Svenska teatern/Teatern i Lejonkulan
| ← Urban Hjärne | Svenska teatern : några anteckningar 1. Under gustavianska tidehvarfvet jämte en återblick på dess tidigare öden av Nils Personne |
Den första svenska stående teatertruppen → |
[ 48 ]1666 hitkom ett holländskt skådespelarsällskap, [ 49 ]som af dåvarande förmyndarstyrelsen antogs i konungens tjänst. Det stod under ledning af Jan Baptista von Fornenbergh och var det första af de ryktbara vandraresällskap, som gjort det holländska dramat kändt i Europa. Truppen hade senast uppträdt i Altona, där den väckt ett ofantligt uppseende, emedan den medförde kvinnliga skådespelare, hvilket i
En eller flera illustrationer borde infogas här, som
 Bildtext: Amsterdams gamla Schouwburg. Efter ett kopparstick från 1637. |
Tyskland då ännu var en nymodighet. Till teaterlokal fingo de åt sig upplåten den, sedan det Königsmarkska lejonet dött, ledigblifna lejonkulan jämte tillhörande gård. Genom nedrifvande af väggen mellan de bägge burarna fick man en ganska rymlig scen, hvilken, efter hvad Oscar Wieselgren påpekar i sin uppsats om Lejonkulans dramer, troligen inreddes efter anordningarna i Amsterdams Schouwburg, d. v. s. med den för holländska [ 50 ]sextonhundratalsscenen karaktäristiska ridån mellan den främre och den bortre scenen och några dekorativa uppställningar i fonden. En revolution inom teatertekniken försiggick i Italien i början af femtonhundratalet. Förut hade där hvarje skådespel uppförts inom en för dess genre lämpad stående dekoration, den s. k. scena tragica, comica och satyrica. Men genom att man hittade på att använda sig af avantscengardiner, som drogos för, kunde dekorationsförändring ske under loppet af dramat, och därmed var utvecklingen till vår moderna scen möjliggjord. Detta skedde första gången hos Leo X i Kom 1518 eller 1519 vid uppförandet af ett drama af Ariosto. Den holländska sextonhundratalstypen står således emellan de engelska komedianternas ridålösa utbyggda scen med fördjupningen och balkongen i fonden och den italienska perspektiviska scenen med frontridå.
I februari 1667 invigde de vår första fasta scen genom ett på holländska språket skrifvet skådespel med en prolog kallad "Stockholms Parnass ofte Inwijdingh van de Konincklijcke Schouburg", tragikomedien "Orondaat en Statira" och till sist en epilog: "De Danckbaarheit nyt naam van de Konsten". Emellertid afreste truppen redan i juni och återkom icke förr än 1674, då hofvet ofta bevistade dess föreställningar. 1675 bröt kriget ut, och därmed tycks konungens benägenhet för dessa nöjen alldeles hafva försvunnit. Hos hofvet och den stora allmänheten fortfor dock smaken för dem och hitlockade därför det ena utländska sällskapet efter det andra, tyskar, holländare och till och med en italiensk trupp på tjugu personer under ledning af Sebastiano del Scio.
[ 51 ]Smaken för den franska vitterheten lefde dock alltjämt kvar, och 1683 hade flera bland de förnämsta af hofvets damer kommit öfverens om att till de kungligas förlustelse ställa till en fest med sång och musik, hvarvid äfven Racines "Iphigénie" skulle uppföras med den sköna Aurora von Königsmark i titelrollen. I Wrangelska palatset inreddes med stora
En eller flera illustrationer borde infogas här, som
 Bildtext: Aurora von Königsmark. |
omkostnader en präktig teater. Åttio damer, klädda till amasoner med sinnrika deviser på sköldarna skulle bilda majestäternas garde vid tillfället. I tre månader hade man öfvat sig, men då konungen fick höra talas om förslaget afböjde han det, ty ett krig mot Frankrike stod just då hotande för dörren. Damerna voro emellertid envisa, och slutligen lät han sig öfvertalas. Dagen bestämdes, men ånyo blef det uppskof. Slutligen ägde festen rum i januari 1684 [ 52 ]och lär ha varit lysande samt förnyades efter samma program i april.
