Svenska teatern/Dramatiska nöjen vid svenska hofvet under drottning Kristinas tid
| ← De äldsta kända teaterföreställningar i Sverige | Svenska teatern : några anteckningar 1. Under gustavianska tidehvarfvet jämte en återblick på dess tidigare öden av Nils Personne |
Urban Hjärne → |
[ 35 ]Drottning Kristinas hof ansågs vara ett af de mest glänsande i Europa, omgifven som hon var af statsmän och hjältar, hvartill knappast något annat land kunde uppvisa maken. Det var på samma gång det mest vittra, ty de flesta af hennes riksråd voro verkligt lärda män, och från hela Europa samlade hon omkring sig ryktbarheter inom vetenskapens värld. Men det blef också det mest nöjeslystna, ty hon var en stor älskare af praktfulla förlustelser, och den ena lysande festen aflöste den andra. Denna drottningens smak för dyrbara förströelser delades af den yngre adeln, som genom vistelsen i utlandet under det långvariga kriget fått kännedom om vanorna vid de främmande hofven samt lärt sig konsten att njuta af här förut okända tidsfördrif. De öfverlämnade sig åt ett slöseri och en yppighet, hvartill man aldrig förr här hemma sett något jämförligt. Pierre Chanut, som från 1645 till 1653 var Frankrikes ambassadör härstädes, skrifver i sina memoarer: "Fast Sverige ej är rikt, är böjelsen för lyx där större i förhållande till landets tillgångar än i något annat rike." Bland dessa lustbarheter saknades naturligtvis icke de teatraliska. Men det var gifvet, att de konstlösa, föråldrade skoldramerna icke skulle finna nåd inför drottningens ögon. Så vidt man vet, kallades studenterna icke mer än en gång till Stockholm för att agera inför majestätet, och då uppfördes 1648 på latin "Den rasande Hercules" af Seneca, hvilken de dåtida franska tragediförfattarna uppställt såsom sitt mönster. Icke heller vid universitetet fingo de spela sina komedier för henne, oaktadt hon rätt ofta vistades där. Men då hon [ 36 ]1651 uppehöll sig där en längre tid, gafs på slottet en pjäs, i hvilken hon själf uppträdde såsom kammarpiga och Olof Rudbeck såsom herde, hvarvid han lär med mycken skicklighet spelat på en skalmeja.
Utom jakter och gästabud med dans, ringränningar och fyrverkerier voro de mest omtyckta nöjena vid hofvet de s. k. värdskapen, upptågen och baletterna. "Värdskapen" voro ett slags kostymbaler, där några föreställde värdfolk, andra gäster, "upptågen" lysande festtåg af mytologiska, gammalhistoriska eller andra personligheter, som slutade med ringränning, och "baletterna" rimmade sångspel med dans och musik, vanligen af ett allegoriskt innehåll. Deras syfte var hofsmickret, och skaldens uppgift att ge det en glänsande form. Den dramatiska handlingen var en bisak, det väsentliga var praktfulla scenerier och kostymer. Den första af dessa för renässansens tidsålder egendomliga tillställningar, som man vet vara uppförd i Sverige, är "Le ballet des plaizirs de la vie des enfans sans soucy" eller "De sorglösa barnens förströelser". Den gafs 1638 af pfalzgrefvinnan Katarina för att roa den tolfåriga drottningen, hvilken var anförtrodd åt hennes vård, dansades af de förnämsta kavaljererna och väckte mycket bifall af alla som sågo den, efter hvad en gammal anteckning upplyser oss. Den var inöfvad af den skicklige franske balettmästaren Antoine de Beaulieu, som på änkedrottningens anmodan blifvit hit inkallad för att lära de unga ädlingarna dansa och väl föra sig i stora världen.
[ 37 ]Drottning Kristinas praktlystnad fann stort behag i dessa baletter, och sedan hon tillträdt regeringen, lät hon hvarje år uppföra en eller flera stycken. I februari 1647 fick slottsfogden i uppdrag att inreda en teater i den stora balsalen. Den var belägen i slottets östra öfversta våning med fem fönster åt strömmen och fyra åt borggården samt var prydd med dyrbara gobelänger. För att teatern måtte bli så tidsenlig som möjligt, inkallades en italiensk arkitekt, Antonio Brunati, som flera år vistats vid hofvet i Paris. Den blef också förträfflig och lär hafva liknat den i Tuilerierna. Öfver scenens framsida finnes en beskrifning från 1654, hvaraf framgår, att den var målad i marmorimitation med refflade doriska pilastrar och med de kungliga personernas namn anbringade i frisen jämte vapen och sinnebilder. På bägge sidor om scenöppningen syntes mellan dubbla pilastrar nischer med figurer. Ridån var i ringar fäst vid en järnstång och drogs åt sidorna. Den var ursprungligen af hvit atlas sirad med guld- och silfversnören, men måste litet emellan förnyas, emedan de uppträdande regelbundet skuro sönder den för att under mellanakterna titta på åskådarna. Ändtligen den 4 april 1649 invigdes nöjestemplet med uppförandet af baletten "De segrande och besegrade passionerna", hvilken dansades af representanter för vårt lands högsta aristokrati. Den 1 november, änkedrottningens födelsedag, gafs till hennes ära Georg Stiernhielms berömda balett "Then fångne Cupido", där drottning Kristina själf utförde Dianas parti och hertig Adolf Apollos. Cupido spelades af kammarpagen Erik Appelgren, och Venus framställdes af [ 38 ]drottningens sköna kammarfröken Ebba Sparre. Drottningens kostym kostade enligt klädkammarens räkenskaper i silfverspetsar, silfverskir och silfverband öfver 1,000 daler, och omkostnaderna för hela baletten stego till 16,858 daler silfvermynt, d. v. s. relativt beräknadt öfver 250,000 kronor i våra dagars mynt, hvilket betalades af statsmedel.
En eller flera illustrationer borde infogas här, som
 Bildtext: Georg Stiernhielm. Efter porträtt å Gripsholm måladt af Ehrenstrahl. |
Änkedrottningen lär hafva varit så förtjust öfver tillställningen, att hon skänkte två gårdar under Drottningholm till den franske balettmästaren. Stiernhielm fick 1,200 daler för sitt mästerverk med dess rika omväxling af orimmade versrader på klassisk meter. På drottningens födelsedag den 8 december gafs återigen en ny balett af Stiernhielm: "Fredsafl", som skrefs för att förhärliga den Westfaliska freden och [ 39 ]uppsattes med lika mycken prakt som den förra. Lyxen i dessa baletters iscensättning var så stor, att den till och med väckte förvåning hos de främmande sändebuden och omnämndes i deras rapporter såsom någonting alldeles underbart att skåda. Det mest beundransvärda i dessa baletter var emellertid Stiernhielms behandling af det svenska språket, hvilken blef epokgörande för hela den svenska vitterheten, och som Carl Rupert Nyblom så ypperligt karaktäriserat i de kärnfulla stroferna:
"Och fast af Hellas lyror han lånt sin takt,
har tankens malm han brutit ur eget schakt,
och språkets järn han format med odlingens hammar.
Det är ibland som såg man vid rytmens fall
en nordisk smedja, skakad af släggans skall,
när som en kvast af eld ifrån härden det flammar."
I maj det året ankom till Stockholm ett lefvande lejon, föräradt till drottningen af d. v. fältmarskalkslöjtnanten Königsmark, hvilken tagit det såsom krigsbyte vid stormningen af Prag. Åt den långväga främlingen uppfördes i södra slottsgrafven ett hus af tegel och korsvirke, som längre fram kom att spela en roll i den svenska teaterns historia. Än så länge uppfördes där endast djurstrider, då man fick se, ibland i de bägge drottningarnas höga närvaro, björn och buffeloxe kämpa mot det arma lejonet, som de ganska illa tilltygade, dåsigt som det var af det kalla klimatet. Till och med "en liten brokot ko" förmådde jaga det från den ena ändan af buren till den andra, efter hvad kammarherre Johan Ekeblad berättar. Björnen däremot tycks hafva varit en vild [ 40 ]bjässe, som ref ihjäl både getter och vildsvin till åskådarnas grymma nöje.
Hvilken utomordentlig pomp och ståt den praktlystna drottningen älskade utveckla framgår bäst af
En eller flera illustrationer borde infogas här, som
 Bildtext: Slottet Tre kronor. Till höger i förgrunden Lejonkulan Efter oljemålning i Uppsala universitets samlingar. |
de festligheter, som ägde rum vid hennes kröning den 20 oktober 1650. Hennes intåg den 17 oktober i Stockholm skedde från det nuvarande Ulriksdals slott, och processionen, hvari äfven deltogo tolf mulåsnor med förgyllda korgar på ryggen och prydda med fjäderbuskar samt sex kameler lastade med [ 41 ]stora bördor, var så lång, att, när de första leden hunnit fram till Stockholms slott, hade de sista ännu icke lämnat Ulriksdal. Drottningen åkte i en vagn, som med seldonen värderades till 60,000 riksdaler. Den var in- och utvändigt klädd med guld- och silfverbroderad brun sammet, förspänd med sex hvita hästar med förgyllda seltyg och fjäderbuske på hufvudet. Fyrtio örlogsfartyg paraderade på strömmen, och tre äreportar voro uppresta. Kröningståget var icke mindre lysande. Under återstoden af oktober månad samt hela november och december aflöste den ena festen den andra med baletter, ringränningar, fyrverkerier, som räckte flera timmar, och de nu efter krigets slut så moderna herdespelen. En hel vecka flödade vin för folket ur springbrunnar på torgen. Bland de mera märkliga tillställningarna torde böra nämnas tronföljaren Karl Gustafs upptåg, kalladt "Lycksalighetens Ährepracht", där kostymerna voro så dyrbara och praktfulla, att de väckte allmän förvåning och beundran. Höjdpunkten bildade den med en bländande glans på nyåret 1651 tvenne gånger uppförda Stiernhielmska baletten "Parnassus triumphans", hvars syftemål var att smickra drottningen såsom lärdomens och konstens beskyddarinna. Den var ämnad att uppföras vid hennes kröning, men på grund af de vidlyftiga maskinerierna och omöjligheten att hinna anskaffa dräkter åt mer än hundra personer, som skulle deltaga i densamma, kunde den ej bli färdig till dess, oaktadt den varit under förberedelse i flera månader. Den antogs hafva kostat mer än 30,000 écus, d. v. s. relativt beräknadt omkring 260,000 [ 42 ]kronor. På drottningens födelsedag följande år uppfördes ett af grefve Magnns Gabriel de la Gardie anordnadt upptåg, som slutade med den största och praktfullaste riddarfäktning till fots, som ägt rum i Sverige.
Det var nu det frö till ett nationellt drama, som under århundraden legat och grott, och i början af sextonhundratalet under Messenius och hans efterföljare ändtligen spirat upp, nu, då nationen stod på höjden af ära och anseende, skulle, gynnadt af en konstälskande och frikostig regentinna, slagit ut sina skönaste blommor. Men däraf vardt tyvärr intet. Svenskens kända svaghet för allt utländskt visade sig äfven nu. Genom den närmare beröring med Frankrike, hvari vi kommit genom bundsförvantskapet under trettioåriga kriget, började fransk smak vinna inträde i vårt land redan i början af drottning Kristinas regering. Hofvets teatraliska nöjen anordnades af franska balettmästare, sammanskrefvos af franska författare och uppfördes på franska, ofta nog utan att texten ens öfverflyttades till svenska. Efter franska hofvets föredöme inkallade drottningen 1652 ett sällskap italienska skådespelare och sångare under ledning af kapellmästaren Vincenzo Albrici, hvarom Ekeblad skrifver till sin far den 17 november: "En tjugu stycken italienare äro på vägen från Dannemark i dag eller i morgon hit förväntandes, ibland hvilka några comedianter äro, dock mestadelen musicanter och sångare." De ansågos vara särdeles förträffliga, hvilket äfven var fallet med några i drottningens tjänst anställda franska sångare och sångerskor. De uppträdde ofta [ 43 ]på slottet och hos änkedrottningen, ibland ett par gånger i veckan. Danske ministern Peder Juul berättar, att själfva långfredagen 1653 spelades italiensk komedi hos de la Gardie på Jakobsdal (n. v. Ulriksdal). Det engelska sändebudet Whitelock, som vistades här 1653 och 1654, omtalar i sin dagbok, hur han på hofvet tjusades af de franska och italienska sångarna, "Flera kastrater läto där höra sig", skrifver han, "och madame de la Barre, en fransyska, samt hennes bror sjöngo öfvermåttan väl". Han berömmer också på flera ställen kapellets prestationer. Äfven signor Bandini och fransmännen Beaumont och Munie voro mycket omtyckta. Dessa konstnärer uppförde på hofvet de då moderna italienska operorna samt gåfvo prof på sin förmåga i Commedia dell' arte, ett slags improviserad komedi med stående masker såsom Arlecchino, Pantalone, Colombina m. fl.
Teaterkostymen var för öfrigt då liksom under medeltiden symbolisk och allt annat än stilriktig. Tidens egna pittoreska dräkter gjorde sig förträffligt på scenen, och man tillade endast ett emblem, en fjäderprydd hjälm, ett skärp eller en mantel för att utmärka personernas olika lefnadsställning eller sysselsättning. Allongeperuken bars af greker och romare liksom af medeltidens riddare. Till kostymen hörde korta benkläder af sammet, hvita strumpor och halfstöflar eller skor med stora spännen. Detta brott mot tidstroheten förefanns icke blott hos de kringvandrande banden utan äfven hos hofvens skådespelare, till och med i Paris, där dock [ 44 ]framstående konstnärer voro de förnämsta teatrarnas smakråd.
Huruvida Kristian Thum någonsin byggde upp en teater på Söder, och hvar den i så fall där var belägen, känna vi icke och lära troligen aldrig få veta det. Öfriga teaterlokaler i hufvudstaden voro,
En eller flera illustrationer borde infogas här, som
 Bildtext: Kostymbild från 1600-talet. I Nationalmuseets samlingar. |
utom hofteatern, de bägge Bollhusen, af hvilka det större uppbyggdes vid Slottsbacken år 1627, och det mindre, den nuvarande finska kyrkan, under åren 1648—53. Att äfven det senare, ehuru en motsatt åsikt uttalats, användts för skådespels gifvande framgår af de ännu bibehållna protokollen i politikollegium, där det bl. a. omtalas, att, då komedianten [ 45 ]David Müllster, "som agerar på Lilla Bållhuset" i november 1686 tillsades att lämna bidjrag till stadens fattigkassa, lofvade han att uppföra "een Materia som egentligen angår dhe fattige", och de dagar denna "Materia" spelades, skulle hela inkomsten tillfalla fattigkassan. Ytterligare en lokal hade man i den heliga Katarinas gillestuga eller nuvarande tyska skolhuset. Att denna gillestuga emellanåt upplåts till teaterföreställningar kunna vi se af ett kämnärsrättens protokoll från 1648, som redogör för ett gräl på "Comœdian" och därpå följande slagsmål på gatan. Ett af vittnena berättar, hvad han såg, då han "kom neder aff gillestugun". Detta syftar utan tvifvel på den nyssnämnda Katarinas eller svartbrödernas gillestuga, som sedan 1626 ägdes af tyska församlingen. Antagligen var det där tyska skolans lärjungar vanligtvis spelade sina skolkomedier, och lokalen uthyrdes förmodligen äfven åt resande teaterband, som besökte Stockholm. Utom den Thumska truppen spelade engelska, holländska och franska komedianter i hufvudstaden under dessa år liksom under början af Karl X Gustafs regering. Under dess krigiska fortsättning blef ingen tid öfrig för teatraliska nöjen.
