Sverige (Vitalis)

Från Wikisource, det fria biblioteket.
 
Hoppa till: navigering, sök
←  Hymn Samlade dikter
av Vitalis

Sverige
Braut Anund  →


[ 53 ]

Varmare väl mångstäds lyser Solen,
Än hon lyser öfver Polen,
Der till sömn hon fordrar längre natt.
Ty när Gud planterat Söderns lunder,
Har han, skiftande i sina under,
Till en Ros i skapelsen dem satt.
Men hans Lilja är den höga Norden,
Der, som jättefästen, fjällen stå,
Och den sköna, evigt hvita jorden
Famnas utaf himlen, evigt blå,

Rikare, än bergen uti Norden,
Blomstrar väl den Södra jorden,
Ty der står den ljufva Floras thron.
Lifvets dagar löpa der, som drömmar;
Vällust utur purpurdrufvan strömmar,
Och hvar vindflägt är en Kupidon,
Men den höga kraften finns der icke:
Hon är vinterblomma: Hon är vår,
Jern vi in i sjelfva vattnet dricke,
Och i klippan det i blomma står.

Skönheten man der som luften njuter:
Konstens rosendröm mer härligt skjuter
Sina knoppar i en evig vår:
Der i Romas underfulla rike,
Mellan jord och himmel, utan like,
Som en medlare Sankt Peter står.

[ 54 ]

Dock i våra ljusa vinternätter
Står, åt Gud, ett högre tempel: fjälln.
Sjelf han tusen klara lampor sätter
I dess blåa tak i stjernequälln.

Den som sett hvad stjernor Norden hyser,
Och hur hjeltenyet lyser
På dess rena himmel, skönt och klart:
Huru Fädrens skuggor drabba samman
Och uti den höga Norrskensflamman
Hjeltedramat spelas underbart:
Han ej mera längtar till de sköna
Land, der Maj för evigt bofast sig. —
Må du sist min varma tro belöna,
Sverige, Moder, med en graf i dig.