jag redan en man betydligen till åren, som bedömt mig sjelf för allvarligt, och sett för ofta små vittra äfventyr af detta slag, tillika med deras utgång, [ 490 ]för att särdeles oroas af detta nya. Dessutom lefde jag då ännu i kretsen af litteraturens ypperste och värdigaste män hos oss, utan att märka någon ringaste minskning i deras aktning och tillgifvenhet. Jag är nu gammal, sjuk, blind och betraktar sakerna sådana som de måste synas från grafbrädden. Herr Adjunkten kan deraf dömma huru jag, i begge fallen, ansett och anser hvad som tilldragit sig, och för huru ringa tillfogadt men Herr Adjunkten har att hos mig urskulda sig.

Visserligen trodde jag icke att någon närmare relation, personlig eller skriftlig, skulle oss emellan komma att äga rum. Ett bref från Herr Adjunkten efter sexton års ofred surprenerade mig derföre. Men då jag ej kan underlåta att rätt väl inse hela meningen af detta bref och af hvilken känsla det varit förestafvadt, skulle jag vara orättvis, om jag ej satte ett billigt värde derpå och ej funne detta steg af Herr Adjunkten så vackert och hedrande, som det verkligen är. Var alltså försäkrad om alla motsvarande tänkesätt å min sida, så långt de ej skulle innebära afsägelsen af mina skiljaktiga grundsatser i filosofi och litteratur, eller af deras fria yttrande, när och hvarest icke personlig ensidighet, utan sak och sanning dertill uppkalla. Jag får således bedja Herr Adjunkten att, hvar helst någonting sådant kunde möjligtvis förekomma, vare sig i mina redan tryckta eller ännu otryckta skrifter, icke anse det såsom en motsägelse till ofvannämnda tänkesätt eller ett förnekande deraf.

[ 491 ]Hanc veniam petimusque damusque vicissim.

Hvad som vid förhållandet oss emellan verkligen bedröfvat mig, har varit att i min unga, ifriga antagonist finna en nära anhörig af en bland mina fordom värdigaste och förtroligaste vänner: en man, hvars rena och upplysta förstånd, ädla karakter och älskvärda umgänge aldrig skola utplånas ur min åminnelse. Naturligare hade jag derföre funnit, och önskvärdare hade det i sanning för mitt hjerta varit, att få i vänskaplig famn innesluta och, jag vågar säga, med faderlig ömhet emottaga systersonen af denne förträfflige, denne evigt saknade vän. Att det ej berott af mig, vet Herr Adjunkten fullkomligt väl. Jag kan det nu ändtligen och skall med nöje omfatta tillfället, i fall det erbjudes mig, att muntligen förnya försäkringen om den högaktning och uppriktiga tillgifvenhet, hvarmed jag har äran att vara

Högädle Herr Adjunktens
ödmjukaste tjenare
L.

[ 492 ]

Atterboms svar på föregående.

Marmorbruket, på Kolmården, i Norrköpings grannskap, d. 23 Aug. 1826.

Välborne Herr Stats-Sekreterare och Kommendör!

Anländ hit, för någon tid sedan, från åtskilliga större och mindre sommarresor, möttes jag här af Herr Stats-Sekreterarens bref. Jag fruktade aldrig ett ögonblick, att mitt föregående skulle ur orätt synpunkt bedömmas af den, som var dess föremål. Det kunde således visst icke falla mig in att fästa någon misstänkande uppmärksamhet vid svarets dröjsmål; äfven om jag hade afsändt min skrifvelse med anspråk på svar. Men så långt var jag ifrån att hysa ett dylikt anspråk, att jag — så vidt jag nu, efter flera veckors förlopp, kan påminna mig — icke öfver mitt bref utsatte någon ordentlig adress eller namnet af det postkontor, genom hvilket man korresponderar i min dåvarande vistelseort. Jag visste ganska väl, att Herr Stats-Sekreterarens helsa blifvit af ett bedröfligt öde försatt i en belägenhet, under hvilken all fordran på skriftliga svar vore lika obillig som besvärande. Så mycket angenämare blef jag öfverraskad att icke dess mindre erhålla ett sådant och att deruti så öppet finna uttryckt det tänkesätt, hvarpå jag räknat. Jag anser för en kär skyldighet att för dess innehåll förklara min erkänsla. Utförligare, såsom jag hoppas, får jag göra det muntligen, då jag i nästa månad, under min återresa till Upsala, tillbringar några dagar i [ 493 ]Stockholm. Jag skall då, tvifvelsutan, icke försumma att begagna det tillfälle, som Herr Stats-Sekreterarens förekommande godhet upplåtit för min önskan: nämligen tillfället, att vid en personlig uppvaktning utveckla hvad jag i mitt första bref endast otillräckligt antydt.

Mellertid får jag, ehuru på ingalunda fiendtligt sätt, protestera mot Herr Stats-Sekreterarens förmodan, att jag någonsin ämnat "gifva nya lagar åt vitterheten" och att jag vid mitt första uppträdande i Sveriges litteratur "i synnerhet" sysselsatt mig med kritiker öfver Herr Stats-Sekreterarens skrifter. Hvad den förra omständigheten vidkommer, så trodde jag alltid, att de åsigter, som jag — ehuru visserligen på ett ganska omoget sätt — framstälde, innehölle ganska gamla sanningar. Om sjelfva det väsendteliga af dessa åsigter tror jag så ännu, och skall bemöda mig att rena dem från de dimmor, i hvilka de till en del, ömsom genom eget missförstånd, ömsom genom andras, blifvit inhöljda under det inflytande, som de på en mängd senare tilldragelser inom svenska litteraturen råkat utöfva. Måhända torde det, under detta bemödande, lyckas mig att låta mina grundsatser framträda i en mindre otydlig och mindre ensidig dager, än den, som af vissa dagblads-hjeltar blifvit så gräsligen utmålad. Mången af dessa satser torde då ock kunna lättare, än nu, tillvinna sig Herr Stats-Sekreterarens bifall; och hvad de öfriga beträffar, i anseende till hvilka jag möjligtvis icke blir lika lycklig, tröstar jag mig med [ 494 ]det af Herr Stats-Sekreteraren så ädelmodigt citerade:

Hanc veniam petimusque damusque vicissim.

Ty visserligen kan jag icke dölja sannolikheten deraf, att jag äfven hädanefter kommer att framställa "grundsatser i filosofi och litteratur" som afvika från Herr Stats-Sekreterarens. Vid 36 års ålder har man vanligen, i hufvudpunkterna af sin spekulation och ästhetik, stadgat för lifstiden sin öfvertygelse; huru sann eller falsk den för öfrigt i sig sjelf må vara. Hvad likväl, såsom jag hoppas, icke vidare skall med något sken af rättvisa mig påbördas, är stylen af lagstiftare eller tonen af parti-chef: beskyllningar, till hvilka, troligtvis, den ungdomliga häftigheten af mitt forna skrifsätt gifvit anledning; men hvilka åtminstone alltsedan min återkomst från Tyskland och Italien blifvit fortsatta utan ringaste skäl och billighet. Det har i Sverige blifvit en mode-sak att vurma om sekter och så kallade skolor, och rikspöbel-tidningen Argus har drifvit detta vurmeri till sin höjd, af lätt begripliga orsaker. Jag vet mig likväl alls icke vara anhängare af någon enda sekt; ännu mindre har jag stiftat eller velat stifta någon sådan: "Nihil pejus odi, quam juratos et factiosos"; och skulle jag nånsin uraktlåtit detta slags hat, så har jag tillfyllest fått påminnelser om dess nödvändighet i närvarande tidsmoment, der, mellan ultraismens vederstygglighet — "vultus instantis tyranni" — och liberalismens ej mindre fanatiska öfverdrift — "civium ardor prava jubentium", — icke ens den [ 495 ]allrasmalaste terrain lemnas ledig åt den välmenta, men betänksamma och lågröstade sanningen. — Hvad angår det i Herr Stats-Sekreterarens ärade skrifvelse fälda utlåtandet öfver mitt kritiska förhållande till dess skrifter: så får jag härmedelst nämna, att ingen af de polemiska recensioner, som särskildt befattat sig med dessa skrifters granskning, äger mig till auktor; hvilket vore mig lätt att med all möjlig diplomatisk urkundlighet, ja med juridisk bevisning ådagalägga. Yttranden af mig öfver nämnda skrifter förekomma blott strödda, här och der, i uppsatser öfver andra författare och andra ämnen; mestadels i artiklar, som infördes i Svenska Litteratur-tidningen. Dessa i förbigående fälda omdömen, ömsom tadlande, ömsom beundrande[1] — enligt måttet af mina insigter — äro vanligtvis lika sparsamma på ord, som de äro få till antalet. Huru vida de kunna försvaras eller icke, är en fråga, som här icke vore passande att upptaga; den bittra och passionerade ton, som utmärker ett och annat ibland dem, har jag för många år sedan sjelf ogillat. — Dessa historiska upplysningar öfver mitt verkliga förhållande så till svenska litteraturen i allmänhet, som till Herr Stats-Sekreterarens skrifter i synnerhet, har jag trott mig förpligtad att lemna. Omöjligen kan Herr [ 496 ]Stats-Sekreteraren med missnöje anse, att jag öfver en sak, som rör mig så nära, sökt yttra mig så bestämdt och tillika så fullständigt, som gränserna af ett bref rimligtvis kunna tillåta.

Med obeskriflig känsla läste jag de rader, som utgöra sista afdelningen af Herr Stats-Sekreterarens svar: erinringen om min slägting och välgörare Kernell, som alltifrån sin ungdom var innesluten i Herr Stats-Sekreterarens vänskap, och som ofta under samtal med mig förtäljde om denna lycka, med all den varma hågkomst, som hon förtjente. Han bortgick till en bättre verld vid mitt sjuttonde års ålder: således i den tidpunkt af min lefnad, då jag, som alltid af honom var omfattad med en faders kärlek, hade mest haft af nöden hans fortsatta ledning. Sannolikt hade då min vittra banas första period både börjats och fortfarit under mera fredliga auspicier. Försynen ville det icke. Jag är förtjust att nu, i förhållandet mellan oss, se Herr Stats-Sekreteraren framkalla skuggan af denne oförgätlige, som visserligen, i de himmelska boningarne, är i ännu högre mått den fridens genius, hvilken han redan var på jorden. Herr Stats-Sekreteraren yttrar sig ha ägt och — hvad mera är — ännu äga den önskan, att "i vänskaplig famn innesluta och med faderlig ömhet mottaga hans systerson." Jag vet ganska väl, att det är endast denne älskvärde andes minne, som jag har att tacka för en så dyrbar försäkran; en försäkran, hvars ord med den djupaste rörelse inpräglat sig i mitt hjerta. Det steg jag tagit, har för öfrigt [ 497 ]icke heller tagits utan hans inflytelse. Redan för flera år tillbaka hade jag velat göra det: men jag var då krank, mjältsjuk, i månget afseende olycklig, och dessutom temligen allmänt betraktad såsom en bannlyst och förlorad äfventyrare; man hade kunnat se deruti blott ett steg af feghet eller lycksökeri. Hvad jag derföre icke vågade har jag tyckt mig böra våga nu, då åtminstone ingen af dem, som i någon mån personligen känna mig, kan missförstå detta stegs rätta mening: nu, då helsan och glädjen bjifvit mig återskänkta, då jag njuter lifvet dubbelt vid en älskad makas sida, då mitt oberoende äfven i borgerligt hänseende är tryggadt, och jag af den så kallade allmänhetens domstol är betydligt mindre fördömd än fordomdags. Endast illviljan och kortsyntheten skulle nu kunna tro mig om att uppoffra min frihet, mina principer, min sjelfständiga yttrande-rätt, dermed att jag betygar en snillrik och odödlig författare min högaktning. Jag förnyar således här dess uttryck, och det med den fägnande utsigt att innan kort få göra det muntligen. Herr Stats-Sekreteraren skall i mig finna en man af medelmåttiga egenskaper, och detta kan icke vara oväntadt; men tillika en man af lätt tillgänglig, okonstlad hjertlighet — och detta torde vara mindre förmodadt. Sedan gryningen af min ungdom kastad in i midten mellan hvarandra bekämpande läror och läro-mästare, van att vara mål för oförsonligt hat och oförgänglig vänskap, ämnar jag [ 498 ]göra allt hvad det inskränkta måttet af mina krafter tillåter, att förtjena den senare och att icke förtjena det förra. Efterverlden må sedan, om den vill, bekrifta de dekreter, genom hvilka Allmänna Journalen inrymt mig en plats vid Bjuggs och Bagers sida, samt Argus förkunnat, att jag ingenting skrifver som icke från tyska författare blifvit stulet. I alla fall förblifver jag, med både hufvud och hjerta, — sådana jag äger dem, — i oskrymtad vördnad

Välborne Herr Stats-Sekreterarens och Kommendörens
ödmjukaste tjenare
Atterbom.[2]

  1. Så är t. ex. i en kritisk uppsats öfver Euphrosynes dikter, införd i Svensk Litteratur-tidning, mitt utlåtande om Herr Stats-Sekreterarens sublima ode öfver Försynen ett bevis på mitt sätt att anse häcklandet af deras författares arbeten för min hufvadsakliga bestämmelse.
  2. Dessa bref finnas tryckta bland Handlingar ur v. Brinkmanska archivet på Trolle-Ljungby, utgifne af Gust. Andersson, I: 337—344.