Svenska Akademiens handlingar/Minne af Carl Wilhelm Scheele

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Framfarna dagars vittra Idrotter i jemförelse med Samtidens; en tafla i tvenne
afdelningar, af Herr J. E. Rydqvist
Svenska Akademiens handlingar ifrån år 1796. Tolfte delen

Minne af Chemisten Carl Wilhelm Scheele, af Herr Franzén
Namn-register  →


[ 535 ]

I det inre af naturen
Ingen skapad ande ser[1].


Denne tanke af en Skald, som tillika var naturforskare och detta ännu mer än skald, den namnkunnige Haller, torde i våra dagar synas föråldrad och föga uppmärksamhet värd. Den måste förkastas af de uppflygande snillen, som ej bäfva att sätta sig på Skaparens thron, för att af sina egna begrepp sammansätta verlden. Må hända finner den motsägelse äfven af dem, som med den erfarna vettenskapens mer och mer fullkomnade dyrk öppna det ena låset efter det andra till naturens enrum, och ertappa henne i hennes hemlighetsfullaste handlingar. Ibland dessa hör man likväl många, ju mer de upptäcka, ju mer erkänna outgrundligheten af lifvet, ja, af blotta ämnet i Skapelsen. Skulle det ock lyckas, att i ljuset, om hvilket redan Newton yttrat att det möjligen kunde, likt ångor till vatten och vatten till is, stelna i fast form, finna det ursprungliga, i hela verldsrymden utspridda, i alla kroppars sammansättning ingående, deras innersta krafter bestämmande, sjelfva det andeliga väsendet närmast omgifvande elementet: så vore dock äfven det något yttre, endast ett vehikel för den egentliga lifsprincipen i naturen.

[ 536 ]Utan att antaga en så kallad verlds-själ, måste man dock föreställa sig en ifrån Gud sjelf utgående, följakteligen andelig kraft, som uppehåller, upplifvar och sätter i rörelse hela den af Gud skapade verlden. Kände man den, då först kände man det inre af naturen. Men icke ens vårt eget inre kunna vi utforska. Blefve det ock möjligt för Anatomien att ställa i lika klar dag hjernans mekanik, som ögats, eller för Psychologien att utveckla hela medvetandets djup, så skulle dock öfvergången ifrån det kroppsliga intrycket till det andeliga förnimmandet, äfven som sambandet emellan viljans bud och lemmarnas rörelse, deraf icke kunna förklaras.

Ehuru högt vettenskaperna stigit sedan den äldsta vishetens tid, måste de dock ännu erkänna sanningen af de namnkunniga ord hon hade tecknat på den betäckta Isisbilden i Sais: »Ingen dödlig hand upplyfter denna slöja.«

Men vidröra och undersöka den, kan och bör likväl den menskliga vettenskapen, såsom närvarande. Skådepenning antyder. Detta är hennes egentliga föremål, medan Poesien och Filosofien på ett visst afstånd betrakta denna slöja, och den ena rörd af dess skönhet, den andra häpen öfver dess fullkomlighet, under den ana eller genom den urskilja det Gudomliga ansigtet, den Himmelska gestalten: går Naturvettenskapen allt närmare fram, och så nära hon möjligen kan, för att icke endast noga bemärka och historiskt beskrifva alla dess fållar och veck, alla dess [ 537 ]skiftningar af färg och form, utan äfven känna och väga den i sin hand, så att hon må utröna och bestämma dess fysiska egenskaper. Men hon vågar än mera: hon rifver sönder en flik deraf, för att utforska dess sammansättning. Icke blott trådarna åtskiljer hon, och efterser huru de äro sammanväfda, utan hon upplöser det ämnet, hvaraf de äro spunna, och upptäcker dess chemiska beståndsdelar.

Detta är det yttersta af Vettenskapens bemödanden; och det utgör hennes sist vunna, högt strålande ära: en ära i hvilken vårt fädernesland tar en utmärkt del. Icke först i våra dagar har det tillegnat sig den: redan ett halft århundrade har det ägt den obestridd; och före det namn, hvars Europeriska rykte nu gör dess stolthet, berömde det sig icke blott af en Bergman, utan af en Scheele.

Sverige tillhör hedern också af den sistnämndes förtjenster, ehuru att främmande folk vill dela den med det Svenska. Icke blott lefde han i Sverige och uppfyllde der sin vettenskapliga bana: han var ock född Svensk undersåte, ehuru af Tysk nation och i den Tyska staden Stralsund. Under Finlands förening med Sverige, hvem satte väl i fråga att de förtjenster, som vunnos af Finske män, tillhörde Svenska namnet? Af hvad skäl skulle då Sverige förlora äran att hafva frambragt Scheele, då hans födelse-bygd utgjorde en del af detta Rike och slöt sig till dess folk så väl som [ 538 ]dess regering, icke blott genom det yttre bandet, utan af inre böjelse och aktning.

Redan vid fjorton års ålder beträdde han den Svenska jorden och öfvergaf den sedan aldrig. Här utvecklade sig hans snille, här vann han sin mognad, här gjorde han sina upptäckter, härifrån tog hans namn sin flygt kring Europa. Här var ock hufvudsätet för hans vettenskap, här den namnkunnigaste Läraren deri.

Scheele var dock egentligen icke en lärling af Bergman, utan danade sig sjelf, och begynte dermed såsom gosse, sedan han lemnat Gymnasium i Stralsund. På ett Apothek först i Götheborg, sedan i Malmö, använde han, efter dagens trägna tjenst, en stor del af natten dels till läsning, dels till egna försök. Ibland hvilka redan de första röjde den blick af snillet, som sedan ledde alla hans undersökningar, dem han lika noggrant utförde som skarpsinnigt uttänkte. Länge endast med böcker och med naturen bekant, fann han till slut en vettenskaplig Vän i den förtjenstfulle Retzius, som efter hans flyttning till ett Apothek i Stockholm icke endast omtalte den unga Chemisten, utan ock i en till Vettenskaps-Akademien inlemnad afhanling om Vinstens-syran åberopade ett af hans försök, hvarpå han grundat sin egen undersökning. Den ovanlige Provisorn kunde icke heller blifva obemärkt af sådane Läkare, som en Bäck, en Bergius, en Schulzenheim.

Således var han redan känd såsom en af sig [ 539 ]sjelf bildad och på egen hand forskande Vettenskaps-idkare, innan han begaf sig till Upsala, för att der, ehuru icke vid Universitetet utan blott vid Apotheket fästad, besöka Vettenskapernas tempel och göra Bergmans bekantskap.

Denne förvånades att i den unga Laboranten finna en medtäflare, af hvars snillrika åsigter och lyckliga försök han sjelf vann ljus, under det han upplyste honom om det mål, dit hans egna undersökningar dels syftade dels redan hunnit. Eldade begge två af ett rent nit för vettenskapen, blefvo de för lifstiden vänner och fägnade sig åt hvarandras upptäckter utan afung öfver hvarandras ära.

I ett dylikt förhållande stod Scheele äfven med den altningsvärde Gahn, så att de icke endast meddelade hvarandra sina rön, utan den ene föranledde eller fullföljde den andras arbete.

Det första hvarigenom namnet Scheele blef ryktbart, var en afhandling om Fluss-spaths-syran, som han år 1770 insände till Vettenskaps-Akademien i Stockholm. Den innehöll en upptäckt, som väckte ett stort uppseende, och i förening med hans undersökning om Brunstenens och Arsenikens natur bestämde Akademien, att välja honom till ledamot. För en så ung man och en Provisor på ett Apothek var denna heder ovanlig. Men ovanligt var också hans sätt att erkänna den: det skedde genom hans klassiska skrift om eld och luft, som bragte i dagen de hemligaste krafter och verkningar i naturen.

[ 540 ]Elden hade redan i hans barndom fäst hans synnerliga uppmärksamhet. I sanning hvad är mera förundransvärdt än detta både öfver- och underjordiska, allt upplifvande och allt förstörande element, som i naturen allestädes förborgadt, af menniskohand med våld framtvingas för att blifva ett konstens verktyg och ett medel till en ny skapelse; som äfven i den moraliska verlden spelt en så märkvärdig roll, då det än på religionens altar varit dyrkadt som Gudomlighetens sinnebild, än på fanatismens bål afbildat afgrundens lågor; att förtiga, huru elden af Målaren och Skalden varit föreställd nu i Åsk-Gudens hämnande blixtar, nu i Kärlekens sköna fackla, nu i Furiernas skräckfulla bloss. Men det var icke med denna ytliga, blott beundrande åskådning, som den tänkande ynglingen nöjde sig, utan tidigt begynte han forska i eldens inre väsende, och insåg snart dess sammanhang med luften. Så gjorde han den stora upptäckten af icke blott eldens, utan andedrägtens och hela lifvets källa i den så kallade eldsluften, som utgör den rena beståndsdelen af atmosferiska luften hvilken vi andas, den delen deraf som ingår i vår blod och ger den sin färg och sin lifskraft. Med förvåning såg man i det glas, der han afsöndrat denna luft, eldslågans förklarade sken, som öfversträffande all annan jordisk glans, tycktes vara en glimt ifrån en högre verld.

Scheeles undersökningar af eldens och luftens natur bragte chemien på en höjd, hvarifrån dess utsigter blefvo alldeles nya. Och om hon [ 541 ]snart genom Lavoisiers snille steg ännu högre, var dock grunden dertill lagd af den Svenske chemisten.

Mindre lysande, men af en stor vigt, icke blott för vettenskapen, utan till en del för samhället, voro hans undersökningar om åtskilliga mineraliska ämnen, såsom alun, blyertz, tungsten, berlinerblå; af hvilka några ledde till nyttiga uppfinningar, såsom den af en vacker grön målarefärg, ett bättre sätt att tillreda benzoe-salt o. s. v. Äfven i växt- och djur-riket införde han den chemiska digeln, och undersökte ibland annat mjölkens beståndsdelar, ibland hvilka han upptäckte en egen syra. Dock är det först i vår tid, som den organiska naturen blifvit föremål för särskilta grenar af den chemiska vettenskapen, af hvilka isynnerhet djur-chemien gifvit Svenska namnet en ny rättighet till ett af de första rummen i vettenskapernas tempel.

En omständlig och grundlig framställning af allt hvad naturkunnigheten genom Scheeles många upptäckter och sakrika arbeten vunnit, hör ej till detta tillfälle eller till denna Akademie, mer än den af honom, som nu talar i hennes namn, rimligen kan väntas. Det är ej för Vettenskapsmän, utan för den större bildade allmänheten, som den odödlige naturforskarens minne i dag framställes. Äfven hon bör om fäderneslandets verldskunniga män veta åtminstone att de funnits.

Det torde ännu hända, som det hände i [ 542 ]Scheeles lifstid, att få Svenske resande i Paris eller London med förundran hade hört honom omtalas såsom ett stort vettenskapligt ljus i Sverige, och de vid hemkomsten sporde om hans person, ingen visste svara dem, tills de slutligen upptäckte att det fanns med det namnet en snäll Apothekare och hederlig medborgare i Köping.

Dock vore det en orättvisa emot inbyggarne på den ort der han var bosatt, att tillägga dem en dylik okunnighet om värdet af den odödlige man som prydde deras samfund. Tvertom var det af aktning för hans vettenskapliga förtjenster, ej mindre än hans utmärkta skicklighet i sitt yrke, hans pålitlighet i den dermed förenade borgerliga rörelsen och hans rättskaffenheten i hela sin vandel, som Borgerskapet i Köping förente sig med de deromkring boende Herrskaper för at utverka åt honom ett eget privilegium, då vid hans tillämnade handel af Stadens förra Apothek en annan mera bemedlad man ville komma honom i förväg.

Förut hade han erhållit lysande anbud både ifrån Preussen och England, men afslagit dem, så väl af olust för den stora verlden, som af kärlek till fäderneslandet. På hans Broders förebråelse deröfver var hans svar: att han undrade blott, huru han hade fått kunskap derom. En lika naif förundran yttrade han öfver sin namnkunnighet; och när Vettenskaps-Akademien i Turin, som i Gustaf III:s närvaro utnämt honom till ledamot efter den namnkunnige Macquer och ställt [ 543 ]honom vid sidan af Bergman, sände honom sitt kallelsebref, blef han helt häpen och skref till en vän: om det så fortfar, kan jag blifva stolt och inbilla mig att likna en Macquer och en Bergman. Desse hade likväl, att säga min rätta mening, mera insigt i sina fingrar, än jag i mitt hufvud. I detta yttrande af en man, som gjorde epok i sin vettenskap, var ingen tillgjord blygsamhet. All förställning stridde emot hans enkla och konstlösa väsende, som var ett uttryck af hans uppriktiga och ärliga charakter. Huru litet han ville göra sin person till ett föremål för andras upmärksamhet, visade hans svar på de frågor honom gjordes, om hans aftynande helsa. Är ni läkare, så att ni kan bota mig? sade han och smålog. Emedlertid var hans sjukdom icke endast med stora plågor förenad, utan gjorde, efter flera månaders lidande, slut på hans ädla och nyttiga lif, då han icke hade uppnått en högre ålder än 43 och ett halft år.

Han var född den 9 Dec. 1742 af Johan Christian Scheele, Köpman i Stralsund, och dess Maka Margareta Warnecross; och han blef död den 21 Maj 1786.

På sin sotsäng lät han viga sig vid sin Företrädares enka, så väl af vänskap och tillgifvenhet, som af tacksamhet för den vård hon hade haft om hans hus; hvarjemte han gjorde henne genom Testamente till arfvinge af hela sin egendom. I sin lifstid hade han understödt sina fattiga anhöriga och i allmänhet bevist sig en menniskovän.

[ 544 ]Så enkelt och obemärkt lefde i en liten Stad vid Mälaren en man, med hvilken de förnämste lärde i Europa ansågo för en heder att brefvexla, och hvars namn för Sveriges resande Konung, icke utan hans öfverraskning, genljöd ifrån utländska Vettenskaps-samfund, som dermed ville för honom förklara huru högt värde de satte på det flor, hvari Vettenskaperna stodo i hans rike[2].

Förut hade under hans regering den lysande conjunction af stjernor inträffat, att i Franska Vettenskaps-Akademien, hvars utländske Ledamöter fingp vara endast åtta, funnos på en gång tre Svenskar, nemligen Linné, Bergman och Vargentin. Utan tvifvel skulle äfven Scheele blifvit upptagen ibland deras antal, om ej döden lyft honom till en högre constellation.




  1. In’s Inre der Natur schaut kein erschaffner Geist.
  2. Det berättas, att då Konungen sålunda blifvit uppmärksam på Scheeles stora förtjenster och rykte, han låtit utfärda en skriftlig befallning, att Chemisten Scheele skulle med Kongl. Vasa-Orden utmärkas, men att vederbörande i Stockholm misstagit sig om personen och trott Konungen mena Bergs-Rådet von Scheele, som i den andras ställe erhöll detta hedertecken.