Svenska teatern/Kungliga teatern under Bernhard von Beskows styrelse

←  Kungliga teatern under Karl Pukes styrelse

Svenska teatern : några anteckningar 5. Under Karl Johanstiden : 1827-1832 av Nils Personne Bernhard von Beskow

Anmärkningar och tillägg  →

Den Kungliga teaterns styresman efter grefve Karl Puke blef Bernhard von Beskow. Han var född den 22 april 1796 och son till den från Pommern hit inflyttade rike bruksägaren och grosshandlaren Bernhard Beskow. Redan som barn erhöll han till lärare skalden Johan Magnus Stiernstolpe, hvilken utöfvade ett stort inflytande på hans utveckling, och den omsorgsfullaste uppfostran fulländade hvad naturen och lyckan slösat på honom. Med skäl kunde man säga, att intet mänskligt var honom främmande. Han var skald, målare, sångare, pianist, deklamatör, världsman, akademiker, minnestecknare, häfdaforskare, formfulländad mästare i språkets behandling, ”poeternas hofmarskalk och hofmarskalkarnas poet”, såsom Dahlgren benämnt honom, ”den lysande mecenaten, snillenas förtrogne och de fattiga litteratörernas beskyddare”, såsom Karlfeldt så fint karakteriserade honom i sitt svar på von Heidenstams inträdestal i Svenska akademien. Sedan han utgifvit två delar lyriska dikter, vann han 1824 Svenska akademiens stora pris för sitt praktstycke ”Sveriges anor”.

Bernhard von Beskow. Efter oljemålning af O. Södermark, litogr. af Cardon.

Detta vältalighetsfyrverkeri, som gnistrar af starka uttryck och figurliga talesätt, där ”jorden är en enda hjälteurna”, och ”luften känns af segerfanor sval”, öppnade för Beskow lyckans portar. Karl XIV Johan anställde honom såsom handsekreterare hos kronprinsen, och han blef snart en gunstling hos det unga hofvet, där han lyste såsom en af dess mest tindrande stjärnor. Lika omtyckt var han af den gamle kungen, hvilken 1826 adlade honom och året därpå utnämnde honom till kammarherre, och Beskow återgäldade den furstliga välviljan med en oskrymtad tillgifvenhet och en hängifven beundran för den hjälte, som då ledde Sveriges öden. Mäktigt bidrogo till Beskows hastiga utveckling de vidsträckta resor han i tidiga år fick göra, och hvarunder han stiftade bekantskap med Öhlenslæger, Goethe, Tieck, Schlegel, Grillparzer, Victor Hugo, Lamartine, Thiers, Guizot, Béranger, Thomas Moore, Canova, Cherubini och den lefnadsvise, liflige åttiåringen Bonstetten, som lefvat med i flydda tider och kunde berätta för honom om Jean Jacques Rousseau och Voltaire. Och hvilka män funnos icke i vårt eget land under detta tidehvarf, som alltid i vår bildnings häfder skall räknas såsom ett af de märkligaste: skalder sådana som Franzén, Wallin, Tegnér, Atterbom, Ling, Stagnelius — häfdatecknare som Geijer och Strinnholm — tänkare som Grubbe och Boström — naturforskare som Berzelius och Wahlenberg — bildhuggare som Byström och Fogelberg — målare som Fahlcrantz och Sandberg — politiker som Skogman, Järta och Wirsén — vältalare som Lagerbielke och Wetterstedt. Kanske Martina von Schwerin såg honom fördunklad af alla dessa strålande namn, då hon 1834 så elakt skref till von Brinkman: ”Beskow har något i sitt väsende, som ovillkorligt påminner om en champignon: en smula smak på saucen kunna väl hans snillefoster i tal och skrift sätta, men till väsentlig rätt, som mättar och föder en frisk natur, därtill duga de väl aldrig”.

Sin oförvanskligaste lager vann Beskow såsom dramatisk diktare, och han blef den förste mönstergille representanten för det historiskt-romantiska sorgespelet. Den fosterländska stämningen liksom äfven karaktärsskildringens sanning och humanitet är ett genomgående drag i hans dramer, och hans teaterspråk kan tjäna till föredöme. 1827 utgaf han sin första dramatiska dikt, ”Erik den fjortonde” i två afdelningar, följd af sorgespelen ”Hildegard” och ”Birger och hans ätt”, rikt på skakande scener (uppfördt 1888 ^Anm ), samt ”Gustaf Adolf i Tyskland”, en dramatiserad historiemålning, som omfattar konungens deltagande i trettiåriga kriget och hans död, och som är framstående genom sin förträffliga karaktärsteckning. Han skref äfven libretten till sångspelet ”Ryno”, som uppfördes 1834. Främst bland Beskows dramatiska arbeten står dock hans sorgespel ”Torkel Knutsson”, hvars hela innehåll ligger i Torkels ord till Birger i andra akten:

”Vår tid står vid sin graf. Ren halft förkolnad
är riddarandan. Det förbund, som knutits
emellan henne och den gamla kyrkan,
skall falla; ty en tredje makt står upp,
medborgarens, den fredlige inbyggarns,
hvars styrka, ljus och flit blir statens lifskraft.”

Handlingen utvecklar sig raskt och naturligt, karaktärsteckningen och lokalfärgen äro goda, och den dramatiska spänningen stegras ända till slutscenen. ”Hvad man än må finna att anmärka mot detta sorgespel — säger Karl Gustaf Strandberg — skall detsamma alltid kvarstå såsom en prydnad för svenska scenen, värdt att studeras af kommande skalder”. I ett bref till Franzén anför Beskow med tillfredsställelse ett omdöme, som Öhlenslæger nedskrifvit angående detta stycke: ”Marskens replik om at den Haand, som han selv havde lært at skrive, skulde undertegne hans Dödsdom, er et af de skönneste tragiske Traek, jeg seet i nogen Tragödie.” Redan under grefve Pukes styrelse antogs ”Torkel Knutsson” till spelning, och grefve Gustaf Lagerbielke utarbetade själf ett sceneri till den, men då Beskow blef teaterns direktör tog han af finkänslighet tillbaka sin tragedi. Den 17 oktober 1837 skrifver han till Franzén om sina pjäser: ”Föreställ dig, att detta senare stycke (Beskows skådespel ”Gustaf Adolf”) nu ej kan spelas, emedan direktionen antagit en öfversättning af en tysk pjäs, där G. A. och Tilly förekomma. Birger kan ej spelas, emedan däruti förekommer en svagsint konung, och som vi icke längesedan haft en sådan, kunde — — Torkel Knutsson blef väl, till följd af Lagerbielkes ifver för densamma, antagen till spelning, skulle gifvas i våras, då det blef för sent; var nu i oktober utsatt till Almlöfs recett, då Almlöf helt oförmodadt kommer till mig och säger, att han fått en annan pjäs och att Torkel Knutsson blifvit uppskjuten, emedan den vore så svår, kostade så mycket etc. Man kan nästan anse detta nya uppskof såsom förvisning från scenen”. Om samma ämne skrifver han till Abraham Grafström i mars 1861: ”Hjärtliga tacksägelser för bref, välönskningar och det vackra utdraget af Franzéns skrifvelse, hvaröfver jag med skäl kan vara stolt. Vid en sådan uppmuntran nästan ångrar jag att hafva öfvergifvit det dramatiska skriftställeriet; men det gjorde sig själf, när teaterstyrelserna på tretti år ej dristade sig fram med något af mina försök, hvartill — Gud skall veta — jag sannerligen ej heller sökte förmå dem. Det var något eget däri att å ena sidan uppmuntras af Leopold, Franzén, Tegnér, Wallin, Geijer, Grafström och alla våra bästa författare, och se styckena öfversatta af Öhlenslæger både på danska och tyska —, och å den andra nedskrikas af tidningarna, så att våra teatrar, som täflade att uppföra pjäser af apotekar Huldberg, Granskarn, Lindeberg, o. s. v. icke dristade fram med något. Men bäst som sker. — —” Först 1862 kom ”Torkel Knutsson” på scenen med Georg Dahlqvists präktiga tolkning af titelrollen och gafs sista gången den 3 juli 1866 under den stora industriutställningen i Stockholm.

Det finns från den tiden en anekdot om en i sydvestra Sverige bosatt yngre militär, som just ej gjort sig känd för någon synnerlig förståndsskärpa, och som då var uppe och roade sig i hufvudstaden. En afton befann han sig med en vän på Kungliga teatern, när nyssnämnda tragedi gafs. Han var djupt upprörd af dramat, och när slutscenen kom, då Torkel Knutsson utföres till afrättsplatsen, öfverväldigades han så af situationen, att han grep sin vän i armen och högeligen uppskakad frågade: ”Herre Gud! Konrad, de måtte väl inte hugga hufv’et af Dahlqvist?” — ”Är du galen”, svarade vännen, som genast var situationen vuxen, ”till det ta de naturligtvis bara en af eleverna”. — Då utbrast sydsvensken förgrymmad: ”På så’na villkor måtte fan vara elev vid Kungliga teatern!”

Under det att Beskow 1828 vistades i Paris, invaldes han i Svenska akademien, hvars ständige sekreterare han blef 1834 och snart också dess ledare. Hans berömda minnesteckningar, som uppgå till nära fyrtitalet, utgjorde på sin tid lejonparten af akademiens vittra verksamhet. Redan 1827 erbjöds han chefskapet för Kungliga teatern vid Lagerbielkes afgång, men lyckades då undgå förtroendet. Nu öfvertalades han emellertid att mottaga detsamma, ehuru han icke gjorde det utan oro, emedan det ryckte honom bort från hans egentliga verksamhet. Oaktadt Aftonbladets utsaga, att hans utnämning kunde ”anses nästan som ett enhälligt uttryck af allmänna rösten”, möttes han på denna post för första gången i sitt lif af så mycket obehag, trassel och förtretligheter, att han, som var alldeles ovan vid dylikt och följaktligen tog sig särdeles hårdt däraf, fick nervfeber och redan efter ett år anhöll om sitt afsked. Hans krafter räckte ej till för denna pröfvande befattnings riktiga skötande. Till och med hans närmaste företrädare var honom som administratör betydligt öfverlägsen.

Efter sin afgång från teatern utnämndes han till hofmarskalk, och i ett bref till Ludwig Tieck berättar han 1836, att han hade storkorset af Nordstjärneorden och var ledamot af icke mindre än fem akademier i Stockholm. Uppsala universitet öfverlämnade hedersdoktorsdiplom åt honom 1842. Följande år blef han friherre samt 1861 öfverste kammarjunkare och serafimerriddare. Då han fyllde sjutti år, uppvaktades han af en deputation från Svenska akademien, hvaribland befunno sig bägge statsministrarna och ärkebiskopen, för att till honom öfverlämna en af Svenska akademien, Vetenskapsakademien, Vitterhetsakademien, akademien för de Fria konsterna, Musikaliska akademien, Samfundet för utgifvande af handskrifter rörande Skandinaviens historia, Uppsalas och Lunds universitet samt af enskilda vänner subskriberad medalj i guld af adertonde storleken om fyrti dukaters vikt. Framsidan visar hans bröstbild och frånsidan Melpomene och Klio, som lagerkröna en sittande åldrig skald. Omskriften lyder: ”Nomine sororum meritos sacrant honores”, och i afskärningen läses: ”Vati septuagenario Pieridum suecarum decori et praesidio cives et amici”. I sitt hälsningstal yttrade de Geer, att de infunnit sig ”såsom ombud för en del af skaldens gäldenärer icke att betala, men att erkänna en skuld, för hvilken hela fäderneslandet häftade”, och han inflätade: ”Om eder gäller: nullum fere scientiæ genus non tetigit, nullum quod tetigit non ornavit”.

Såsom umgängesmänniska gjorde Beskow det allra angenämaste intryck. Han spred formligen ett trefnadens skimmer omkring sig, alla ansikten klarnade, och den han tilltalade kände sig lycklig. Ett bevis på hur afhållen han var se vi bl. a. af de verser Öhlenslæger kort före sin död 1853 skref till honom:

”Min Bernhard er min bedste Wen,
skal jeg Dig sige mere?
Jeg mangler ædle Wenner ei,
men paa min lange Livets Wei
som han — var ingen flere...
En Broder negted Skiebnen mig;
ham fandt jeg först, da jeg fandt Dig!
Min Bernhard blev min Broder.”

*

Kungl. teaterns repertoar febr.—juni 1831Beskow tillträdde sitt chefskap öfver Kungliga teatern den 1 februari, således midt under spelåret, och måste därför till en början begagna sig af den repertoar, som redan fanns eller var under inöfning, eller också lätt kunde repriseras. Den första nyheten gafs den 14 februari på Hjortsbergs recett, då Scribes femaktsdram ”Ziguenerskan” uppfördes med ”Kronfogdarne” till efterpjäs. Fru Erikson spelade titelrollen och Hjortsberg hennes farbror, zigenaren Zambaro. Heimdall yttrar såsom totalomdöme, att pjäsen var långsläpig liksom nästan alla dramatiserade krönikor samt anlagd på gråteffekter, ehuru dialogen icke saknar liflighet och flera scener äro väl utarbetade. Den gick icke mer än tre gånger.

Den 24 i samma månad debuterade den af grefve Puke engagerade unge banktjänstemannen Anders Collberg såsom Seid i ”Mahomet”. På grund af sitt förut omtalade framgångsrika deltagande i Polymnias sällskapsspektakler var Collberg redan känd af hufvudstadens alla teatervänner, hvilka med lifligt intresse motsågo hans debut på den kungliga scenen, och biljetterna till de bättre platserna voro slutsålda flera dagar i förväg.^Anm Publikens förväntningar blefvo heller icke svikna. Alltsedan Almlöfs och Torsslows första framträdanden hade teatern ej gjort ett lyckligare förvärf. Han hade en ädel gestalt, en klangfull, böjlig röst med värma i uttrycket, ett lifligt ansiktsspel och en fullt utbildad plastik. Dessutom hade han lyckats träffa Seids karaktär utan att imitera sin företrädare Torsslow, som var förträfflig i rollen. Hans motspelerska, Sara Torsslow, gaf Palmires roll med vanligt mästerskap. Hennes fjärde akt ”är en verklig triumf och måhända den högsta fullkomlighet i den tragiska genren, som man fått åskåda på en svensk teater”, säger en samtida bedömare. Detta för Stockholmspubliken förut föga smakliga stycke samlade nu några välbesatta salonger.

Anders Collberg. Efter litografi af Karl Wahlbom.

Än större framgång vann Collberg den 15 mars, då han uppträdde som Rudolf i Kotzebues populära skådespel ”Korsfararne”, som med honom i den tacksamma hufvudrollen länge kvarstod på spellistan, och där han vid andra föreställningen blef framropad. Hans tredje debut såsom ”Häftige friaren” lyckades måhända mindre, om han ock rönte rätt mycket erkännande af kritiken. Däremot hörde Appius i ”Virginia”, som han på hösten utförde, till hans bättre skapelser, ehuru den var en bland de svåraste rollerna i den tidens teater. ”Att uppfatta hela finheten af denna karaktärsmålning — säger en dåtida kritiker och Leopoldsbeundrare — är ett problem, som det ännu återstår för en scenisk artist att lösa”.

Beskows dramatiska repertoar vårterminen 1831 upptog utom de redan nämnda styckena: ”Siri Brahe”, ”Herman von Unna”, ”Axel och Valborg”, ”Hamlet”, ”Den girige”, ”Falkland”, ”Skulden”, ”Grefven af Walltron”, ”Jenny Mortimer”, ”Polska grufvan”, ”Juden”, ”De båda Figaro”, ”Bröderna Philibert”, ”Den förställda enfaldigheten”, ”Passionen och förnuftet”, samt Kotzebues ”Grefvarna Klingsberg”, ”Carolus magnus”, ”Eldprofvet” och ”Testamentet” jämte åtskilliga enaktare såsom ”Kapten Puff”, ”Shakspeare kär”, ”Ondsinta hustrun”, ”Comedien impromptu”, m. fl., för hvilka pjäser jag förut i dessa anteckningar redogjort. Det var således, jämte ett par bestående mästerverk, för sin tid väl skrifna och af publiken gärna sedda stycken, hvilka då kommo till förnyadt utförande. Ett enda kunde man med skäl önskat borta från spellistan nämligen den rysliga dramen ”Victor eller Skogsbarnet”. Till Beskows ursäkt må anföras, att pjäsen den 3 juni gafs såsom recett för Lindman, hvilken själf anhållit om den, emedan dess röfvarscener, strider, tornerspel och baletter ständigt utöfvat en stark dragningskraft på publiken.

Vid reprisen den 18 mars af enaktsdramen ”Testamentet” hade Johannas roll anförtrotts åt den tioåriga eleven Jenny Lind, hvilkens namn för första gången synts på affischen den 29 november 1830, då hon utförde Angelas roll i ”Polska grufvan”. Hennes stora anlag uppmärksammades här af kritiken, och Dagligt Allehanda yttrade om henne: ”Den lilla Jenny Lind spelar utmärkt väl, vi skulle nästan vilja säga för väl. En sådan dristighet och säkerhet i teatralisk aktion hos ett barn, en så fullkomlig frihet från all förlägenhet hos en liten flicka, som uppträder inför en publik af tolfhundra personer, är ett undantag från naturens vanliga ordning. Vi hoppas dock, att det ej skall äga något menligt inflytande på den fullvuxna kvinnans moraliska bildning. Säkert är emellertid, att om Jenny Lind fortfar progressivt såsom hon börjat, blir hon tvifvelsutan ett alldeles utmärkt stöd för vår scen, hvars pelare beklagligtvis synas vilja ramla den ena efter den andra och hota med hela templets fullkomliga instörtande”. En förhoppning, hvilken, såsom vi veta, inom några år gick i rikaste uppfyllelse.

Den lyriska repertoaren under samma tid utgjordes af Mozarts ”Don Juan” och ”Figaros bröllop”; Webers ”Preciosa” och ”Friskytten”; Weigls ”Schweiziska familjen”; Rossinis ”Tankred” och ”Barberaren”; Righinis ”Det befriade Jerusalem”; Boïeldieus ”Hvita frun”, ”Califen i Bagdad” och ”De begge talismanerne”; Dalayracs ”Leheman”, ”Två ord”, ”En egendom till salu” och ”De begge arrestanterne”; Grétrys ”Richard Lejonhjerta”; Deviennes ”Nunnorna”; Brunis ”Fiskaren”; Bertons ”Aline, drottning af Golconda”; Isouards ”Joconde” och ”De löjliga mötena” samt Aubers ”Snöfallet” — en rätt vacker profkarta under fyra månader af den dåtida operamusiken.

En af Beskows första åtgöranden var att reengagera den af Puke afskedade Fahlgren, ty Lars Kinmansson ersatte honom dåligt i ”Don Juan” och ”Friskytten”, och ”Barberaren” kunde utan honom alls icke uppföras. ”Figaros bröllop” återupptogs med Sällström i titelrollen, där han hade rätt lyckliga moment och hugnades med den nästan fulltaliga publikens bifall, i synnerhet efter arian ”Säg farväl, lilla fjäril”. Han ansågs till och med i detta parti vara bättre än själfve Du Puy, hvilken under sina sista år blef betydligt däst. Vid ”Don Juan”-reprisen i april hade fru Enbom öfvertagit donna Annas parti, och Fahlgrens återinträde hälsades med liflig tillfredsställelse. Musikvännerna fingo äfven njuta af uvertyren till ”Den stumma” (premiär i Paris skottdagen 1828), som af hofkapellet för första gången spelades mellan akterna den 9 februari, och precis en månad därefter af uvertyren till ”Oberon” (premiär i London den 12 april 1826), likaledes såsom mellanaktsmusik. Den förra operan blef hos oss uppförd i sin helhet 1836, den senare först 1858.

Till reprisen af ”Aline” den 16 februari hade balettmästaren Rhénon komponerat ett nytt stort divertissemang, som dansades af Ambrosiani, Selinder, Silfverberg samt mamsellerna Daguin, Alm, Fägerstedt, m. fl. Äfven en ny balett af Rhénon framfördes för första gången den 4 maj. Det var ett nytt arrangemang af den framstående franske premiärdansören Louis Duports pantomimbalett ”l’Hymen de Zéphire”, som redan 1812 gifvits här några gånger. Den var nu uppsatt med mycken omsorg, dekorationerna voro vackra och de nya kostymerna både lysande och smakfulla. Zéphire utfördes af Per Erik Wallquist, Apollo af Anders Selinder, Mirtill af Karl Silfverberg, Flora af Sophie Daguin, Aenonone af Charlotta Alm, Silvia af Maria Fägerstedt, Kärleken af den unga eleven Charlotta Lindmark, samt Hymen och gracerna af andra elever. Baletten gafs ännu en gång den 6 maj, men sedan Rhénon vid spelårets slut afskedats, blef den aldrig mera uppförd.

Frans Preumayr. Efter oljemålning 1839 af Stefan Bennet, tillhörig direktör O. Ohlsson.

Fyra operakonserter äro äfven att anteckna från denna vårtermin. Den första gafs den 12 mars af den från en långvarig konstresa i utlandet återkomne ledamoten af hofkapellet Frans Preumayr, operasångarens broder. Han ansågs vara en af Europas utmärktaste virtuoser på fagott, om icke rent af den allra främste. Detta rykte stadgade han genom sina lysande uppträdanden i Europas förnämsta hufvudstäder, hvarunder han skördade mycken beundran, men föga inkomst. Vid jämförelse mellan honom och en af de mest berömda fagottisterna, engelsmannen Mackintosh, gjordes i London följande ordlek: ”Mackintosh is a prime performer, but this is a primer” (Preumayr). Frans Preumayr var gift med en dotter till den berömde klarinettisten och tonsättaren Bernhard Crusell och dog i Stockholm 1853.

Den 25 mars gafs till förmån för fröken Schoultz en konsert, till hvilken alla biljetter voro på förhand slutsålda, och hvarvid den unga sångerskan utförde arior af Mozart och Rossini samt en för Henriette Sontag komponerad sång ”Der schweizer Bue”. Hon uppträdde äfven följande månad på en för den framstående tyske violinisten professor August Pott arrangerad konsert. Pott spelade själf kompositioner af Spohr, Bériot och Pott, hofkapellet utförde tvenne af Beethovens symfonier, och en trio af Crusell för fagott, klarinett och valthorn spelades af hofkapellisterna Preumayr, Gürtler och Köbel, efter hvilken sistnämnde inom teaterkretsar länge lefde kvar det bevingade utropet: ”Så spelar vi! sa Köbel”. Han brukade nämligen alltid af sluta hvarje sitt uppträdande med dessa ord och en triumferande blick på de omgifvande jämte njutandet af en väldig pris snus.

Den sista april gafs den fjärde konserten, till förmån för den unge tonsättaren Edvard Brendler, hvarvid några nummer ur hans under arbete varande opera ”Ryno” kommo till utförande, hvarjämte ”Spastaras död” deklamerades af Sara Torsslow med musik för orkester och kör af honom. Hofkapellet utförde en symfoni af Lindblad, Preumayr förnöjde publiken med sin fagott, August Berwald spelade en fiolkonsert af sin bror Fredrik, och en aria ur dennes ”Frejas högtid” sjöngs af Isak Berg, hvilken också, ackompanjerad af hofkapellet och kören, utförde ett tenorsolo ur operan ”Troubadouren”. På affischen står icke kompositören till denna opera namngifven, men mig veterligt fanns det på den tiden ingen annan ”Troubadour”-opera än den i två akter, som musikdilettanten och tenoren Jean Fléché 1811 sammanskrifvit för hofteatern i Kassel under Jérome Bonapartes dagar, hvars sekreterare och förtrogne han var i Paris på konsulatets tid, och hvilken han med kammarherres titel följde till hans kortlifvade kungarike Westfalen.

Då de teaterbesökandes antal den tiden i vanliga fall var ganska litet, kunde man icke ge ofvan nämnda pjäser, som tillhörde den gamla repertoaren, mer än en eller ett par gånger hvardera under hvarje spelår, hvarför denna omväxlande spellista kräfde oupphörliga repetitioner för att kunna upprätthållas, och nya arbetens framförande försvårades därigenom. Dessutom hade man näppeligen förut haft en sådan sjuklighet inom Kungliga teaterns personal som under denna vår, då influensan svårligen grasserade i Stockholm. ”Sjöfröken” annonserades till uppförande första gången söndagen den 15 maj, men måste inställas. Den anslogs då till annandag pingst, men samma motighet fortfor, hvarför man uppsköt den till hösten. De ordinarie representationerna afslutades redan den 29 maj, och på Lindmans recett den 3 juni måste den annonserade efterpjäsen ”Tillfälle gör tjufven” utbytas mot ”Två ord”, emedan äfven Lars Hjortsberg träffats af den gängse sjukdomen. Likaledes måste arbetena på de nästan färdiga pjäserna ”Wallensteins död” och ”Felsheims husar” afbrytas. Under förberedelse voro dessutom ”Ryno”, ”Fidelio”, ”Macbeth” och ”Orleanska jungfrun”.

»Nya garnison»Den enda nyhet, som uppfördes våren 1831, var ”Nya garnison”, gifven första gången den 8 april, med hvilken behagliga enaktare Beskow väckte till nytt lif en sedan århundradets början hos oss förgäten konstform, vådevillen, som i Danmark kort förut nyskapats af Heiberg, och i Frankrike, synnerligast efter julirevolutionen, blifvit parisarnas förtjusning. Stycket är ursprungligen franskt, sedermera bearbetadt på tyska, därifrån af Heiberg öfversatt till danska, och slutligen från danska till svenska af den på 1850-talet såsom ministerresident i Madrid bekante Johan Vilhelm Bergman. Verserna äro af Beskow, musiken vald af honom och arrangerad af Berwald. Intrigen är ingenting annat än ett maskeradupptåg under karnevalen, hvilket sju unga damer, förklädda till soldater, besluta utföra i afsikt att träffa sina bröder och tillbedjare, som för en obetydlig förseelse sitta arresterade på en vid hafskusten belägen förfallen fästning, hvars hela garnison utgöres af trenne invalider, kommendanten inberäknad. Detta skämt, som orsakar många verkligt roliga scener, slutar med ett annat, som går ut på att sätta de unga amasonernas mod på ett hårdt prof, och hvaruti de nyssnämnda arrestanterna, hvilka under tiden kommit på fri fot, spela hufvudrollen. De förkläda sig till sjöröfvare, anfalla och storma fästningen, hvilken försvaras endast af de tre invaliderna, under det att den nykomna garnisonen sorgfälligt gömmer sig i kasernen. Stunden för demaskeringen är ändtligen inne. Damerna aflägga sin bekännelse tillika med lösmustascherna och militärkostymen, turkarna sina lösskägg, och hvar och en af de grymma fienderna förvandlas i största hast till den ömmaste älskare, vän eller bror. Situationerna äro lifliga och pittoreska, dialogen ledig, ofta kvick. Kommendanten och de båda andra invaliderna, som utgöra besättningen, äro högst lustiga figurer, och de sju flickorna i sina militära dräkter mycket näpna. Den ene invaliden, som står på post, stickar strumpor eller vankar haltande fram och tillbaka på fästningsvallen med gevär på axeln, men utan bajonett. Den andre står enögd och ensam, där han tar rättning på en inbillad tredje mans bröst, och den hurtige kommendanten ger order: ”Bägge bataljonerna marsch!” d. v. s. en invalid på vallen och en vid högvakten. De sju flickornas inmarsch och vapenöfning och deras skri af förskräckelse, när sjöröfvarna komma, hvilket kommendanten i sin ifver tar för ett utrop af stridslust, och slutligen deras återkomst ur kasernen i fruntimmerskläder — allt detta är ganska pikant, trefligt och underhållande. Den svenska bearbetningen är talangfullt gjord, kupletterna lifliga, och melodierna, olika dem i franska originalet, särdeles lyckligt valda. Första melodien är af Hummel (la sentinella), den sista af Du Puy, de öfriga ur ”Vattendragaren”, ”Friskytten”, ”Preciosa”, ”den stumma”, ”Fanchon”, ”Hvita frun”, m. fl. Den då moderna vådevillen kom i anseende till valet af musik lyriken närmare än den gamla genom upptagandet af favoritmelodier ur populära operor. ”Nya garnison” var uppsatt med mycken smak, flickornas dräkter nätta och rollerna väl besatta. Hjortsberg, Sevelin och Deland voro själfskrifna till de tre invaliderna, liksom fru Torsslow var det till Julies roll. Till styckets framgång bidrog icke litet, att de mindre partierna utfördes af Almlöf, Torsslow, Sällström och Henriette Widerberg. Hjortsberg gaf kommendantens roll med en genialitet och ett godt lynne, som var oöfverträffligt. Hans påhitt att, då trumslagare saknades, själf slå med venstra handen på den bakom honom befintliga trumman, under det han med den högra gjorde honnör för öfversten, och hans improvisationer, då han låter den nya garnisonen manövrera, blefvo traditionella, alla utom hans tilltag att med värjspetsen söka hejda ridån, när den till sist föll — det vågade ingen annan än Hjortsberg göra. Han hade publiken till den grad i sin makt, att den minsta småsak fick sitt värde bara därför att han gjorde den. Likaledes var fru Torsslow förträfflig som den unge korpralen. Hennes hållning hade en ledighet, en säkerhet, en pli, en ungdomlig älskvärdhet, som var fullkomligt illuderande. Sevelin och Deland bidrogo naturligtvis till den allmänna munterheten. Pjäsen mottogs med ovanligt bifall, och har gått här i Stockholm i olika repriser nära tvåhundra gånger. Vid tredje representationen 1831 blef den nya garnisonen framropad och inmarscherade då i full uniform med kommendanten Hjortsberg i spetsen samt skyldrade gevär för publiken, ett påhitt, som i första ögonblicket gjorde den moltyst af häpenhet, men sedan väckte dess stora entusiasm.

Johan Söderberg. Efter teckning 1853 af O. Andersson i Kungliga operans porträttsamling.

Efter Hjortsberg öfvertog Lasse Kinmansson Briquets roll och var lika rolig som företrädaren. Vid reprisen 1853 lämnades rollen åt komikern Johan Söderberg, en mycket användbar och förtjänstfull skådespelare, som här ingalunda förnekade sina lustiga egenskaper. Han dog samma år på hösten. Lille Söderberg var för öfrigt bekant såsom Svante Hedins bäste vän på den tiden och såsom ägare af en käppsamling, hvilken både i afseende på kvantitet, kvalitet och kuriositet sökte sin like. Briquets roll öfvergick sedan till Johan Jolin, som sannerligen ej skämde bort den. Emilie Högquist excellerade på sin tid såsom Julie, efterträdd af den charmanta Zelma Hedin. I min ungdom såg jag tjocka Uddman spela invaliden Bataille, som patrullerar på fondvallen. När han skulle gå ned, halkade han traditionellt på öfversta trappsteget, och trots sin väldiga kroppshydda åkte han lätt och ledigt utför hela trappan ned på marken. 1864 gjordes en repris af stycket, då Jolin, Norrby och Sandstedt voro de tre invaliderna, dråpliga att skåda, och den förträffliga subretten Anna Sandberg var en vacker och hurtig Julie. Ännu en gång, 1897, försökte Dramatiska teatern att återupptaga ”Nya garnison” på spellistan med Ellen Hartman som Julie, en af de sista roller denna omtyckta aktris utförde, innan hon lämnade scenen. Traditionen i spelsättet hade emellertid då gått alldeles förlorad, och stycket gjorde icke något intryck på publiken.

Den här meddelade bilden är från 1867, året innan Jolin lämnade scenen. För en vän af riktig kostymering är det nedslående att se, hur oriktigt man redan på den tiden bar den trehörniga hatten. I stället för att den främre spetsen skall befinna sig öfver venstra ögats högra vrå, nedtryckt mot ögonbrynet, dock utan att täcka detsamma, pekar den här än hit och än dit. I våra dagar är det riktigt förskräckligt att se på Stockholms teatrar, för att icke tala om landsortsscenerna, hur personalen på grund af regissörernas försummelse eller okunnighet tillåtes att ibland bära hatten bak i nacken med luggen i pannan, ibland slänga den ur hand i hand, i tro att de härmed ådagalägga ett slags ledighet i sättet att röra sig i kostymen. Det visar endast den oskolade aktören, och att man numera inom teatern icke har en aning om, hur man på 1700-talet handterade sin hatt. Den bars alltid under venstra armen, när man icke hade den på hufvudet. Men ingalunda

”Nya garnison.” Efter fotografi 1867.^Anm

så som den på scenen af okunniga aktörer vanligtvis bäres: med ena spetsen under armen och de båda andra synliga, så att de betäcka halfva bröstet, för att publiken måtte få tillfälle att beundra det vackra hattspännet, som befinner sig på brättet. Nej! hattens främre spets skall fasthållas af venstra öfverarmen, så att denna spets kommer rakt under axeln och de båda andra spetsarna bakom ryggen. Därigenom fick rokokokavaljeren både venstra handen och underarmen fullkomligt fria och lediga och kunde röra dem, hur han behagade, under det att annars de bägge framskjutande spetsarna skulle hindrat hvarje rörelse af denna arm. I handen bars den endast af 1700-talets betjänter.

Kostymbild af Molé i ”l’Amant bourru” 1787.

Jag meddelar här en upplysande bild rörande denna viktiga kostymfråga. Det är en afbildning från 1787 af den framstående skådespelaren vid Théâtre français François-René Molé (1734—1802) såsom ”Den häftige friaren” i andra akten af Monvels äfven hos oss mycket omtyckta versifierade treaktskomedi. Man ser häraf, hur litet han, trots sina lifliga gester, besväras af hatten, därför att han bär den på det riktiga sättet. Man jämföre härmed våra moderna aktörers sätt att med en eller till och med bägge händerna hålla sin hatt på magen eller bröstet eller dinglande vid sidan. Hvilken betydelse man fordom fäste vid ett riktigt handhafvande af den trehörniga hufvudbonaden kan man bl. a. inhämta af excellensen Skjöldebrands memoarer, där han från sin vistelse i Paris 1810 berättar: ”Om aftonen gafs på Théâtre français Figaros bröllop. Komedien kan förmodligen aldrig hinna till en större höjd än den hunnit här. Fleury, namnkunnig bland annat som den, hvilken i hela Frankrike bäst bär en hatt under armen, spelte och var verkligen grefve Almaviva”.

Man skall måhända invända, att allt detta är pedanteri. Men vi skola komma ihåg, att vi numera icke lefva i en romantisk, poetisk tidsålder, utan befinna oss i en vetenskaplig och kritisk tid och äro därför mera noggranna i iakttagandet af en riktig kostymering.

*

Magnus Crælius och Isak BergSångmästaren Karl Magnus Crælius, som närmade sig sextitalet hade blifvit skäligen slapp och orkeslös. Född 1773 anställdes han vid två och tjugu år såsom aktör och sångare vid Operan, men kunde oaktadt sin utmärkt vackra röst icke ofta användas, emedan han i dramatiskt hänseende var alldeles omöjlig. För att utveckla rösten reste han på egen bekostnad till Tyskland och gaf under början af sin färd konserter i Berlin, Leipzig med flera städer, hvarvid han skördade ampla loford för sin härliga tenorstämma. Af konung Gustaf IV Adolf erhöll han då löfte om understöd (se Skjöldebrandska papperen), och fick i uppdrag att i Italien anskaffa lämpliga sångkrafter för vår Opera (se del II, sid. 174). På hemfärden uppträdde han i oktober 1809 ånyo i Leipzig, och Allg. musik. Zeitung skref då, att man där sällan hört en så utmärkt sångare, och i synnerhet hans recitativ beundrades.

Karl Magnus Crælius. Efter lavering.

Efter sin återkomst anställdes han som sångmästare vid Kungliga teatern och erhöll sedermera titel af hofsekreterare samt blef ledamot af Musikaliska akademien. Han var gift första gången med en af Fredrika Löfs döttrar, från hvilken han blef skild, och sedan med en romarinna, som länge öfverlefde honom. Efter en mer än trettiårig tjänstgöring inom verket öfverfördes han nu på pensionsstaten, där han erhöll 600 rdr om året. Han dog 1842.

Isak Berg. Efter fotografi.

Efterträdaren blef den tjuguåttaårige utmärkte tenorsångaren Isak Berg, som studerat sin konst först för Crælius och, efter att 1824 i Uppsala ha aflagt kansliexamen, för Siboni i Köpenhamn. 1827 reste han till Tyskland, där han uppträdde på konserter i Dresden, Prag och Wien, och till Italien, hvarest han i juni 1828 i Venedig på Teatro Fenice under namnet Alberto debuterade såsom Jefta i Pietro Generalis året förut komponerade opera ”il Voto di Jefte”. Sedermera sjöng han med framgång tenorpartierna i fem operor af Rossini på flera af de italienska teatrarna. Året därpå återkom han till Sverige, gifte sig i april 1831 med en dotter till Lars Hjortsberg, blef samma år förste hofsångare och ledamot af Musikaliska akademien samt den 1 juli sångmästare vid Kungliga teatern, hvilken befattning han behöll till 1850 och ånyo beklädde under åren 1862—1870. Berg var på sin tid Sveriges förnämste sånglärare och räknade bland sina elever de flesta af kungliga familjens medlemmar samt tvåtusen andra personer, bland hvilka jag här vill erinra endast om Jenny Lind (1831—1840), Matilda Gelhaar, Louise Michaeli och Oskar Arnoldson. Han dog 1 december 1886.

*

Kungl. teaterns repertoar under spelåret 1831—1832Under sommaren 1831 undergick kungliga operahuset både till det inre och yttre en grundlig reparation, hvilken var så mycket nödvändigare, som ingen betydligare sådan gjorts ända sedan teatern nybyggdes. Öfverintendentsämbetet bekostade ”det väggfasta arbetet”, men teaterkassan måste själf bestå amfiteaterns och logernas nybeklädnad, belysningsattiraljens förnyelse, anskaffandet af en ny ridå, m. m. Dessutom fingo alla trettitre klädlogerna nya eldskärmar för att minska eldfaran, men det länge påtänkta införskrifvandet af en järnridå måste af ekonomiska skäl fortfarande uppskjutas, liksom äfven förslaget om den stående parterrens förvandling till sittande amfiteater. På grund af att skorstenseld tvenne gånger utbrutit i det å södra sidan belägna värdshuset, blef lägenheten nu indragen och tills vidare använd som magasin. Arbetet bedrefs med all fart, och onsdagen den 24 augusti kunde Invigningsrepresentationenspektaklerna återigen börja. Redan dagen förut voro de bättre platserna utsålda, och den förtjusta publiken formligen bländades af de nyglänsande förgyllningarna på den hvita grundfärgen.

Kungliga teaterns forna ridå. Efter akvarell i Musikhistoriska museet.

Alla de forna ornamenten voro pietetsfullt bibehållna, och äfven den skära ridån med guldfransen bar med några obetydliga förändringar alla den förras insignier. Den pryddes nu som förut af Sveriges vapen hvilande på ett moln, bakom hvilket några solstrålar framlyste, och omgifvet af åtskilliga teatraliska attribut. När den klockan half sju höjde sig, började publiken applådera för att ge tillkänna sin tillfredsställelse med det sätt, hvarpå skådespelen ånyo öppnades.

Föreställningen inleddes med en af Beskow skrifven prolog, framsagd af Sara Torsslow klädd såsom den svenska sångmön i en hvit guldbroderad antik dräkt med en blå mantel, lagerkrans på hufvudet och lyra i handen. Sedan hon talat några ord om föryngringen af salongen och ägnat ett par smickrande rader till konungen, fortsatte hon:

”Bland dem, som scenens nöjen samlat här,
visst mången bättre dagars vittne är,
som sångens genljud minns i denna salen
af Vasa-Stenborg, Karsten-näktergalen,
Alcestes tårar under dödars hån,
Norrby-de Broen och Stading-Antigone.”

Nämnandet af dessa namn ledsagades för hvart och ett i orkestern med några takter ur deras förnämsta sångpartier.

”De äro borta som en ton förklingar,
som blommans doft flyr hän på vindens vingar,
och ingen gud med kaducén i hand
dem kallar åter ifrån Stygens strand.
Blott en Talias son från deras tider
sitt snilles skämt bland våra lekar sprider,
och, fast hans stjärna sänks mot vesterns bryn,
är han vår prydnad än och föresyn.”

Denna hyllning af Hjortsberg åtföljdes i orkestern

af pastoralen ur ”Kronofogdarne” och hälsades af applåder. Sångmön ordade vidare om konsten och fortsatte:

”Så kort är lifvet, konstens väg så lång —
så ljuder ren i fädrens visa sång —
och inom ännu trängre gränser sluten
är skådespelarn — hans är blott minuten,
i hvilken han är stor och undransvärd,
och ögonblicket är hans eftervärld.”

Därefter invigde sångmön rummet ånyo åt konstens vänner och hoppades, att ”vår tid” liksom den redan flydda skulle lära,

”att intet mål det gifs och ingen ära,
dit svenska snillet, ledt af Eder hand,
ej hinna kan i konstens rika land!”

Prologen afbröts på flera ställen af handklappningar och gafs ytterligare tre gånger, hvilket jag särskildt påpekar, emedan Dahlgren antecknat, att den uppfördes blott en enda gång.^Anm Hvad som ej litet bidrog till publikens animerade stämning under aftonen var, att man, under det prologen pågick, fick höra saluten för en ny manlig tillökning af den kungliga familjen. Också hade prologen knappt slutat, förrän man skrek på folksången, hvilken sjöngs under en oerhörd entusiasm. Därefter följde Gustaf den tredjes mästerstycke ”Helmfelt” i ny instudering och med nya vackra kostymer. Almlöf spelade titelrollen, Fredrik Kinmansson hans far, Hjortsberg hade kvar sin gamla glansroll, soldaten Hurtig, och Emilie Högquist var hans dotter Maria. Till efterpjäs gafs ett stycke för dagen under dessa koleratider, Scribes enaktare ”Quarantainen”, som hade sin premiär redan 1827, med herr och fru Torsslow, Sevelin, Berg och Lasse Kinmansson. Publiken mottog hela aftonen sina älsklingsartister med lifliga bifallstecken, och alla tycktes nöjda med sin afton.

Det blef emellertid icke lätt att under hösten uppehålla spellistan, emedan en stor del af personalen var sjukanmäld. Den 22 augusti skref Aftonbladet på tal om den blifvande invigningshögtidligheten: ”En särskild tillfällighetspjäs lär varit i fråga, men gudinnan Lucina, som i år tagit Kungliga teatern under sitt särskilda hägn, säges hafva genom aflägsnandet af en stor del af Talias och Melpomenes prästinnor från scenen lagt hinder för teaterstyrelsens omtanke i denna del”. Icke mindre än sex af teaterns första sujetter voro på en gång och för längre tid otjänstbara. Därtill kommo en mängd tillfälliga sjukdomsfall, så att affischen ibland måste ändras ända till tre gånger samma dag. Trots dessa motigheter lyckades man under spelåret gifva elfva nyheter: på den lyriska afdelningen Rossinis ”Sjöfröken” och Beethovens ”Fidelio”; på den dramatiska Invigningsprologen, Schillers ”Wallensteins död”, Moretos ”Amanda”, Picards ”Kapten Belronde”, Villeneuves ”Felsheims husar”, Scribes ”Den lyckligaste dagen i min lefnad” samt tre enaktare. Dessutom blefvo nitton äldre pjäser ånyo uppsatta med delvis ny personal såsom ”Helmfelt”, ”Abbe de l’Epée”, ”Louise och Walborn”, ”Indianerne i England”, ”Grefven af Castelli”, ”Feodor och Maria”, ”Mohrerne i Spanien”, ”Sömngångerskan”, ”Baschan i Suresne”, ”Nya öfversten”, m. fl.

Den första nyheten under spelåret utgjordes af en bland dessa ofvan omtalade trenne enaktare, hvarmed man försökte friska upp den gamla repertoaren, ”Ålderdom och dårskap”, af Erik Rydqvist fyndigt lokaliserad från franskan. Detta var äfven fallet med hans öfversättning af den Scribeska enaktskomedien ”Aptit utan pengar”. Bägge dessa småsaker hade i Paris gjort furor genom den berömde Potiers utförande af hufvudrollen, och Sevelins utseende och spelsätt påminde rätt mycket om hans franske kollegas. I den förra, för första gången gifven den 2 september, framställde han en gammal sprätt, baron Torrved, som vill gifta sig med en ung flicka, men naturligtvis blir lurad på konfekten af sin brorson. Sevelin var förträffligt kostymerad och alldeles utmärkt i rollen, som han märkvärdigt nog spelade utan den minsta öfverdrift. Dialogen innehöll en mängd små lustigheter, hvilka särdeles roade publiken, t. ex. när Torrved talade om, att ”Bröderna Philibert” skulle några dagar därefter gifvas på Kungliga teatern, där kusin Pastoreaus roll spelas af Sevelin, och att man då säkert skulle finna honom där, eller när han läste upp ur Aftonbladet ett bref från Vesterås, som kort förut stått där, hvari det berättades, att ”vinden en längre tid blåst från vester i alla väderstreck mellan söder och norr”. Kapten Lindeberg, Beskows svurne fiende skref i sin tidning några dagar efter premiären: ”När recensenten gick från teatern och tänkte på, att ”Ålderdom och dårskap” var den första nyheten för säsongen och möjligen kunde vara ett profstycke på dess blifvande repertoar, öfverföll oss en rysning, men hvilken förmodligen härrörde från den kalla aftonluften”. Pjäsen slog emellertid an och gafs under årens lopp med Sevelin som Torrved inemot fyrti gånger. Samma lycka beskärdes ej den andra pjäsen ”Aptit utan pengar”, som för första gången uppfördes den 4 november såsom efterpjäs till ”Vattendragaren”, men redan efter fem gånger försvann från affischen. Sevelin spelade där den bankrutterade fältkommissarien Magerman, som, alldenstund han är en stor vän af ett godt bord, söker ersätta kassans brist genom sitt snilles tillgångar. Han blir emellertid öfverallt bedragen i sina förhoppningar och bjuder sig slutligen till gäst hos den af åskådarna, som spisar ensam till kvällen. Detta öfverraskande slut mottogs af publiken med väldiga handklappningar och hurrarop. Någon tid före premiären stod i Aftonbladet en nidvisa till ”Farbror Mårten”, med hvilken signatur Anders Lindeberg undertecknat några kåserier i sin tidning, och som sedan blef hans öknamn. Den var författad af den då mycket ryktbare advokaten Andreas Möller, jämte Hierta grundläggare af Aftonbladet och en af våra mest begåfvade humorister.^Anm Visan lydde:

”Jag drömde jag var direktör,
uti min hand låg scenens spira,
och maskinist, artist, sufflör
min makt, mitt snille syntes fira.
Jag vaknade — min dröm försvann —
och jag som Post mig återfann.”

När nu Magerman söker beveka klädesfabrikören Flanell, som gifter bort sin dotter, att bjuda honom på festen, drar han fram några bröllopsverser, som han har i fickan. På premiärkvällen får Sevelin det infallet att låtsa ta galet och plockar först upp den där visan till farbror Mårten, som han föredrog med mycken aplomb. Ett par dagar därefter fick man läsa i Dagligt Allehanda: ”Sedan det oskyldiga omnämnandet af farbror Mårten, som undföll mig vid första representationen af komedien ”Aptit utan pengar” (och hvilket uttryck visserligen ej finnes i rollen) väckt den uppmärksamhet, att Stockholmspostens utgifvare ansett sig därigenom vara personligen åsyftad, finner jag mig böra förklara, att jag alldeles icke vetat, att kapten Lindeberg äfven hetat fabror Mårten; och om det kan trösta Stockholmspostens utgifvare, får jag äfven nämna, att jag genast för min förseelse blef af Direktionen fälld till plikt af 55 rdr 26 sk. 8 rst. bko, och det tyckes ej vara mera värdt. Stockholm den 7 november 1831. P. E. Sevelin.” Jag föreställer mig, att Beskow med mycket nöje ersatte Sevelin för denna nödtvungna utgift till följe af påhittet, för hvilket Beskow för öfrigt nog icke var alldeles främmande.

Den sista af de tre enaktarna, vådevillen ”Varulfven” af Scribe, hade sin premiär den 14 november på Sevelins recett. Texten var öfversatt af skalden Magnus Stiernstolpe, som afled kort före premiären, musiken utvald af Beskow och arrangerad af Berwald, men den gjorde ej någon lycka och nedlades efter endast fem representationer. Grefven-varulfven framställdes af Sällström och hans falkenerare af Sevelin. Till förpjäs gafs den omtyckta komedien ”Baschan i Suresne”, där Sevelin fröjdade åskådarna i dansmästaren Flic-flacs skepnad, och som afslutning den icke mindre populära, fast tårprässande treaktsdramen ”Grefven af Castelli”, där han äfven medverkade.

Liksom sin företrädare anordnade äfven Beskow abonnemang för tolf representationer åt gången, för hvilka afgiften erlades i början af oktober och januari, och voro då liksom ännu i vår tid onsdagarna utsedda till dessa föreställningar.

Första abonnemangsdagen, den 5 oktober, gick omsider Rossinis »Sjöfröken»Rossinis fyraaktsopera ”Sjöfröken” för första gången öfver Kungliga teaterns tiljor inför fullsatt salong, där äfven drottningen och kronprinsen befunno sig. Operan var redan förberedd under Pukes tid, men blef oupphörligt uppskjuten af än den ena än den andra anledningen. Libretten är författad efter Walter Scotts vidtberömda poem, hvars naturliga, sanna känsla verkade så bedårande på den tidens litterära kretsar. Erik Gustaf Geijer säger i sin mästerliga uppsats om hans diktkonst: ”Det var som om en ström af frisk landtlig luft hade brutit in i den förkonstlade poesiens studerkamrar och salonger. Också var första verkan ett allmänt rop af förundran, därnäst ett rop af förfriskande nöje”. Operans innehåll är i korthet, att konung Jakob V, förklädd till bergskotte, begifvit sig ut på spaning för att få kunskap om de upproriska bergskottarnas företag. Han gör då bekantskap med den förviste Douglas’ dotter Elina, kallad sjöfröken till följe af hennes beständiga båtfärder på den vackra sjön Katrinn. Hon för honom i sin båt till den borg, som äges af hennes fästman, rebellchefen Malcolm. Dennes svartsjuka väckes, och han utmanar sin rival till envig, hvilket denne antar först, sedan han besegrat Malcolms här och tillfångatagit hans anhängare. Till allmän förvåning upptäckes det, att främlingen är kungen själf, hvilken nu påbjuder allmän försoning och förenar de bägge älskande.

Dekorationerna voro mycket vackra, i synnerhet första aktens utsikt öfver sjön Katrinn med Malcolms borg i fonden. Elinas båt gick med en ny mekanism öfver vågorna, ej mellan dem, såsom teaterbåtar vanligen göra, och vände midt på scenen, hvilket gjorde stor effekt. Andra aktens nygjorda götiska sal med troféer och jaktredskap tog sig ståtligt ut, och det kungliga tältet i sista akten med lägret rundt omkring bildade en praktfull tafla. De skottska kostymerna voro nya och särdeles smakfulla, ehuru man till åtskilliga af dem lär ha användt för smårutigt tyg, hvarigenom färgerna på afstånd sammanflöto. Allt var i stil, utom sjöfrökens mössa, hvilken ej var högländsk, men, tillägger den dåtida anmärkaren, ”damer kläda sig sällan i sträng kostym, utan välja det som klär bäst” — och så är det nog än i dag. Paul Lindau skrifver i en af sina kritiska uppsatser 1895: ”Es gehört zu den Ausnahmen und ereignet sich nur unter besonders günstigen und streng künstlerischen Bedingungen, dass sich die Schauspielerinnen richtig anziehen — ich meine so, wie es durch den Geist ihrer Rolle geboten wäre”.

Operan, som saknar uvertyr, utmärker sig för sköna harmonieffekter samt prakt i körer och ensemblesaker, och Malcolms ryktbara aria i tredje akten ”Ömma vän, o hjärtats härskarinna” anses ju höra till det yppersta Rossini skrifvit. Om han också saknade Mozarts sublima känsla, Webers djupa fantasi och Glucks tragiska storhet, förstod han i stället att pryda sina arbeten med nya och originella melodier, som ovillkorligen hänföra åhöraren. Jakob V sjöngs af Sällström, Douglas af Fredrik Kinmansson, hans dotter Elina af Sofia Sevelin och rebellen Malcolm af Vilhelmina Enbom. Man kan ju tycka det vara underligt, att ett fruntimmer utförde den rollen, men dåtida italienska kompositörer skrefvo gärna för altstämman, emedan det i Italien finnes öfverflöd på sådana röster med härlig klang. Icke blott sin Tankred utan äfven sin Otello skref Rossini för contralto-stämman. Varnade af det mindre lyckade resultatet af Tankreds transponering för tenor hösten 1829 (se sid. 77), hvarigenom harmonien i ensemblenumren stördes, läto vederbörande denna gång detta vara detta och anförtrodde fru Enbom rollen. De behöfde icke ångra sig. Hon var alldeles förträfflig såsom Malcolm och skördade det mest enhälliga bifall för utförandet af partiet, som hon instuderat för den nye sångmästaren Isak Berg. Hon inlade dessutom i sitt spel en kraft, en sanning och en illusion, så att man glömde bort, att det var ett fruntimmer man såg såsom den öfvermodige, brushufvade Malcolm, och hon hedrades också efter sista akten med en framropning. Efter denna framgång var hon själfskrifven att öfvertaga titelrollen i Rossinis ”Tankred”, som hon sjöng påföljande vår, då en repris af operan gjordes för hennes skull, och där hon med sin starka, klangfulla stämma fullt motsvarade de förväntningar publiken gjort sig efter hennes förträfflige Malcolm. Man hade sällan på vår scen hört något så fulländadt som duetterna mellan Tankred och Amenaide (fru Sevelin) samt mellan Tankred och Argir, som denna gång sjöngs af Lindström.

Vilhelmina Enbom

Vilhelmina Enbom. Efter teckning 1838 af M. Röhl i Kungliga operans porträttsamling.

Vilhelmina Enbom var född 1804 och blef vid femton års ålder elev vid Kungliga teatern, där hon efter några års tjänstgöring i kören flyttades till aktrisstaten. Helt plötsligt blef hon till allas förvåning 1826 gift med kapten Anders Lindeberg och tog då afsked från teatern. Men då äktenskapet redan efter fyra år på grund af missämja upplöstes, återtog hon under sitt flicknamn sitt teaterengagemang. Af naturen hade hon fått en särdeles stark och fyllig röst af metallisk klang och af nära tre oktavers omfång, däri alla tonerna utan ansträngning kunde användas. Timbren var vackrast inom altens gräns. Hade denna stämma fått en konstnärlig utbildning, hade hon säkert gått långt. Nu blef hon endast en utilitet. Hennes förnämsta partier voro, utom de redan nämnda, Nattens drottning, Armide, Jessonda, Agatha och Isabella i ”Robert”. Orvar Odd säger om henne, att ”hon fyllde sitt parti, hvad man än gaf henne, men hon fyllde det utan synnerligt behag, och hon mindre utförde ett stycke än slog sig igenom det. Hennes framträdande hade alltid något af en pukslagare, och när hon dunkade igenom en bravurscen, var man alltid rädd, att hon af lutter duktighet skulle tappa någon af trumpinnarna på golfvet”. Trots osämjan i äktenskapet ägnade Lindeberg sin f. d. hustru den mest chevalereska tillbedjan, ehuru denna dyrkan ibland yttrade sig på ett mera komiskt än romantiskt sätt. För honom var detta manér, detta manhaftiga, stundom nästan hojtande föredrag det passionerade, det patetiska, det sant dramatiska och sublima. Jenny Lind var i jämförelse med henne endast en barnunge.^Anm Just i Agathas roll, hur sann, hur själfull var icke där fru Enbom, när hon skrek ut sin hänryckning i det entusiastiska slutallegrot! Jenny Lind däremot, hur liten, hur trivial, hur fadd, hur kråkaktig, hur miserabel! Han lefde och dog på att ”Enbom” var icke blott nordens, utan ”ganska säkert” en af Europas i allo största sångerskor. Under sina sista teaterår 1850—1856 tillhörde fru Enbom kören och dog 1880.

Moretos »Amanda»

Don Agustin Moreto y Cavaña. Efter litografi.

Tolf dagar efter första uppförandet af ”Sjöfröken” hade talscenen premiär på Moretos mästerliga treaktskomedi på vers ”El desden con el desden”, i Thomanders efter en tysk version fritt gjorda öfversättning kallad ”Amanda”, mot slutet af 1850-talet i Dahlgrens omarbetning känd under namnet ”Stolthet mot stolthet”.

Moreto y Cavaña var född i Madrid 1618 och dog efter femti år inom ett klosters murar. I sin tidigare mannaålder var han bekant såsom en mycket produktiv skådespelsdiktare af Calderons skola inom alla det spanska dramats former. Men sina förnämsta triumfer vann han dock inom den finare karaktärskomedien. Klein säger i sin Geschichte des Dramas om hans ifrågavarande komedi, att den måste beundras såsom den spanska teaterns finaste konstverk och dess diktare firas såsom Spaniens störste komediförfattare, Calderon icke ens undantagen. Och den spanske litteraturforskaren Ochoa, som dog 1872, utbrister: ”Om det genom en obegriplig ödets skickelse bestämdes, att hela vår gyllene tids dramatik skulle förintas, men blefve oss tillåtet att såsom dyra minnen af en så stor rikedom rädda t. ex. fyra dramer, skulle vi, hur stort värde vi än tillerkänna vårt folks vittra berömdheter, likväl icke ett ögonblick besinna oss på att ur det fruktansvärda skeppsbrottet rädda Calderons ”Tetrarca”, Moretos ”Stolthet mot stolthet”, Alarcons ”Den misstänkta sanningen” och Rojas ”Garcia del Castañar”.

Det torde måhända vara lämpligt att här erinra om att Alarcons komedi, ehuru i förändrad form, banat sig väg till vår teater. Corneille efterbildade den nämligen i sin ”Le menteur”, hvilken Steele för engelska scenen bearbetade till ”The lying lover”, som slutligen i fri öfversättning af Karl Gyllenborg under titeln ”Baron Sorgfri eller En förbättrad villhjerna” uppfördes på teatern i bollhuset första gången den 23 maj 1737 (se anmärkningarna).

Innehållet af Moretos komedi är i korthet, att Amanda (Sara Torsslow), dotter till grefven af Barcelona (Fr. Kinmansson), är känslolös för kärleken. Förgäfves täfla prinsar och riddare om hennes hand, till dess don Cesar (Almlöf) med tillhjälp af prinsessans handsekreterare Perin (Torsslow) upptäcker sättet att inverka på hennes hjärta genom att röja samma köld som hon. Detta retar hennes stolthet. Hon vill besegra honom, men faller själf i snaran. Intrigen är väl genomförd och utvecklar sig raskt, karaktärerna äro fint nyanserade, dialogen lefvande, språket poetiskt, och det hela påminner så lifligt om de dagar, då vid les cours d’amour kärleken och chevalereska nöjen utgjorde lifvets viktigaste angelägenhet, att man ovillkorligen drömmer sig förflyttad till denna ridderliga tid. Publiken följde också med det största intresse det förträffliga spelet hos de tre hufvudpersonerna, förtjänstfullt understödt af öfriga medverkande, Emilie Högquist och Gustafva Lindman såsom grefvens niècer, Collberg och Cederwall som don Luis och don Gaston samt Elise Lindström i den muntra hoffrökens roll. Personer, som sett stycket utomlands, försäkrade, att det ingenstädes spelades bättre. ”Hos Sara Torsslow, säger en bedömare, torde den mest samvetsgranna kritik näppeligen ha något att anmärka. Almlöfs liksom medfödda spanska ädelhet gaf don Cesar all nödig relief. Ingenting kan vara intressantare än dialogen dem emellan genom det artistiska sätt, hvarpå dessa roller utföras. Mästerligt är fru Torsslows sätt att säga på don Cesars fråga, hvilken hon valt till gemål,

och denne lycklige, hvem är då han?
— Det kan du fråga? Det är du, tyrann!”

Perin är en mycket svår roll, hvilken Torsslow tycks ha uppfattat såsom ett slags Figaro och såsom sådan äfven blifvit af vederbörande kostymerad. Han lär också, måhända omedvetet, ha imiterat Hjortsbergs framställning af denna figur, något hvarför man likaledes beskyllde honom, då han i december 1830 uppträdde i ”Figaros bröllop”. Fråga är dock, om denna uppfattning, hvilken äfven förekommit vid senare repriseringar af stycket (1858 och 1873) kan vara riktig. Vi skola komma ihåg, att denna Beaumarchaisska typ alldeles icke tillhör 1600-talets spanska teater, utan ett senare tidehvarf. Figarofasonerna verka ovillkorligen störande i denna omgifning och dessa situationer samt svära mot tidsfärgen. Kostymerna voro för öfrigt nya och utsökt vackra, ehuru de hos damerna blefvo som vanligt ad libitum. Huset var fullt, och Sara Torsslow, till hvars förmån representationen gafs, rönte ett smickrande mottagande af publiken.

Schillers »Wallensteins död»Den 17 mars 1799 hade Schiller efter flera års arbete fullbordat sitt stora drama ”Wallenstein”, om hvilket Goethe yttrade, att ett sådant icke skulle kunna skapas en gång till. På hofteatern i Weimar uppfördes trilogien för första gången i sin helhet i april 1799. Första delen, lustspelet ”Wallensteins Lager”, hvilket än i dag är ett af de förnämsta folkskådespelen i Tyskland, och hvarmed den nya hofteatern invigdes den 12 oktober 1798, gafs ånyo den 15 april. Skådespelet ”Die Piccolomini”, som saknar någon egentlig hufvudperson och afslutning och endast förbereder den sista afgörande händelsen, hade redan celebrerat hertiginnans födelsedag den 30 januari. Det gafs nu för andra gången den 17 april. Den 20 april slutligen uppfördes för första gången sista afdelningen, ”Wallensteins Tod”, den egentliga fullständiga tragedien. Den behandlar, som bekant, den sista perioden i den store härförarens lefnad, då han förbereder ett affall från kejsaren i afsikt att göra sig till konung i Böhmen, men planen misslyckas, och han faller själf ett offer därför.

Friedrich von Schiller. Efter oljemålning 1785 af Anton Graff.

Friedländaren står där från första stunden såsom dramats medelpunkt, imponerande hög i sin blinda tro på sin lycka och på stjärnornas ledning, men ingalunda enbart som den falske förrädaren. I sin Trettiåriga krigets historia har Schiller själf sålunda framställt vändpunkten i hans öde: ”Wallenstein fiel, nicht weil er Rebell war, sondern er rebellierte, weil er fiel”. Stycket gjorde ett utomordentligt intryck på de närvarande. ”Alla i teatern snyftade — skref Schillers hustru till sin svägerska — till och med skådespelarna kommo i gråt”. När trilogien följande år utkom i tryck, mottogs den med ett jubel, hvartill man då ännu icke sett maken i Tyskland och nio upplagor slutsåldes inom ett par år. ”Detta djupa, rika verk står för alla tider såsom ett minnesmärke, hvaröfver Tyskland kan vara stolt”, skref den Schiller annars ej välbevågne Ludwig Tieck om detta drama.

Hos oss uppfördes omsider ”Wallensteins död” den 8 december 1831 i en af Beskow retuscherad öfversättning af den bekante litteratören Bengt Johan Törneblad, som afled 1820.

Törneblad var författare till den ryktbara fabeln ”Räfvarne”, som icke litet bidrog att framkalla det ohyggliga Fersenska mordet. Han hade ämnat tolka alla Schillers dramer, men sedan han 1813 öfversatt ”Don Carlos” och ”Orleanska jungfrun” samt följande året Wallensteintrilogien, måste han afbryta företaget af brist på förläggare. I dessa sina öfversättningar röjer han en obestridlig talang och en språkbehandling, som då ingalunda var vanlig. Men liksom biskop Bjurbäck på sin tid frambringade åtskilliga grodor i sin öfversättning af Schillers ”Kabale und Liebe” (se del II, sid. 145), har Törneblad i sin Schillertolkning gjort sig skyldig till åtminstone en sådan af rätt muntrande beskaffenhet. Då jag någon gång i början af 1890-talet för en uppvisning i Dramatiska teaterns elevskola ur trilogien utarbetade ett sammandrag af Teklas och Max Piccolominis kärlekssaga, fäste jag mig vid det egendomliga uttrycket i ett par rader i den Törnebladska öfversättningen, när Tekla i tredje akten af ”De båda Piccolomini” omtalar

”de underting,
som detta slott så djupt och doldt förvarar. — — —
Den väg, som förer dit, af andar vaktas,
två gubbar stå på post vid porten.”

De där ”gubbarna” föreföllo mig genast mycket misstänkta såsom andeuppenbarelser, och vid en blick i grundtexten befanns det också mycket riktigt, att skalden skrifvit ”Greife”. Men alldenstund i den gamla tryckstilen f är förvillande likt det långa s, har öfversättaren fallit i snaran och helt omisstänksamt läst ”Greise”. Visserligen hade hans sunda förstånd bort uppresa sig mot en sådan läsart, men vi få väl antaga, att han vid tillfället hade mycket brådtom.

Intet skådespel lär förut hos oss varit med mera omsorg uppsatt i afseende på den sceniska anordningen och kostymeringen. Dekorationerna voro mycket effektfulla och kostymerna lika sant historiska som praktfulla. Till och med damerna hade denna gång berömvärdt öfvergifvit all modernisering. Almlöf, som spelade titelrollen, och Collberg i Wrangels gestalt ägde bägge en öfverraskande likhet med porträtten af dessa personer. Ensemblen var bättre än någonsin, och äfven direktör Karl Brauns mellanaktsmusik var så förträfflig, att större delen af publiken stannade kvar i salongen för att åhöra densamma. Sara Torsslow såsom grefvinnan Terzky var som vanligt utmärkt. I första akten sades hon till och med ha varit mera Wallenstein än Wallenstein själf. Almlöf tycks ha försummat att betona det drömmande, melankoliska draget hos mystikern.

Kostymbild från ”Wallensteins” första framförande på hofteatern i Weimar. Efter samtida målning.

Däremot fick han förträffligt fram den ärelystne, glänsande och frikostige fältherren och firade i tredje akten en fullständig triumf, då han inträdde i audienssalen. ”Det går liksom en sval och förfriskande fläkt öfver åskådaren, yttrar Heimdall, och denna scen allena är värd en spektakelafton. I detta ögonblick är herr Almlöf nästan oöfverträfflig”. Till Max Piccolomini var Torsslow själfskrifven. ”En snillrik uppfattning och ett eldigt uttryck äro egenskaper, som man alltid träffar hos honom”. Dock klandras han för ”ett visst öfvermått af passion”. Såsom Tekla uppträdde Charlotte Erikson första gången under spelåret. Så framstående hon än var inom den finare komedien, och ehuru hon naturligtvis var mycket ljuf och älsklig i rollen, förmådde hon likväl ej ge ett fullt tillfredsställande uttryck åt allt det poetiska, som finnes hos denna unga prinsessa. Fredrik Kinmansson var bra som Octavio Piccolomini, och detsamma kan sägas om Svensons stora figur och stentorsröst som Buttler. Någon bättre än Lars Hjortsberg till den hederlige, hjärtegode Gordon kunde man ej ha. Som den muntre turen Isolani var Sevelin ypperligt maskerad, och Åhmansson gjorde äfven ett fördelaktigt intryck i den svenske kaptenens gestalt. Behöriga domare påstodo, att ”Wallenstein” sällan blifvit bättre gifven utomlands, om man också där haft en eller annan, som bättre passat för sin roll. Publiken var öfverförtjust. Hela den kungliga familjen var närvarande, till och med den gamle kungen för första gången under spelåret.

I början af januari månad 1832 läste man i en hufvudstadstidning följande notis: ”Utom operan ”Fidelio” af Beethoven, som på lyriska scenen säkert kommer att i hög grad intressera musikens vänner, lär äfven dramatiska scenen innan kort ha att erbjuda en ny pjäs, ”Kapten Belronde”, komedi i tre akter, för att ges såsom benefice för herr hofsekreteraren Hjortsberg. Då man erinrar sig ”Varulfven”, ”Aptit utan pengar” och andra dylika lån den nuvarande teaterstyrelsen hämtat från Paris, skulle det vara önskvärdt, att den nya komedien vore mera ägnad att tillfredsställa publikens fordringar”. Pjäsen var skrifven af den franske akademikern och teaterdirektören Louis Picard, kallad le petit Molière, och författare till de af vår dåtida publik alltid gärna sedda lustspelen ”Bröderna Philibert” och ”Numro 777”. Innehållet är, att en gammal ungkarl på landet, en f. d. kaparekapten, blir kär i tre unga fruntimmer efter hvarandra, men har den oturen att se dem successive snappas bort af yngre, lyckligare älskare, hvarpå han i förtreten gifter sig med den ena flickans mor. Först den 30 januari blef pjäsen färdig och gafs då tillsammans med den alltjämt lika omtyckta "Nya garnison”. Publiken mottog dramatiska scenens förtjänstfulle veteran lika hjärtligt som alltid, då den hade någon särskild anledning att visa honom sin sympati, men pjäsen tyckte man icke om, och den gick endast några få gånger. Och dock hörde den till författarens i Paris mest framgångsrika stycken, med en lätt och lekande dialog och spelades fint och trefligt af Hjortsberg i titelrollen, förträffligt sekunderad af teaterns förnämsta krafter, fruarna Torsslow, Erikson, Lindström och Åbergsson samt herrar Torsslow, Sevelin och Collberg. Efter sista pjäsen blefvo recettagaren och hans amasoner inropade.

Ändtligen den 10 februari fick man upp ett stycke, som slog an. Det var den af Charlotte Erikson öfversatta franska treaktsvådevillen ”Felsheims husar”, med kupletter af Beskow, till hvilka han själf valt musiken, som arrangerades af Berwald. Den är en ny upplaga af ”Kammarpagerna”, och Hjortsberg fick ånyo tillfälle att visa sig i Fredrik den stores gestalt, porträttlik samt i hållning, gång och åtbörder alldeles motsvarande den föreställning man gjort sig om monarkens person. Det var ett fullkomligt konstverk, som väckte allmän beundran. De bägge pagerna Karl Felsheim och Teodor Blumenthal ha för någon förseelse blifvit insatta på en fästning, hvarifrån de jämte sin väktare, en gammal husar, rymma på en dag för att få deltaga i en drabbning i närheten. De komma där i tillfälle att visa prof på mod, och husaren räddar kungens lif, hvarpå denne skänker dem sin förlåtelse. Charlotte Erikson och i synnerhet Sara Torsslow utmärkte sig på ett lysande sätt i de bägge muntra och tacksamma pagerollerna. Svenson var en bra husar. Kommendanten spelades af Fredrik Kinmansson och hans dotter Matilda af Elise Lindström vid briljant röstdisposition. En rolig scen i sista akten är den, då Teodor får det infallet att föreställa kungen samt låter Matilda i djupaste underdånighet repetera för sig den förbön hon skulle adressera till monarken, till hvilken repetition denne själf helt oförmodadt råkar blifva vittne. Iscensättningen af det underhållande stycket var särdeles lyckad, publiken var förtjust, och den glada vådevillen gick för fulla hus under årens lopp bortåt femti gånger. Men Argus skref: ”Både för konstens skull och den allmänna bildningens och äfven för den framtida historien om närvarande teaterdirektion bör man likväl hoppas, att den framgång vådevillgenren vunnit på en tid, såsom något nytt, icke måtte inrymma genren alltför stor plats på kungliga teatern i hufvudstaden. Det kunde annars snart nog hända, att stockholmsborna nödgas resa till någon provinsstad, där hrr Djurström, Wildner o. s. v. föra teaterspiran, när de önska se annat än småstadsspektakler”.

Utom detta ständiga gnat i pressen hade Beskow äfven förargelsen af kapten Anders Lindebergs oupphörliga fejder med Kungliga teatern om uppförandet af hans pjäser, hvilket återuppväckte kaptenens håg att grunda en egen skådebana i Stockholm. Så som förut omtalats (sid. 52 o. följ.) ingaf den teaterintresserade mannen redan 1827 en begäran att få bygga en egen teater, hvilket afslogs. Följande året erbjöd han sig att öfvertaga Kungliga teaterns administration, på hvilket han ej undfick något svar. Nu i mars 1832 offentliggjorde han i sin tidning en inbjudan till den dramatiska litteraturens och konstens vänner att genom tecknande af aktier subskribera till en Nationalteater. Aftonbladet rådde honom att icke bara slå omkring sig med löften åt aktietecknarna, utan uppgöra ett ordentligt kostnadsförslag samt vända sig först och främst till kapitalisterna och erinrade om, att den sju år förut nybyggda teatern i Jönköping kostade omkring femtontusen rdr bko. Först tio år senare fick han sin önskan uppfylld.

Den 12 mars gafs ”Juden” (se del. II, sid. 148) med Lars Hjortsberg för hundrade gången i titelrollen, som hörde till hans bästa skapelser, vid hvilket den tiden ytterst sällsynta jubileum han naturligtvis fick mottaga publikens rättmätiga hyllning. Ett par veckor därefter ägde ett bifallsuppträde af annat slag rum i teatersalongen, då ”Victor eller Skogsbarnet” uppfördes med Torsslow i titelrollen och ”Nya garnison” till efterpjäs, hvilket i Argus sålunda beskrifves: ”I söndags gafs ett framropningsspektakel af Stockholmsteaterns parterr och femte rad, hvilket i larm och oskick öfverträffade alla föregående; också har det här tadlats öfverallt: själfva Aftonbladet har nödgats tadla det, fastän det var ett pöbeluppträde. Hittills hade parterrens framropningsform vanligtvis dröjt till slutet af spektaklet. Den, som ej ville höra på skränet, kunde således gå sin väg, utan att förlora något af representationen, och så har äfven mer och mer blifvit bruket, så att parterren och femte raden börjat blifva tämligen ensamma om teatersalongen vid sina efterspel. Detta tycks ha förargat sällskapet, och i söndags hittade man på den utvägen att börja framropningstjutet emellan pjäserna. Det var herr Torsslow, som denna gång blef föremål för oväsendet, och detta fortsattes omkring en half timme och öfverröstade till och med orkestern, som förgäfves sökte nedtysta skränet med en af sina bästa symfonier”. Torsslow kunde emellertid icke efterkomma parterrens önskan, emedan han måste omkläda sig till efterpjäsen, och tidningen hoppas, att ”dessa saturnalier måtte förvisas till Djurgårdsteatern eller den tillkommande Nationalteatern”.

Beethovens »Fidelio»Kvällen före palmsöndagen, lördagen den 14 april, då Kungliga teatern gaf sin sista representation före påsk — ty den tiden voro skådebanorna stängda en hel vecka före denna stora kyrkohögtid — uppfördes för första gången Beethovens enda opera ”Fidelio”. Instrumentalmusikens störste mästare var född 1770 i Bonn, men bosatte sig 1792 för alltid i Wien. Af hans kompositioner ha många aldrig öfverträffats, såsom symfonierna, där han står oupphunnen, äfvensom den stora missa solennis, hvilken först 1894 uppfördes i Stockholm.

Ludwig van Beethoven. Efter oljemålning 1818 af Schimon.

För öfrigt vill jag endast erinra om den härliga musiken till Goethes ”Egmont”, uvertyrerna till ”Fidelio” och ”Coriolanus”, Kreutzersonaten, Adelaide, sonate patétique, sonata appassionata och den underbara cissmollssonaten. Mer än de flesta genier var Beethoven en undantagsmänniska utom de vanliga måtten, liksom den tid han tillhörde. Johann Friedrich Reichardt har yttrat, att, då Mozart byggde sitt palats på Haydns älskligt fantastiska trädgårdsanläggningar, uppförde Beethoven på palatset ett djärft och trotsande torn, hvaruppå ingen lätteligen skall sätta något vidare, utan att bryta halsen af sig. Under Wienkongressen 1814 var han föremål för mycken hyllning och stod då på höjden af sitt anseende, men de sista åren af hans lif fördystrades dels af hans döfhet, dels af familjesorger samt det företräde Wienpubliken ägnade Rossini, under det att den fullständigt glömde honom. Bauernfeld skrifver 1816 i sin dagbok följande omdöme, som cirkulerade i Wiens salonger: ”Mozart och Beethoven äro gamla pedanter. Den föregående tidens inskränkthet fann behag i dem; det är först från och med Rossini man vet, hvad melodi är. ’Fidelio’ är smörja; man kan icke begripa, hur någon kan göra sig besvär med att gå och höra på något så tråkigt.” ^Anm Wien hade ändrat skaplynne efter kongressen, Societeten glömde konsten för politiken, den musikaliska smaken var förändrad genom det italienska inflytandet, och Rossinis ”Tankred” var nog för att bringa den tyska musiken i misskredit. ”Fidelio” har i Tyskland aldrig gjort en effekt, som motsvarat kompositörens frejdade namn, och detsamma kan man säga vara fallet äfven hos oss. Det är en stor musik till en mycket liten opera. På åttisju år har den på vår kungliga scen nått endast femtiåtta föreställningar. Textinnehållet är, att Leonoras make genom en oförsonlig fiendes ränker blifvit kastad i statsfängelset och är nära döden efter en omänsklig behandling. Förklädd till yngling kommer Leonora under namnet Fidelio i tjänst hos fångvaktaren, lyckas träffa sin make och räddar genom sitt hjältemod hans lif undan lönnmördarens dolk, då ministern anländer. Första akten är något matt med undantag af Fidelios aria ”Kom ljufva hopp!” Finalen med fångarnas kör är dock ganska effektfull. Att den föresväfvat Weber vid utarbetandet af Kaspers parti i ”Friskytten” märkes utan svårighet. Andra akten däremot är lika djupt dramatiskt tänkt som af en förvånande teatralisk verkan. Scenen, då fångvaktaren och Fidelio gräfva Florestans graf, är höjden af inspiration. De uthållna basunackorden och kontrabasens djupgående figurer tränga ovillkorligen genom märg och ben. Alla scener, där tyrannen Pizarro framträder, äro likaledes högst karakteristiska. Trion och kvartetten i andra akten få väl anses såsom operans glanspunkter. Titelrollen sjöngs af Henriette Widerberg, Sällström var hennes make Florestan och Fahlgren fångvaktaren Rocco. Dessa tre lära ha varit förträffliga liksom orkestern, som här fick ett önskadt tillfälle att häfda sin öfverlägsenhet. Fredrik Kinmansson utförde statsministerns till omfånget obetydliga, men särdeles viktiga och vackra parti. Guvernören Pizarro var lämnad åt Almlöf, som egentligen icke var någon sångare, men van att agera tyrann i talpjäserna. Portvaktens och hans fästmö Marcellinas roller hade man gifvit åt konstnärsparet Lindström. Andra uppförandet fördröjdes genom fru Lindströms sjukdom, men sedan Matilda Ficker instuderat partiet, kunde operan ånyo gifvas den 4 maj till förmån för Henriette Widerberg. På grund af sitt dystra innehåll lyckades den icke vinna någon popularitet och uppfördes endast sex gånger, hvarefter den fick hvila ända till 1865, då den återupptogs med Signe Hebbe som Leonora. Den blef då bättre uppskattad af publiken och erkänd för det mästerverk den verkligen är inom operans område, och har sedan då och då dykt upp på repertoaren bl. a. 1888 med Karolina Östberg, som länge och med stor framgång sjöng titelrollen. Den 20 november 1905, hundrade årsdagen af första representationen i Wien, uppfördes ”Fidelio” för femtionde gången i Stockholm, äfven då med henne i Leonoras parti. 1913 gafs operan femtitredje gången, hvarvid friherrinnan Skogman utförde rollen, som ett år därefter öfvertogs af Nanny Larsén vid femtisjette representationen.

Förutom de två nya operorna ”Sjöfröken” och ”Fidelio” repriserades under spelåret tjugu större musikverk och tolf småsaker i en och två akter. De kompositörer, hvilkas arbeten sålunda kommo till uppförande, voro Mozart (Don Juan, Figaros bröllop), Haydn (arr. mel. till Oxmenuetten), Beethoven (Fidelio), Weber (Friskytten, Preciosa), Spohr (Jessonda), Himmel (Fanchon), Weigl (Schweiziska familjen), Cherubini (Vattendragaren), Rossini (Tankred, Barberaren, Sjöfröken), Bruni (Fiskaren), Grétry (Richard Lejonhjerta), Dalayrac (Slottet Montenero, Leheman, Gubben i bergsbygden, Löjliga mötena, Savoyardgossarne, Två ord, Begge arrestanterne, En egendom till salu), Gaveaux (Lilla matrosen), Berton (Aline, drottning af Golconda, Afbrutna concerten), Isouard (Joconde, Intrigen i fönstren), Boïeldieu (Hvita frun, Califen, Begge talismanerne), Auber (Snöfallet), Crusell (Lilla slafvinnan) och diverse kompositörer (Tillfälle gör tjufven). Af dessa arbeten nådde ”Sjöfröken” tio, ”Gubben i bergsbygden” fem, ”Fidelio”, ”Don Juan”, ”Califen”, ”Preciosa” och ”Tillfälle gör tjufven” hvardera fyra, ”Figaros bröllop”, ”Friskytten” och ”Vattendragaren” tre, de öfriga endast en eller två representationer.

Efter sin långvariga otjänstbarhet under förra hälften af spelåret kunde Henriette Widerberg ändtligen åter visa sig på scenen onsdagen den 11 januari, då hon utförde en af sina glansroller, Susanna i ”Figaros bröllop”, och hälsades af den fullsatta salongen med varma välkomstapplåder. Fahlgren och Sällström alternerade som Figaro. Den 7 mars sjöng hon Anna i ”Friskytten” vid briljant disposition. Fahlgren, hvilken ej tycks ha varit i bästa kondition som Figaro att döma af samtida uttalanden, var så mycket präktigare i Kaspers roll, under det att Max Sällströms vackra stämma började betänkligt deklinera. Äfven i ”Don Juan” och ”Slottet Montenero” fingo hennes många beundrare åter höra henne under våren.^Anm

BalettenSophie Daguin återuppträdde annandag jul, då hon dansade dottern Paulines parti uti baletten ”la Famille des innocents”. För öfrigt uppfördes under spelåret åtta andra baletter ett par gånger hvardera. Den enda nyheten var ett till operan ”Aline” af Wallquist komponeradt nytt divertissemang, som första gången uppfördes, då denna pjäs gafs på ett abonnemangsspektakel i januari. Samma balett afslutade också den recett, som hofkapellet fick sig tillerkänd lördagen den 11 februari. Efter en konsertafdelning gafs den aftonen efter lång hvila för tjugonde och sista gången i Stockholm Bertons enaktsoperett ”Den afbrutna concerten”, där Hjortsberg roade publiken som juden Moses.

Den 29 april gaf Johan Berwald en stor konsert, då hofkapellet utförde uvertyrerna till operorna ”Den stumma” och ”Wilhelm Tell” (premiär i Paris 1829, i Stockholm 1856) och Frans Preumayr lät höra sitt underbara fagottspel. En musikälskarinna sjöng arior ur Rossinis ”Elisabetta” (komp. 1815) och Meyerbeers ”Robert” (premiär i Paris november 1831 i Stockholm 1839) samt en duett med Isak Berg ur ”Wilhelm Tell”. Denna musikälskarinna var tvifvelsutan konsertgifvarens hustru, född Matilda Cohn, som hade en bedårande röst och 1834 utnämndes till första hofsångerska.

Då ”Fidelio” gafs första gången, uppfördes såsom förpjäs Kotzebues enaktsdram ”Testamentet”, där den unga eleven Jenny Lind spelade den ena dottern Johanna, i hvilken roll hon redan året förut uppträdt (se sid. 137). Heimdall skref en vecka därefter om henne: ”Hon röjer i sitt spel en liflig uppfattning, en eld och en känsla, som är vida öfver hennes år och tyckes angifva en ovanlig fallenhet för teatern. Hennes högst märkvärdiga musikaliska sinne och den för hennes år icke mindre sällsynta konstutbildning ha också väckt stort uppseende i de enskilda kretsar, där hon låtit höra sig, handledd af sin lärare herr Berg. Minnet är lika fullkomligt som örat är säkert, och fattningsgåfvan lika snabb som djup. Man på en gång förundras och röres af hennes sång. Hon kan genomgå pröfningen i de svåraste solfeggier och de konstrikaste satser utan att kunna förvillas, ehvad gång än improvisationen hos hennes mästare tager, och hon följer med det lifligaste uttryck hans ingifvelse, liksom den vore hennes egen. Ingenting kan vara intressantare än att höra herr Berg vid sidan af denna hans lilla elev, och man kan förledas att tro på den magnetiska rapporten, så synas båda vara en själ och ett hjärta. Om detta unga snille ej brådmognar eller genom någon yttre tillfällighet går förloradt, bör man ha allt skäl att vänta sig, ehuru tyvärr i en aflägsen framtid, en operasujett af hög ordning”.

Ett par andra elever, som detta spelår äfvenledes väckte stora förhoppningar, voro de båda systrarna Ficker. Redan på Randels börskonsert i februari 1831 hade de ådragit sig musikvännernas uppmärksamhet genom sina vackra röster. Den äldre, Charlotte, debuterade den 23 september som Zelinda i ”Califen” och en vecka därefter som Julie i ”Intrigen i fönstren”. Vidare sjöng hon Sophie i ”En egendom till salu” mot Sällström och Amelie i ”Den afbrutna concerten”. Dotter till hofkapellisten Ficker var hon född 1813, hade en behaglig figur och något barnsligt naivt i sitt spel, men rösten var svag och lämpade sig bättre för talscenen, åt hvilken hon också under sina senare år nästan uteslutande ägnade sig. Hon blef 1839 Nils Almlöfs hustru i hans andra gifte. Hennes ett år yngre syster Matilda hade redan den 26 oktober 1828 uppträdt på scenen såsom gossen August i ”Förtroliga aftonmåltiden”, påföljande 24 november såsom Johanna i ”Testamentet” och sedan såsom Otto i ”Skulden”. Hon utförde nu den 29 september Annette i ”Lilla matrosen”, där hon visade än lyckligare prof af en gryende talang, spelade med liflighet och själfull naivitet, nätt och ledigt och erinrade något om Elise Lindström, utan att dock imitera henne. Följande månad spelade hon en af ”Savoyardgossarne” och Elina i ”Vattendragaren”, där systern utförde Marcellinas parti. Bägge systrarna erhöllo aktriskontrakt den 1 juli 1834. 1836 gifte Matilda sig med hofkapellisten Fredrik Gelhaar, utnämndes året därpå till hofsångerska och ansågs vara en af Operans utmärktaste koloratursångerskor.

De ordinarie föreställningarna afslutades visserligen den 4 juni, men ännu en representation gafs den 13 juni, då operan ”Fanchon” (se del IV, sid. 109—114) uppfördes den enda gången under spelterminen såsom recett för Karl Gustaf Lindström. Den aftonen lästes på affischen för första gången namnet ”fru Frösslind”. Makarna Lindström hade nämligen efter ett nittonårigt äktenskap kommit öfverens om att i all vänlighet skiljas till följe af hans ohjälpliga slarf i affärernas skötande. Att skilsmässan ej tillkommit på grund af svårare konflikter visas bäst af att mannen till sin recett valt en pjäs, där hans f. d. hustru hade en af sina glansroller. Hjortsberg bidrog till aftonens nöje med sin lustige tapetserare, och Henriette Widerberg sjöng dagen till ära kammarjungfruns obetydliga parti. Till efterpjäs gafs ”De begge arrestanterne” med recettagaren och Henriette Widerberg som Adolf och Klara.

Trots alla motigheter på grund af den under hela spelåret bland personalen grasserande sjukligheten utvecklade således den lyriska scenen en relativt liflig verksamhet. Men hvad var det mot talscenens arbetsintensitet, som lyckades framföra icke mindre än åttitvå olika pjäser, hvaraf nio voro nya för spelåret och nitton ånyo instuderade med delvis ny rollbesättning. Af dessa nådde de bägge nyheterna ”Wallensteins död” och ”Felsheims husar” högsta antalet föreställningar eller tio, och två andra, ”Amanda” och ”Ålderdom och dårskap”, hvardera åtta, under det att af den gamla repertoaren den alltid gärna sedda ”Nya garnison” kunde skryta med nio representationer. Enligt den dåtida publikens smak gick man på teatern för att få gråta, ehuru man gärna ville ha en lustig pjäs eller balett som afslutning, och man liknade August Blanches boråsare, som föredraga ”sådana pjäser, hvari röfvare förekomma”. Dramerna ”Feodor och Maria”, ”Victor eller Skogsbarnet”, ”Indianerne i England”, ”Mohrerne i Spanien”, ”Abbé de l'Epée” och Kotzebues ”Johanna af Montfaucon”, ”Korsfararne”, ”Världsförakt och ånger” kunde liksom Granbergs ”Svante Sture” gifvas både fyra och fem gånger, under det att ”Hamlet” och ”Den girige” fingo nöja sig med två, och sådana stycken som ”Siri Brahe”, ”Virginia”, ”Maria Stuart”, ”Tartuffe”, ”Figaros bröllop” och ”Giftermål på gamla dagar” ej kunde sättas på affischen mer än en gång under hela spelåret.

Den sista nyheten var Scribes tvåaktskomedi ”Den lyckligaste dagen i min lefnad”, som för första gången gafs den 7 maj med Torsslow i hufvudrollen, där han utvecklade hela sin älskvärda komik, förträffligt understödd af fruarna Erikson, Lindström, Åbergsson och Torsslow (som Jules) samt hrr Collberg och Deland. I efterpjäsen, Pigault-Lebruns treaktskomedi ”Charlatanerne” (se del II, sid. 137), hade eleven Hyckert fått öfvertaga den ansträngande hufvudrollen Robert efter Hjortsberg. Man ansåg, att han däri visade rätt stora anlag, ehuru han tydligen imiterade Hjortsbergs framställning af figuren. Heimdall anmärker med anledning däraf, att man finner, det ”herr Hjortsberg har ett manér, d. v. s. något som kan göras efter”. Henrik Hyckert var utgången från ett bildadt hem, hvilket vid teatern den tiden var något sällsynt. Född 1807 var han son af protokollssekreteraren Hyckert, men faderns tidiga död och hans håg för teatern slet honom från studierna, och han blef den 1 juli 1830 antagen till elev vid Kungliga teatern och erhöll tre år därefter aktörskontrakt. Han var en högst begåfvad yngling med en välbildad gestalt och ett behagligt ansikte, men led tyvärr af en tidtals återkommande djup melankoli, som, just när han stod på höjden af sin glänsande utveckling, dref honom till själfmord.

Jag har redan omtalat åtskilliga af Hyckerts kvinliga elevkamrater, hvilka sedermera blefvo engagerade vid teaterns lyriska afdelning, såsom Jenny Lind, systrarna Ficker, Karolina Lindström och Johanna Enbom. Tvenne andra blefvo anställda som aktriser vid den dramatiska scenen. Den äldre var Malla Höök, född 1811 och balettelev 1825, hvarefter hon jämte sin kamrat Emilie Högquist följande år fick anställning vid Berggrenska truppen, där hon bland annat spelade Luise i ”Kabal och kärlek” och Högquist kammarjungfrun. Vid Kungliga teatern, där de bägge ungdomarna hösten 1828 antogos till elever, blef förhållandet omvändt, och kammarjungfrurna tillföllo där Malla Höök. Den 20 november 1828 debuterade hon som Rose i ”Sannljugaren” och blef aktris 1 juli 1834. Hon var inom subrettfacket mycket uppburen under 1830-talet, och då hon utfört Annettes roll i ”Spelaren”, skref en kritiker, att ”m:lle Höök är alltid en ledig och liflig subrett, särdeles när rollen tillhör det ytterst oförbehållsamma slaget”.

Amalia Höök. Efter teckning af M. Röhl i Kungliga bibliotekets porträttsamling.

För öfrigt var hon i hufvudstaden mycket omtalad och var intim väninna till Gustaf Löwenhielm. Redan 1842 lämnade hon teatern och dog först fyrti år därefter i sitt eget hus, numro 5 Nybrobacken. Den andra eleven, hvars namn från och med detta spelar allt oftare syntes på affischen, var konsertmästaren Westerdahls fjortonåriga dotter Fanny. Antagen till elev 1 juli 1828 fick hon redan i oktober påföljande år utföra den lilla Julies roll i ”Förtroliga aftonmåltiden” (se sid. 85). Nu lät man henne försöka sig i en större uppgift, och den 21 november 1831 debuterade hon som Karolina i ”Baschan i Suresne”, följd på nyåret af Otto i ”Skulden” och Zora i ”Mohrerne i Spanien” (se del III, sid. 26 o. 27), då denna dram den 9 april repriserades med Sara Torsslow som Zima, Fr. Kinmansson som Abular, Almlöf som Almanzor och Emilie Högquist i den unge Alis roll. Vi få tillfälle att framdeles närmare skärskåda hennes utveckling.

*

Kungl. teaterns ekonomi 1831—1832Då Beskow öfvertalades att bli chef för Kungliga teatern, lät han också oförsiktigt nog förmå sig att öfvertaga den skuld af 21,047 rdr 16 sk. bko, hvari teatern råkat under grefve Pukes styrelse, och som uppkommit dels genom minskad recettinkomst, dels genom förhöjda dagkostnader i anledning af stegrade priser på belysningsmaterialierna och i synnerhet genom en aflöningsstat, som under de senare åren ökats med mer än femton tusen riksdaler banko, till följe af att de forna lottandelarna utbytts mot bestämda löner och förhöjda flitpenningar. För att om möjligt råda någon bot på detta kassans bedröfliga tillstånd, införde Beskow ånyo lottsystemet i de kontrakt, som tillkommo eller förnyades, hvarvid hvarje lott för att lugna artisternas oro fixerades till minst 950 rdr, dock endast för det löpande året, jämte förr gällande flitpenningsberäkning. Vidare blefvo från hösten 1831 biljettprisen för de dramatiska spektaklen desamma som för de lyriska, och representationernas antal ökades. Förut hade ej gifvits mer än högst fem spektakel i veckan. Nu försökte man spela sex gånger, och våren 1831, då ”Nya garnison” drog fulla hus, till och med alla dagar under ett par veckor före påsk. Vådevillen gafs tjugutre gånger inom några spelmånader, hvilket då icke händt med någon pjäs undantagandes ”Föreningen” 1815 (se del III, sid. 129). Trots de stora recetterna hade skulden vid spelårets slut den 30 juni 1831 stigit till 34,569 rdr bko. För att afbetala denna fick teatern med K. M:ts nådiga tillstånd upptaga ett lån på 30,000 rdr bko mot utfärdande af trehundra stycken femprocents obligationer å etthundra rdr, till hvilkas amortering från statskontoret årligen utbetalades 2,000 rdr bko, hvaremot teaterkassan ålades att likvidera räntorna. Under spelåret 1831—1832 stego recetterna till 114,546 rdr bko, hvilken summa, ökad med anslag och hyror, visade en inkomst af 172,502 rdr bko. Men på grund af de höjda dagkostnaderna (34,800) och aflöningarna (127,740) samt utgifter för dekorationer, kostymer m. m. (23,302) jämte räntor (4,006) uppkom dock, trots Beskows alla ansträngningar, en brist af 17,348 rdr bko. Själf afstod Beskow oegennyttigt från sin direktörslön (liksom öfverste Törner nöjde sig med halfva arfvodet), från sin boställsvåning och från all betalning för de öfversättningar och bearbetningar han för teatern gjorde ”med den öfvertygelsen”, såsom han yttrade, ”att det slags uppoffring af egna fördelar man af andra i detta fall fordrar alltid lättare beredes, då man själf gifver efterdöme”. Hur grundligt han däruti misstog sig, fick han bl. a. erfara, då Sevelin och dennes hustru i april 1832 begärde handräckning hos nedre borgrätten för utbekommande från teaterkassan af 881 rdr bko, som de hade att fordra på spelårets tredje kvartalslön.

För att få en riktig inblick i den dåvarande teaterekonomien bör man veta, att under spelåret 1823—1824, då teaterkassan hade den största behållningen eller 7,885 rdr bko, var medelrecetten för 170 spektakel omkring 594 rdr bko med en recettinkomst af 101,011 rdr 44 sk. bko. Nu under spelåret 1831—1832 inspelades det högsta belopp, som till teaterkassan dittills influtit i recettmedel eller 114,546 rdr 36 sk. bko på 174 spektakel, d. v. s. medelrecetten hade stigit till 658 rdr bko. Detta visar tydligt nog, att kassabristen uteslutande vållats af den för högt uppdrifna utgiftsstaten. Maskineriet, som då det inrättades var ett af de bästa i Europa, hade blifvit föråldradt och kräfde en omåttlig dagkostnad, emedan det kunde drifvas endast med handkraft. De större pjäserna fordrade emellanåt uppemot hundra man för dekorationernas och den öfriga attiraljens vederbörliga skötande. Under det att på de förnämligare utländska scenerna ända till sex dekorationer kunde samtidigt uppställas, fingo hos oss ej mer än tvenne plats på en gång. Därför måste bibehållas det bullersamma och nötande kulissbärandet under pågående akt från de vanprydande brädskjulen ute på teatergården genom den visserligen smala men ofantligt höga kulissporten, vid hvilkens oupphörliga öppnande de inströmmande olidliga, frostiga vindpustarna under den kalla årstiden mer än en gång togo ohälsa på de af spelet upphettade skådespelarna, hvilka vid sortierna oförmodadt råkade ut för dessa Bores obehagliga famntag, som man stundom hade känning af ända ut i salongen. Och hvilka massor af lampglas krossades icke under de oaflåtliga hastiga dekorationsombytena på de fåtaliga kulissvagnarna, därför att man icke hade råd att anskaffa flera sådana och för dem såga upp ett tillräckligt antal nya rännor i scengolfvet. Ekläreringen med de illaluktande oljelamporna var äfven gammalmodig, men man saknade medel att förbättra den och därigenom åstadkomma besparing. Talpjäsernas dagkostnad blef på den stora operascenen fyrti procent dyrare än på den nedbrunna Arsenalsteatern. Rörande de höga artistlönerna säger Beskow i sin ämbetsberättelse 22 juli 1832: ”Man hör icke sällan i det allmänna yttras, att artisterna vid vår scen äro lönte i likhet med de högsta ämbetsmän. Förhållandet är äfven enahanda i Frankrike, England och nästan öfverallt, att nämligen de första sujetternas inkomst är jämförlig med de högre statslönerna, förmodligen af den orsak att en utmärkt talang är lika sällsynt som en utmärkt ämbetsmannaskicklighet, och att staten för den senare dessutom äger belöningar och samhällslifvets utmärkelser, hvilka oftast måste saknas af den sceniska artisten, hvars enda gärd af staten är den penningelön han uppbär, och hvarvid han äfven måste taga i beräkning, att sjuklighet, ålder eller blott ett förändradt tycke hos publiken kan nedsätta hans villkor, hvadan det är en plikt af honom mot sig själf att under en lyckligare period bereda öfverskott och besparing för en mindre gynnande. Men om äfven hos oss några få kunna sägas äga inkomster af detta högre slag, uppbär däremot ett vida större antal personer — som, utan att vara artister af första ordningen, likväl äro för verket nyttiga och på sitt sätt oumbärliga — icke större arfvode än hvad en dagakarl kan förtjäna, under det de likväl tillhöra en samhällsklass, af hvars medlemmar man fordrar bildning, och hvars yttre lefnadssätt måste stå i något förhållande till deras tjänstgöring”. Och han tilllägger längre fram: ”Ingen stiftelse för skön konst kan, enligt teaterstyrelsens underdåniga åsikt, utan mer eller mindre skada behandlas såsom en passevolansinrättning, där fråga blott är att erhålla allt för bästa köpet”.

Vid Beskows utnämning till teaterns styresman hoppades Aftonbladet, att svenska dramer ej endast undantagsvis skulle framföras och föreslog honom att spela hans egna skådespel ”Erik XIV” och ”Torkel Knutsson”, Nicanders sorgespel ”Runesvärdet och den förste riddaren”, Lings tragedi ”Ivar Vidfamne” och Atterboms sagospel ”Lycksalighetens ö” i ”en graciös bearbetning” samt uttalar den förväntan, att våra skalder nu skulle visa ökad håg att arbeta för scenen. Redan Åkerhielm hade på sin tid uppmanat Tegnér att skrifva för teatern, men denne svarade helt uppriktigt, att han alldeles saknade talang för sådant, och sedan han läst Öhlenslægers ”Hakon Jarl”, brände han upp sitt ungdomsdrama ”Blotsven”. Man påstod, att teaterstyrelsen borde uppföra äfven svaga inhemska stycken, ty författarna uppmuntrades därigenom att framdeles skrifva bättre, ända tills de måhända kunde hinna ”medelmåttans mognad”. Beskow svarade emellertid, det han trodde, ”att goda öfversättningar af välkända arbeten vore bättre än medelmåttiga originaler; men man har hufvudsakligen vid nyssnämnda estetiska grundsats förbisett, att Kungliga teatern icke kan vara något experimentalfält för dilettanter på den dramatiska författarebanan, emedan — konstens fordringar oberäknade — så väl kostnaden af pjäsens uppsättning som den tidsutdräkt, under hvilken något bättre kunnat uträttas, äro af för mycken vikt för ett skuldsatt verk för att äfventyras till förmån för enskilda intressen”.

Äfven på utlandets scener stod det denna tid lika illa till med ekonomien som hos oss. Flera Paristeatrar såsom Opéra comique, Porte S:t Martin, Ambigu gingo öfver ända, och direktören för den stora Kings theatre i London måste göra konkurs efter att ha förlorat öfver en miljon. Han förmådde ej betala den dyrbara uppsättningen af operan ”Robert” som i stället uppfördes på Drury Lane i februari 1832, och kunde ej honorera sina ryktbara artister Adolphe Nourrit, Parisoperans berömde tenor, hvilken hade kreerat titelrollen i Paris den 21 november 1831, bassångaren Nicolas Levasseur och Laure Damoreau-Cinti, en af Frankrikes mest prisade sångerskor, för hvilken Meyerbeer skref sin Isabella. I England och Tyskland förklarade man, att orsaken till de usla teaterförhållandena låg i teatrarnas monopol, i Paris däremot fann man källan till eländet just i teatrarnas frihet. I Tyskland klagade man öfver, att man ej uppmuntrade den inhemska dramatiken. I Frankrike predikade den spirituelle kritikern Victor Chasles och andra, att man borde taga upp Shakspere, Calderon och Schiller i stället för att ständigt ge de inhemska osmakliga galärdramerna och vådevillerna.

En af de förnämsta anledningarna till detta teaterns förfall i hela Europa var det armod, som uppstått efter de förhärjande Napoleonska krigen. 1820- och 1830-talen var en afmattningens tid. Adeln, hvilken dittills varit de kulturella traditionernas befrämjare, var numera endast ett svagt återsken af hvad den fordom varit, och den klass af uppkomlingar och lycksökare, som vuxit fram ur samhällets lägsta lager, saknade allt sinne för konstens och bildningens betydelse. Det var otvifvelaktigt det nittonde århundradets minst lysande period.

Karl August Hagberg, hvilken i midten af 1830-talet såsom nyblifven docent gjorde en resa genom Tyskland och Frankrike, skrifver till Beskow om hur illa han trifdes i Berlin. Och sannerligen Preussen under Fredrik Vilhelm III:s tid kunde betraktas som ett sånggudinnornas förlofvade land. ”De sefirlätta tärnorna, — säger han — dem de gamla beskrifva såsom dansande kring Helikon med kransar i sväfvande lockar, gifva endast gästroller i Berlin: de gifva där ’den nya garnisonen’, nio flickor i uniform. Detta är den enda gestalt, under hvilken de kunna visa sig emellan bajonetterna. Mången finner dem i denna förklädnad retande, mången berömmer deras hållning, men man ser dock icke gärna Febi pilar dragas fram ur patronköket”. Så mycket bättre fann han sig i Wien. ”Här lefver man ännu i inbillningens saliga drömmar vid de drufvobekransade stränderna af Donau. Det som i diktens värld för preussaren är utnött och gammalmodigt finner här ännu återklang i barnsliga och godhjärtade själar”. Mest njöt han dock af Paris, där han gör Hugos och Lamartines bekantskap. ”Det var mig en mäktig anbefallning hos Victor Hugo att nämna herr Hofmarskalkens namn. Han bad mig i de varmaste uttryck framföra sina hälsningar och önskade intet högre än att ännu en gång i Paris få förnya en bekantskap, som varit honom så kär”. Vid sina teaterbesök hade Hagberg ständigt Grillparzer i sällskap, hvilkens umgänge han där nästan dagligen fick glädja sig åt liksom förut i Wien, och hade tillfredsställelsen, att denne delade hans tankar om den gamla franska dramatiken, i synnerhet om Corneille och Racine. ”Det är med Corneille som med trädgården i Versailles. Det är lätt att därhemma tala om sandgångar, klippta häckar, peruker, stångpiskor och alexandriner. Men befinner man sig på stället i denna väldiga park, där de från Paris utströmmande tusentalen af vandrare försvinna som grand ibland dessa gröna murar och alléer af vattensprång, som med susande fart stiga mot skyn och slutligen lösta i dunster skimra mot solskenet i alla regnbågens färger, så nödgas man erkänna det storartade i en skapelse, som har att tacka den mest praktälskande af Europas konungar för sin tillvaro. Det är icke ett sommarnöje för en skolmästare; det är triumfbågar, aftvingade den besegrade naturen af en härskare, van vid utrymme, van att befalla och van att blifva lydd”. Casimir Delavigne var då på högsta modet på Théâtre français. ”Jag vill ej afgöra med hvad rätt. Hans Don Juan d’Autriche är ett stycke, som man gärna ser, ehuru man hvarje ögonblick förargar sig dels öfver orimligheter, dels öfver brott mot den historiska kostymen och fel i karaktärsteckningen. Det är icke allenast stort spektakel: C. D. drifver äfven spektakel med de stora. Det är icke Karl V, Filip II och don Juan, som här uppträda, utan tre skådespelare i spanska dräkter och munkkåpa, den ene röd, den andre svart, den tredje hvit. På Théâtre français ser man helst de gamla mästarnas verk uppföras; där är Corneille, där är Racine, där är Molière egentligen hemma. De andra äro inkräktare. Vill man dock se det mest karakteristiska af den nyare franska dramatiska konsten, skall man besöka de mindre teatrarna, där vådevillen och lustspelet härskar. På dessa teatrar är den fina uppfattningsgåfvan, den spelande lifligheten, den eldiga kvickheten hemma, som aldrig tröttnar att på ett fientligt område kasta sina fotanglar, som hur man vänder dem erbjuda en väl spetsad udd.”

Gustaf Löwenhielm höll för öfrigt Beskow underkunnig om Paristeatrarnas repertoar och deras dåliga finanser. ”Här filera alla teatrar för bankrutt — skrifver han 1831 — De skymfa vett och skick på det skandalösaste för att försöka följa den sjunkande och yrande smaken hos sin publik, men det hjälper intet. Revolutionsmisären är en nu tillkommen och aggraverande orsak. Men det onda existerade förut. Circenses ha upphört att till samma grad som förr vara ett behof. Folklynnet har ändrat sig.”

*

FlugsmällefejdenUtom af teaterns ekonomiska motgångar irriterades Beskow äfven af kritikens ständiga hackande på repertoaren, hvilken man sökte frånkänna litterärt värde. I synnerhet retade honom Anders Lindebergs angrepp i Stockholmsposten under oktober 1831, där han beklagade det förnedringstillstånd, hvari teatern under Beskows ledning råkat. Sedan denne lämnat sitt chefskap, gaf han fritt lopp åt sin harm i ett anonymt flygblad ”Flugsmällan”, hvilket utdelades såsom bihang till Dagligt Allehanda för den 17 januari 1833 och var uteslutande ägnadt åt Lindebergs person och hans skriftställarverksamhet. Allmänheten var ju under 1830-talets litterära och politiska fejder van vid de oupphörliga smädelserna i tidningar och ströskrifter — ”att angripa, förkättra, beljuga och begrina hvarandra tycks sannerligen för en del af våra publicister vara ett naturbehof”, skrifver Lindeberg 1831 — men på grund af denna pamfletts visserligen obarmhärtiga, men dock, efter hvad det allmänt ansågs, glänsande ironiska och kvicka skrifsätt väckte den ett enormt uppseende och utkom inom kort i tre upplagor. Då den icke desto mindre numera blifvit en litterär sällsynthet, tro vi oss göra våra läsare ett nöje genom att här meddela den in extenso. Det blir också därigenom möjligt att bilda sig en egen åsikt, oberoende af olika synpunkter och framställningar af saken.

”Vördsam anmälan.

Löjets pilar, lyrans toner
växle i vår vitterhet!
Åt förtjänsten lagerkronor,
dråpslag åt all uselhet!
Schiller.

Under namn af Flugsmällan är man sinnad att utgifva en tidning, hvilken i den moraliska världen skulle intaga samma rum som de beryktade myggfläktorna i den fysiska. Flugorna i litteraturen hafva verkligen så tilltagit i näsvishet, att de redan för sex år sedan väckt själfva Svenska akademiens direktörs uppmärksamhet (se del 12 af Sv. akad. handl. sid. 209), och det torde således nu ej vara för tidigt att mot dem söka ett försvarsmedel. Huruvida det här åsyftade kan uppfylla ändamålet må framtiden afgöra.

Det har af ålder varit nybegynnares plägsed att ställa sitt företag under skydd af något berömdt namn. Vi hafva nyligen hört Goethes lof tolkas i ett vittert samfund och alla de litterära titlar uppräknas, som kallade honom till diktens tron i Europa, hvilken nu förklarades stå ledig; men äreminnets författare hade glömt, att vi inom vår egen vitterhet äga en man af fullt ut så stor mångsidighet som Goethe, och för hvilken troligen blott åren felas för att utöfva ett lika omfattande och obestridt härskarkall som den ädle germanen. Läsaren torde redan hafva gissat, att vi mena Stockholmspostens utgifvare, kaptenen Anders Lindeberg. Han är liksom Goethe på en gång lyrisk och dramatisk skald, filosof, romanförfattare (se ”Benjamin Gapenströms äfventyr”, m. m.), autobiograf (jfr ”Farbror Mårten” och ”Filosofen på Norrbro”), vetenskapsman (se bl. a. den nya uppfinningen af ”Tuber på tre, fyra och fem fötter” i Stockholmsposten för några år sedan) och konstdomare (en öfversättning af Stockholmspostens konstkritiker lär vara företagen af Tieck i Tyskland och af Chateaubriand i Frankrike. Flera af dem hafva äfven redan varit införda i Edinburgh review). Skillnaden tycks blott vara den, att Goethe var endast allt detta; men hr Lindeberg är allt detta och ändå — ingenting. Då man betraktar honom, vet man ej, om man i första rummet skall prisa hans nu vaknade spartanska oegennytta, denna föresats att endast lefva af sin talang — hvilket är att vara nöjd med bra litet — eller denna religiösa dyrkan, med hvilken han tillber sig själf och knäfaller för sitt eget beläte. Lik den store Cicero håller han icke sällan sitt eget loftal och beskrifver som Caesar sina egna bedrifter. Cartesius började sitt filosofiska system med att glömma allt hvad han lärt; hr Lindeberg går ännu längre: utan att hafva lärt något, undervisar han i allt. Den härliga Nilen, som bereder Egyptens fruktbarhet, öfversvämmar blott en gång hvarje månad med gyttja, och Stockholmsposten gör det hvarje dag.

Dessa äro de grunder, på hvilka vi anhålla att få tillägna hr kapten Lindeberg vårt blad, och våga till en början såsom en captatio benevolentice (på samma sätt som den hedniske skalden Martialis förfor mot sina gynnare) begynna vårt verk med ett litet offer af nedanstående xenier. Vi börja med att tilldela honom fem och tjugu, ehuru en fyrdubbel portion däraf eller ett hundrade stå till tjänst, men man måste i våra dyra tider hushålla med allt, äfven med vänskapen. — Han torde snart gifva oss anledning till ett förnyadt offer, ty ämnet är outtömligt. Emellertid bedja vi våra tillkommande medbröder i tidningsvärlden — och i synnerhet Stockholmspostens egen utgifvare — att genom aftryck efter eget behag af några bland de nedanstående epigrammen införa oss till deras läsares bekantskap, på det att, sedan vi hos hofkanslersämbetet uttagit vårt tillståndsbevis, vi icke må börja vår bana, där så många andra sluta den, nämligen utan prenumeranter. Trosa, Mårtensdagen 1832.

Red. af Tidningen Flugsmällan.

XENIER.
Ah, que la verité nous donne d’éloquence!
Delavigne.
1.
Till Drömmarnes bard.
Om dig som skald man säga torde,
att du är värdig ditt beröm.
Om Drömmarne din ära gjorde,
är denna ära ock — en dröm.

2.
Blanka.
Utan blygd och försyn du visar publiken din blanka?...
Lagrar för henne ej gro, skogarna annat oss ge.

3.
Toni.
Auktorn är stor i den konst att bringa kritiken till tystnad,
häcklarn, som hvissla sig tänkt, snarkar helt lugn i sitt hörn.

4.
Privat-teatern.
Fostrad i gamla franska maneret, du säkert i glädjen
över teatern du får skriver ett Maison privée.

5.
Postkarlen i opposition.
Styrelsens gissel han är och hotar att allting förkrossa.
Gisslet är bra — men det blott handtag saknar — och snärt.

6.
Den nye väktaren.
Posten en väktare är, men olik andra han biter
icke de främmande blott, men dem som gett honom mat.

7.
Filosofen på Norrbro.
När du härnäst spekulerar på bron, så kasta ett öga
ned uti strömmen, ty där simma de skrifter du gett.

8.
Farbror Mårten.
Gåsen i forna dar blott skänkte oss pennor, men Mårtens
gås (upplysningens tolk) blifvit författare själf.

9.
Den lycklige älskaren.
Lindvurm är utan rival, och detta jag strax vill bevisa.
Hur kan han ha en rival, då han är kär i sig själf.

10.
Postens bästa nummer.
Att Stockholmsposten själf kan gömma något godt
jag icke nekar till, jag har det nyss fått veta.
I sista numret — tänk! — en mark af den mest feta
och sköna Smålandsost från hökarbo'n jag fått.

11.
Teaterrecensenten.
När du i fejd mot andras pjäser far,
har du ej märkt, hur auktor i förening
med allmänheten strax på munnen drar
och ser af Blankas och af Tonis far
örsnibben titta fram i varje mening.

12.
Postrecensenten.
Visst månget vittert namn har rönt den lott,
att du åt ägarn små sarkasmer delar.
Men din begabbelse, lik "nykter spott",
den sårar icke, nej, tvärtom! den helar.
 
13.
Musikrecensenten.
I smak Marsyas — öron Midas — lik,
du tror epok uti vår tonvärld göra,
för det Hackbrädet blifvit din musik,
som i hvart ord från dig förstör vårt öra;
glöm ej Marsyas' lön för sin kritik.

14.
Bokrecensenten.
Du i min bok sett fel af flera slag.
Jag visste det, förrn du det säga hunnit;
men jag i dina skrifter dag för dag
har något dugligt sökt och aldrig funnit.

15.
Universalgeniet.
I bildningskonst, musik och poesi
har Lindvurm lika kunskap och geni.
Han i musik knappt Sergel eftergifver,
ej blinde Leopold i måleri,
och mest så goda vers som Gluck han skrifver.

16.
Den allmänne upplysaren.
Du tror publiken dum; du orätt har däri!
Så dum den icke är att tro dig ett geni.

17.
Fabelförfattaren.
(Se de vackra fablerna "Den mirakulösa botningen",
"Granskningen" och "Fädernas elände" m. fl., nyligen införda
i Stockholmsposten.)
Universell du är i diktens rike
och blifver längre, högre med hvar stund.
Nu har du blifvit ock Aesopus' like
och talar vishet genom åsnans mun.

18.
Geniets moral.
Vår Herre ville ett Gomorra skona,
blott tio redliga Han däri fann.
Om jag så många rader finna kan
af ärlighet hos Posten, vill jag skona
från Sodoms öde denne hedersman.

19.
Till den drömbekransade.
Det pris du fick, för dig var svårt att vinna
och bör då vara mera värdt — Ja, ja!
Men skulle du som jag ej billigt finna,
att läsarn borde dubbla priset ha?

20.
Stilisten.
Du skryter, att din stil är lätt, min vän:
det tomma är det också vanligen.

21.
Till Tonis ende lofsångare.
Nå ändtligen oss scenen unnat
att se ett under i sitt slag!
Oss åtta år ditt lof förkunnat
en dram, som lefde blott en dag.

22.
Den nya tragedien.
(Ett sorgespel "Demostenes" af herr Lindeberg lär vara att förvänta.)
En ny Demostenes utaf din hand?...
Hur lyckligt är den tanken icke funnen!
Ack, visa oss på förhand litet grand
hur han går ensam stammande på strand
och öfvar sig med stenar uti munnen.

23.
Förtjänt lof.
Du frågar, bland din vitterhets bedrifter
hvad jag egenteligen gillar mest.
Jag alltid funnit utaf dina skrifter
dem, som jag icke läsit, vara bäst.

24.
Försoning.
Soyons amis, Cinna! Min vrede är förbi.
Jag druckit glömskans flod, jag läst din poesi.

25.
Epitafium.
Här hvilar Lindeberg bland stilla grifter.
Han dog i tysthet likasom hans skrifter."

För att förstå åtskilliga hänsyftningar i xenierna torde några små upplysningar möjligen vara välkomna. Xenierna 1 och 19 syfta på Lindebergs poem ”Mina drömmar”, hvilket 1819 belönades med Svenska akademiens stora pris. Uti 2, 3, 11 och 21 äro ”Blanka” och ”Toni” namn på två af hans dramer; 4 åsyftar hans ansökan att få inrätta en enskild teater i hufvudstaden; 5 och 6 häntyda på den ersättning för en af honom författad, men indragen broschyr, som han af kronprinsen fordom erhöll jämte en pension, hvilken han dock 1832 förverkade; 7 och 8 hänföra sig till filosofiska uppsatser i Stockholmsposten. Då innehållet i 18 alldeles särskildt upprörde Lindeberg, förklarade Beskow sedermera i Wesslings försvarsskrift, att han naturligtvis ej åsyftat kaptenens borgerliga heder utan endast hans litterära redlighet. 23: Lindeberg hade fyra år förut påbörjat en tragedi benämnd ”Demostenes”, hvars första akt han lär ha visat för Leopold, Beskow, m. fl. Den store talaren stammade, hvilket naturfel han på inrådan af skådespelaren Satyrus afhjälpte genom att med kiselstenar i munnen tala högt vid vågornas brus. Citatet i 24 är ur Corneilles tragedi ”Cinna” V: 3.

Att den ytterst ömtålige kaptenen blef förargad öfver det ettriga innehållet i detta flygblad är icke underligt, men väl hans oförsiktighet att hänvända sig till domstolen för att utkräfva straff på författaren. Redan dagen efter ”Flugsmällans” publicerande instämde han till stadens kämnärsrätt föreståndaren för ordenstryckeriet k. sekreteraren Theorell, från hvilkens officin skriften utkommit. Vid namnsedels framlämnande uppgafs däri författaren vara Kungliga teaterns f. d. sufflör Johan Gustaf Wessling. Det åtal, som nu följde, förvandlades af svarandesidan i ett kolossalt juridiskt begabberi, hvartill icke ett motstycke kan uppletas i något lands rättegångsannaler, efter hvad Crusenstolpe försäkrar i ”Ställningar och förhållanden”.

Rättegången inleddes på sedvanligt sätt mycket allvarligt och högtidligt, men sedan målet på grund af Wesslings sjuklighet några gånger blifvit uppskjutet, lössläpptes skämtets alla furier i tidningsartiklar och inlagor mot den för sådant ytterst känslige kaptenen. I denna våldsamma drift lär Beskow haft god hjälp i den kvicke redaktören af tidningen Minerva, filosofie doktor Johan Kristoffer Askelöf, en af våra mest begåfvade publicister, hvilken för öfrigt i sitt blad ägnade målet en ingående uppmärksamhet. Gycklet inleddes genom följande till teaterdirektionen inlämnade skrifvelse:

”Till Kongl. teaterdirektionen!
Uti det bekanta tryckfrihetsmålet emellan kapten A. Lindeberg och sufflören vid Kongl. teatern Wessling har denne, ehuru han genom läkarbetyg styrkt sig omöjligen kunna gå ut i följd af en svår ros i benen, likväl blifvit af stadens kämnärsrätt ålagd att nästa onsdag sig personligen för rätten infinna, och jag, såsom bemälde Wesslings ombud, jämväl blifvit obligerad att om hans inställande föranstalta. Då nu Wessling hvarken kan gå, åka eller rida, ges det ingen annan utväg till fullgörande af domstolens föreläggande än att låta honom bäras upp i rätten, och jag har äfven för sådant ändamål sökt anskaffa en portschäs; men som dylika pjäser beklagligtvis numera höra till rariteterna, har mitt bemödande varit fåfängt. Med kännedom således att ibland annat gammalt skräp finnes i Kungliga teaterns förråd äfven en bärstol, hvilken gemenligen brukas i ”Grekiska historien” såsom fordon åt prinsessan Iphigenie, föranlåtes jag hos Kgl. direktionen ödmjukligen anhålla, det berörde portschäs måtte få af mig lånas för att transportera ofvannämnde Kungliga teaterns gamle tjänare inför dess domare och förgrymmade vederpart. — Som domstolen har sin session på förmiddagen, kan, om äfven ”Grekiska historien” skulle gifvas som spektakel samma dag, portschäsen med all säkerhet vid middagstiden återställas. Stockholm den 22 februari 1833. C. A. Forselius.”

Denna begäran afslogs emellertid af direktionen.

I sin till justitieombudsmannen den 2 mars ingifna klagoskrift beskrifver Wessling själf sin färd till kämnärsrätten. ”Jag läste visst i Stockholmsposten, att jag skulle äga ’mäktiga vänner’, men det syntes mig föga bevändt med deras makt, då de på åtta dagars tid icke ens kunde skaffa mig en gammal portschäs. Min sjukdom förvärrades af dagligt grubbel öfver min belägenhet, och om nätterna drömde jag icke om annat än om handklofvar, blackar, stegel och hjul. Den fruktansvärda stunden kom — då på en gång själfva naturen liksom behjärtat mitt lidande. En välgörande snö föll, hvilket gjorde det möjligt att utan skakning framföras på medar; en alldeles ny täcksläde anlände, hvilken jag med denna märkvärdiga färd skulle inviga. Tvenne vördnadsbjudande dalkarlar — liknande dem i min favoritopera Gustaf Vasa — upptogo mig på rådhusgården i en förträfflig länstol, hvilken troligen i forna dar tillhört någon förnäm rådsherre, och buro mig ett hvarf omkring bland den talrikt församlade folkmängden, som så ynnestfullt hälsade mig, att jag till och med tyckte mig höra några tysta hurrarop. Denna utmärkelse ökades ännu mer, då jag, uppkommen inför rätten, erhöll dess tillåtelse att få sitta under rättegången och således verkligen denna dag åtnjöt samma företrädesrätt med Rikets herrar, hvilka ensamt det är tillåtet att som parter sitta inför domstolen.”

Kapten Lindeberg, som beklagar sig öfver att han i ”Flugsmällan” blifvit smädad, skräder minsann icke själf orden i sin inlaga till kämnärsrätten. Då emellertid denna skrift upptar större delen af fyra nummer i Stockholmsposten, måste vi åtnöja oss med några antydningar om innehållet. Han börjar helt raljant med att han i ”Flugsmällans” versifikation genast tyckt sig finna en viss likhet med de 1829 utkomna ”Vitterhetsförsök”, öfver hvilka Haqvin Bager och Mattias Bjugg däruppe i Elysén kände den största förtjusning.^Anm Men strax därefter förlorar kaptenen sitt goda humör och kallar ”Flugsmällans” författare för hvars mans niding, ej värd ett skott krut, och han ber Wessling hälsa den sannskyldige författaren, att han är en föraktlig usling, som till lågheten att smäda lägger fegheten att ej våga se sin man i ansiktet. I samma vefva framlägger han sin egen särdeles naivt affattade, mycket utförliga meritförteckning, och ändock beklagar han sig sedan öfver att han blifvit kallad ”autobiograf”. Därefter genomgår han xenierna, men är rätt olycklig i sina invändningar, och Beskow och Askelöf blefvo honom sannerligen icke svaret skyldiga i Wesslings förklaring. I sin inlaga vänder sig kaptenen äfven till den blifvande juryn och framhåller, hur ovist den skulle handla, om den frikände författaren. Sedan svaranden punkt för punkt genom ironiens synglas granskat anklagelseskriften, ville han ”dock icke neka, att ju satirens udd på ett eller annat ställe möjligen kunnat träffa det valda hufvudföremålet. Fördragsamhet är en kristlig dygd, och jag har sökt sträcka den så långt som de flesta andra. Men jag ber hvem som helst sätta sig i mitt ställe och ett par gånger genomtugga sorgespelet Blanka, få se hur långt tålamodet räcker! Jag har dock icke allenast utan knot uthärdat detta; andra gravamina hafva tillkommit, hvilka ökat och förlängt mitt lidande. Versen i nämnda sorgespel är nämligen så knagglig och hård, att den icke utan våda för bröstet någon längre tid kan utsägas. Stycket gafs väl lyckligtvis icke mer än två eller tre gånger, men de ändlösa repetitionerna, föranledda af de spelandes brist på uppmärksamhet och deras — Gud vet af hvad anledning — återkommande skratt, hvarigenom deklamationen afbröts, vållade för mig, som ensam måste streta med hela pjäsen, många och långa plågodagar, så att jag under denna tid icke var sufflör utan souffre-douleur. Därtill kom, att jag länge och särdeles den tiden var besvärad af svagt bröst, hvilket så förvärrades, att jag icke långt därefter nödgades anhålla om mitt afsked, hvarigenom jag med de mina blef försatt i högst torftiga omständigheter. Högtärade rätten torde således upplyst och rättvist finna, att om någon gång en liten gnista af harm hos mig kunde finnas emot nämnde sorgespelsförfattare, vore sådant förklarligt nog och motsatsen snarare föga förenlig med mänskliga känslor, enär han på sätt och vis varit vållande till en del af min närvarande belägenhet, ehuru jag visst icke tror, att det varit hans afsikt, eller att han ens själf anat detta förhållande. Jag hade likväl troligen icke utgifvit min lilla skrift, om icke underrättelsen att ett nytt stycke, kalladt Toni, af samme författare blifvit bragt å bane; och åtanken på hvad min efterträdare i tjänsten nu åter måst utstå upprört mina känslor.

Men detta var icke nog. Nu kom äfven ryktet, att herr L., sedan han fått afslag å sin blygsamma ansökning hos K. Maj:t att, med uppoffring af sitt lugn, sitt anseende hos opinionen och sin ekonomiska fördel, öfvertaga Kungliga teatern och blifva utnämnd till förste direktör öfver K. Maj:ts hofkapell och spektakler med större förmåner än någon sådan ämbetsman hittills ägt, oaktadt bland herr Lindebergs företrädare äfven funnits excellenser, hvilken värdighet herr L. mig veterligen icke innehar — att, säger jag, ryktet förmält, hurusom herr L., sedan denna i hans ställning så högst naturliga och blygsamma ansökning blifvit högst onådigt afslagen, umgicks med intet mindre förslag än att anlägga en egen teater, där man blott skulle få åskåda hans egna stycken. Allt detta väckte nu hos mig tanken att anstränga mitt snille och själf försöka mig på författarbanan. Fecit indignatio versus säger en gammal romare. Harmen gjorde mig till poet." Och han tillägger, att då anklagelseskriften är prydd med vers, vore det oartigt att lämna förklaringen utan, hvarför han vill på papperet nedkasta ytterligare ett par epigram.

"Du klagar, att du ej belönats än,
som du förtjänt, man ej ditt snille skattat.
Du vore också miljonär, min vän,
om du ett öre fått af hvar och en,
som åt dig gäspat eller skrattat."

Samt:

"Du intet riksämbete fått ännu,
men nöjt dig blygsamt med en lönlös lager.
Du lefver blott af ära, säger du;
det är ej under då, du är så mager."

Förklaringen slutar med följande ord: "För den lilla hälsning han ber mig framföra till Flugsmällans författare (hvilket är detsamma som att jag skulle hälsa mig själf) och för de hederstitlar han mig skriftligen inför rätten i sådan egenskap beskärt samt för hans påstående, det jag skulle skrifvit ett ärerörigt bref, då han likväl, oaktadt min tillförene gjorda uppmaning, icke gittat visa sig ens hafva erhållit ett sådant bref, än mindre att jag vore därtill författare, yrkar jag ovillkorligt afbön och ansvar enligt 60 kap. 1 § Missg.-balken, hvarjämte jag vördsamligen får hemställa, om ej skyndsammast jury må uti målet sättas. Stockholm Vindiciæ-dagen 1833. J. G. Wessling."

Sedan skriftväxlingen härmed afslutats, valdes jurymän, hvilka den 15 mars förklarade den åtalade skriften icke brottslig efter det åberopade lagrummet. Wessling frikändes således, men parterna ådömdes att dela rättegångskostnaderna, och då de ”i deras under rättegången växlade skrifter emot och om hvarandra gjort framställningar med bestämd syftning och riktning att hvarandra förklena”, fingo de äfven hvar för sig böta 1 rdr 32 sk. bko.

Med anledning af rättegångens resultat lästes i Stockholmsposten: ”Den anklagade har sålunda blifvit fri från lagens straff. Om han också är det från sitt samvetes och från den oväldiga opinionens, vilja vi icke afgöra. Det finnes i både stort och smått en aldrig hvilande nemesis, och om vi ej misstaga oss, har hon redan börjat sitt verk. Vi frukta ej för att icke bli hämnade; vi frukta endast att bli det mer än vi önskat”. Ett par veckor därefter, den 30 mars, afsomnade tidningen för alltid.

Svenska Minerva meddelade sina läsare inom sorgkanter och med ett S. B. U. notisen att Wessling af juryn frikänts, och denne själf afgaf i ett ”Efterspråk” till de tryckta rättegångshandlingarna en förklaring, där man tydligen kan läsa mellan raderna, att det var Beskow, Lagerbielke och andra, som utkräft hämnd på kaptenen för hans ständiga anfall på Kungliga teatern och dess styresmän.

Komministern i Storkyrkoförsamlingen, skalden C. Fr. Dahlgren, som af Wessling utsågs till en af jurymännen, men förklarade sig därtill vara hindrad,^Anm utgaf med anledning af detta uppseendeväckande mål en liten flygskrift, som samma år trycktes i Uppsala och utgick i två upplagor. Då innehållet än i dag förefaller ganska lustigt, meddelas det här i ostympadt skick.

"FRIDSROP!

eller
Välmente Förliknings-villkor
till biläggande af den vidtutseende fejden
emellan den Durchlauchtigste Drottning och Fru,
Fru Blankas Hofskald
och Thess f. d. Hof-Souffleur.

---

På några vittra och lagkloka mäns inrådan
i ljuset framlagda
och
den tappre och snillrike Capitainen
HERR ANDERS LINDEBERG
vördsamligen tillägnade
af
PELLE JONSSON KRYCKA,
gammal nämndeman.

---

"När tu finner tin oväns oxe eller åsna, att han far vill, så skalt tu leda honom hem igen; och när tu finner hans åsna, som tig hatar, ligga under bördona, skalt tu icke låta honom ligga, utan hjälpa honom upp!" Mose bok 2; 23, 4.

*

I betraktande theraf, att sig upphäfvit en inbördes och skadelig strid imellan tvenne allmänneligen achtade och rychtbare män, öfver all Sverige bekante under nampn af Högtsalig Drottning Blankas Hofskald och Thess f. d. Hof-Souffleur; alltså, och för att förlika och upprätta broderlig enighet och ljufligt stallbrödraskap imellan högbemälde Herrar, så att allt inbördes hat efter denna stund må vara nedlagdt, föreslås nedanstående välmenta förlikningsvillkor, nämbligen:

§ 1.

Frid och sämjo skall hädanefter råda mellan the båda stridförande Machterna, och må ingen vidare söka nedsättja eller förringa then andres anseende, utan skola båda sins imellan achtas lika goda kålsupare.

§ 2.

Drottning Blankas Auctor erkänne, thet han i öfvermod och härsklystnans öfverilning Souffleuren för rätta släpat; hvaremot thenne medgifva bör, att the ”femb och tjugu” han Sorgespelsförfattarens vittra del tillhugsat, å annat ställe och på annat sätt, såsom tjänligit bakdantande, användas bordt.

§ 3.

I ersättning för thet lidande, then underjordiske talaren för Rätta utstått, skall — så snart then tillämnade Privat-theatrum sin första öppning njuter, tå Drottning Blanka månde såsom Gala-Spectaculum föreställas — ett hedersrum åt honom i then blifvande Directeurslogen upplåtas, ther han, med ”Farbror Mårtens Nattmössa” beprydd, sittjandes varder vid Directeurens högra sido, alldeles som i thet gambla Rom thess båda Consuler i en och samma tvåmansstol eller Bisellium sig gemensamt för det undrande folkets blickar framhade.

§ 4.

En ännu varachtigare förening skall therigenom uppkomma, att then åldrige tjänaren i Thalias och Melpomenes tempel framgent månde öfvertaga allan pröfning af Theater-ärender i then så kallade Avisan "Stockholms Posten", såsom i dylik klokskap mera förfaren än then på Bellonas fält och i tryckeriers mörker uppdragna landtvärns-mannen.

§ 5.

Nu händer, att the båda vittra konstdomare i något mål icke åsämjas; hänskjute tå saken under lampputsarens å stället pröfning, then ther, såsom upplysningens väktare, klarast må skönja hvilkenthera vrångliga dömt eller icke.

§ 6.

Imellan the Styrande skall machten sålunda fördelt varda, att Directeuren uppdrages befäl öfver alla the öfverjordiska varelser, enkannerligen Comparser, hvilkas exercitium åt thess verksamhet antvardas; theremot Souffleuren, enär thess verksamhet honom under golfvet bundit, äge våld befalla öfver the underjordiska andar, the ther i några trolldomsstycken eller Operor uppsändas att förnöja åskådaren.

§ 7.

Nu inträffar i något skådespel krig och örlig mellan the öfver- och underjordiske machter; vare tå then af the styrande öfverman, som under kindpustande, hårdrag och boxning eller annan lustig kämpalek sin motpart besegrandes varder.

§ 8.

Å dag, som framdeles tillkännagifven varder, skall till redan ågångna rättegångskostnaders betäckiande såsom gemensamt beneficium å Privat-Theatrum uppföras: Brodertvisten eller Förlikningen, dram i fem öppningar; therefter gifves Theater-Directeuren eller Dumhet på dumhet.

§ 9.

Nu kan så illa åtbära, att Allmänheten icke besökia gitter thenna kosteliga skådebana, vare tå the Styrande förbundna att själfva i något stort spectaculum uppträda, hvartill väljes then dråpeliga Cinna af hr Corneille; tå publiquen icke underlåta må att af alla krafter beklappa then ene hjältens utrop till then andre, Soyons amis, Cinna!

§ 10.

Till firande af thenna lyckeliga förening skall nästkommande "Mårtens Gås", som therjemte är "Farbror Mårtens" nampnsdag, en lysande banquette anrättad varda, thertill the höge Contrahenternes samptlige ämbetsbröder vördsamligen inbjudas månde, att vara vittnen till den hjärtliga brorskål, med hvilken thetta fostbrödralag nu och för alltid besegladt varder.

Soli Lindwurmini gloria!”

*

Beskows avskedstagandeRedan långt före ”Fidelios” premiär hade Beskow begärt tjänstledighet, som beviljades honom den 8 april, och teaterns skötsel uppdrogs åt öfverste Törner jämte de bägge scenernas styresmän Berwald och Åbergsson. Stockholmsposten skrifver: ”Det fortfarande prekära tillståndet af förste teaterdirektörens hälsa berättas ha föranledt herr Beskow att anhålla om tjänstledighet på obestämd tid, under hvilken andre direktören ensam skulle förvalta teatern. Det lär snart visa sig, huruvida denna tjänstledighetsansökning på obestämd tid involverar, såsom en och annan trott, tjänstens verkliga ledigblifvande eller icke”. Det förra inträffade. Beskow hade fått nog af teaterintriger, tidningsgnat och motigheter af alla slag. Han trifdes bättre i sin Svenska akademi bland vitterhetens idkare, där han förstod att, som Crusenstolpe en gång uttryckte sig, ”med sammetsvantar hålla en järnspira”, ehuru det nog stundom hände, att han regerade äfven de nämnda plaggen förutan.^Anm Länge trotsade skaldens högburna hufvud årens tyngd. För honom var ålderdomen, hvad den gamle romaren benämner den, en flos vitæ, och det var med ännu friska känslor han i sin lefnads aftonrodnad skref sin intagande afhandling ”Om själens hälsa”. Han bibehöll till sista stunden tankekraftens skärpa och ägde således, lik sin själsfrände Leopold, den lyckan att icke öfverlefva sig själf. Natten mellan den 17 och 18 oktober 1868 afled han plötsligt, sittande i sin länstol.

Man har någon gång kallat Beskow ”den siste gustavianen”, men det namnet är gifvet mången före honom och visar endast, hur mäktigt ett kulturskede kan verka långt in i framtiden.

---