Tankar om borgerliga friheten

Från Wikisource, det fria biblioteket.
 
Hoppa till: navigering, sök
Tankar om borgerliga friheten
av Peter Forsskål
Faksimilen finns på Index:Tankar om borgerliga friheten


[ 1 ]
Tankar Om Borgerliga Friheten.

---

STOCKHOLM,
Tryckt hos Directeuren LARS SALVIUS, 1759.

[ 2 ]
Imprimatur
N. Von OELREICH.

[ 3 ]§. 1. Ju mera man får lefwa efter egit behag, ju mera tror man sig wara fri. Näst lifwet kan derföre ingenting wara menniskjor kärare, än friheten. Ingen förlorar eller minskar den, utan at wara twungen af öfwerwåld och fruktan för något större ondt.

§. 2. En förmån, som af menniskjor så högt älskas, behöfwer ingen inskränkning, der alla äro dygdiga. Men wi böjas ofta til laster och oförrätt. Altså böra gränsor sättas för oss, friheten bör mista sin skadeliga del, och det allenast blifwa öfrigt, at man efter yttersta wilja får göra det rätt är, gagna andra och sig sjelf, men ingen skada.

§. 3. När hwar och en i et samhälle har tilstånd dertil, så finnes der en rätt borgerlig frihet. Til den hörer altså, at ingen hindras ifrån det, som är anständigt och för det allmänna nyttigt, at hwar redlig får med trygghet lefwa, lyda et rätt samwete, nyttja sin egendom, och bidraga til sitt samhälles wäl.

§. 4. För denna friheten kunna altid de wara farligast, som äro mäktigast i landet, genom deras ämbeten, stånd, eller rikedom. De kunna ej allenast lätteligen missbruka den makt de äga, utan ock ständigt öka sina rättigheter och sin styrka, så at de öfriga inbyggare måste bäfwa för dem mer och mer.

§. 5. Ty det utgör ej et samhälles hela frihet, at undersåtarena äro trygga för Regentens öfwerwåld. Det är et stort steg, och det första, til allmän sällhet. Men undersåtare kunna ock tryckas af hwarandra. Och i många Republiker, hwilka yfwas af frihetens älskanswärda namn, äro likwäl de mästa menniskjor de förnämas trälar.

[ 4 ]§. 6. Frågar någon, hwilkens öfwermakt wore för ett land farligare, Regentens eller egna medborgares? håller jag före, at utan all twifwel bör man sky och rysa för den förras allramäst. Ty utan at den häfwes, kan aldrig den andra häfwas. I Enwålds-Herrars namn, och med deras makt, regeras ofta mycket af wrånga undersåtare, owärdiga til sin Öfwerhets nåd, men säkra genom dess åtnjutande. Mäktiga Regenters öfwerwåld är ock mycket swårare at hjelpa. En förlångt drifwen tanke om kröntas helighet, skyddar mer än mycket äfwen de mäst orättwisa Förstar. Många föreställa sig, at aldrig förmycket inrymmes åt en menniskja, som är så mycket uphöjd öfwer andra, som är Guda-makten så nära: Kungarna i Barbariet leka onäpst med sina undersåtares lif, efter de anses som helgon. Non-Jurorerna i England göra sig samwete öfwer, at ej wara trogna emot en otrogen Kunga-släkt. Och at ej gå långt efter exempel, då Swerige, under K. CARL den tolftes krig, war utarmat på folk, lifsmedel och penningar, troddes likwäl denna Hjelten ej förderfwa, utan förswara, sitt fosterland. Således känna ej altid undersåtare Regentens orättwisa, och om de känna den, kunna de dock ej lätt befria sig, Förstarna bewaka ensamma, när det omtränger, sina fördelar, de råda ensamma i all ting. Hos en enda är båtnad och styrka af hela landet samlad. Men då somliga med-undersåtare tryckas af de andra, märka alla obilligheten deruti; och då flera på en gång göra missbruk af sin makt, öfwerwinner den starkare folkhopen lättare deras skingrade afsigter, och skingrade krafter. Dem gifwer derföre allmänhetens wördnad och deras egen makt icke nog säkerhet. Enda skygden för dem, är at dölja den oförrätt de utöfwa. Men den kan ej länge döljas, om hwar och en får i allmänna skrifter wederbörligen tala på det, som handlas emot det allmänna bästa.

§. 7. Borgerliga frihetens lif och styrka består altså i synnerhet uti en inskränkt Regering, och en oinskränkt skrif-frihet, allenast alt skrifwande hindras, som utan gensäjelse är oanständigt, och innehåller hädelse emot GUD, förgripelser emot Regering och enskildta; och retelser til uppenbara laster.

§. 8. Skrif-frihet updrifwer wetenskaperna til sin höjd, röjer alla skadeliga författningar, tyglar alla ämbetsmäns orättvisa, och [ 5 ]är Regeringens tryggaste förswar i ett fritt rike. Den gör hela menigheten kär i et sådant regerings-sätt. Man hörer ej lätteligen i England farliga anläggningar emot wäl inrättade grundlagar. Oordningar stå dock der tidigt at hjelpa, endast genom en rättmätig skrif-frihet. Deremot hafwa wi flerestädes haft exempel derpå, at då en ojämt delad frihet med twång förswaras, skrider mensklig yrhet lätt til wåld och förtwiflade steg, at den som tror sig wara lidande, mister hällre alt, än at han skulle utan afund och hämd se för stor del af samhällets och sin frihet bortröfwad af sina likar och medborgare. Den som har litet at förlora, wågar sitt med liten saknad, då han kan förmå sin owän och sin plågare at förlora mycket. Det är wäl ej berömligt, men likwäl wanligt. Friheten måste derföre bewaras med frihet. En wis Regering lämnar menigheten hällre lägenhet, at yttra sitt missnöje med pennor, än med andra gewär, hwilket uplyser å ena sidan, stillar och förekommer buller och oro å den andra.

§. 9. Det är förut nämndt (§. 3.) at Borgerliga friheten uträttar, det hwar rättsint får med trygghet lefwa, lyda sitt samwete, nyttja sin egendom och bidraga til sitt samhälles wälgång. Hwardera stycket wil jag kårteligen förklara.

Lagen sätter wårt lif i mycken säkerhet, då den stadgar, at ingen får ostraffad göra wåld på någon menniskjas kropp och hälsa: Men man nödgas likwäl höra anklagare och ofta fullfölja olyckeliga dödsdomar, om ock intet brott finnes hos den angifna. Ty samhället kan ej wara utan domstolar, och icke dommare altid opartiska. Folkets hat och obändiga ifwer har ock ibland bortrykt de oskyldigaste medborgare. Ingen fara är större än denna, för lif och rykte på en gång; och när den ej annorledes kan ändras, tjänar likwäl friheten at offenteligen förswara sig, til at stilla folkets wrede, och afskräcka dommare ifrån konstlande. Kan ock det ej uträttas, så är åtminstone den billigaste ersättning för så stor oförrätt, at en olycklig dömd får å daga lägga för sina landsmänn, at han dör oskyldig.

§. 10. Samwetet grundar sig wäl ofta på falska meningar. Hwilka ingalunda böra tålas, om de aldeles gå ut på samhällens och menniskjors förderf, såsom Jesuiternas trolösa reglor. Men [ 6 ]merendels kunna de, som ett felande samwete tyckes göra farliga, blifwa goda medborgare, om allenast samhället litet kan lämpa sig efter deras wilfarelse. Mennonisterna sky för ed, men man kan lika trygt lita på deras ja och nej. Många af dem kunna ej förmås at angripa fienden, men de skjuta gerna ihop penningar til soldaters underhåll. Således kunna flera samweten fela, utan at störa borgerliga enigheten. Ja, under sjelfwa friheten, gifwa sig willfarelser efterhand för sanningens styrka, och aftaga, då de ofta genom förföljelse upretade til en dåraktig nit, sprida sig häftigare, liksom en öfwertäkt eld. Ändteligen, då ingenstädes alla kunna wara utan fel, är det af liten wigt, antingen de fela uppenbart, som i England, eller skrymta, som annorstädes.

§. 11. Egendom har man i et Samhälle, dels såsom Statens Ledamot, dels såsom enskildt. Af det förra slaget äro det allmännas inkomster och hwad därmed förwärfwats, samt det allmännas tjänster. Af det senare är det, som hwar och en för sig äger. Bägge böra Lagarna skydda mot öfwerwåld, och fria ifrån missbruk. Hwar och en Inbyggare bör äga billig del i det allmännas tunga, och fördelar. Ty samhället är gemensamt, och friheten bör wara äfwenså. Landets skatter böra därföre ej samlas genom för dryga utgifter af några få, utan efter egen inkomst bör hwar och en bidraga til det allmännas. Hopp at tillträda Samhällets tjänster och äreställen, bör ock aldrig wara någon wärdig betagit.

§. 12. När tjänliga prof avläggas wid tillträde af hwarje publik syssla; när de, som aflagt sådant, stiga endast til nästa högre ämbete i ordning efter deras tjänstetid i förra sysslan; och när första steget tillhörer den, som först wisat sig skickelig därtil; så komma ej tjänster i owärdiga händer, så kan ej hög släkt, penningar och gynnare, säkrare befordra, än egen flit och skickelighet.

§. 13. Inga prof äro lättare och påliteligare, än förhör i kunskapen och utöfningen af det, som hörer til syslan. Sådana brukas för Präster hos oss, och för alla ämbetsmän i China. Men det är därwid ingen konst at ogilla den bästa, om man får fråga hwad man wil, och dömma, som man wil. Därföre behöfdes at wid hwar och en sysla utsätta wissa wetenskaper, wissa instruktioner och förrättningar, för hwilka man må wara förbunden, at göra offentelig räkenskap.

[ 7 ]§. 14. Det tillåtes lätt, at anwända egna ägodelar til sin och Samhällets nytta. Men allo slags egendomar kunna ej af hwar och en så lätt förwärfwas, som det wore för Samhället gagneligt. Ingen kan hwar han wil, med arbete eller betalning, skaffa sig land, fastän många til det allmännas stora skada, skulle hafwa mera än de häfda. Lagar, sådana, som Mosis war hos Hebreerna, om hwar släkts måtteliga och beständiga jordstycke, 3. Mos. 25:13-16.23.24.40.41. eller Licinii hos Romarena om 500 jugera (257 1/7 Tunnland) tjänte då ganska mycket, både at befordra landets skötsel, och at jämka Inwånarenas inbördes rättigheter.

§. 15. Ingenting är mera egit, än wåra kropps och sinnes krafter; ingen ting därföre billigare, än at därmed få föda sig på anständigt sätt, få utöfwa nyttiga konster och wetenskaper. At fritt näras af Landt- och Bruks-lefnad, af Handtwerk, af köpenskap, af witterhet, bör altså stå öppet för alla, til dess mängden blir Samhället skadelig.

§. 16. Från Landet jagas nyttiga arbetare, då lagar ei låta dem, hwilka lyckan ej tildelt något landstycke, i byar och backstufwor njuta skydd af annat, än lyten och ålderdom, som gör dem nästan orkeslösa. Ty så snart de wilja följa den så naturliga driften til frihet och blifwa sina egna, fly de til Städerna, där de lätt få lefwa efter godtycko, eller tjäna med maklighet. Men där, efter Englands och Tysklands sed, hwar och en på landet äfwen kan wara herre i sin hydda, der blifwa många arbetare qwar i sin Fädernesbygd, föröka sin släkt, företaga sig nyttiga näringar, låta leja sig til jordbrukares hielp; och det alt mycket hällre, än at de genom wal af stadslefnaden skulle blifwa ogifta, öfwerdådiga, lättiefulla, för at underhålla de rikas öfwerflöd, omgifwa förnäma wagnar, döda tiden med sömn och liderlighet, och wara til last för sig och för sitt Fädernesland.

§. 17. Til konsters uphjelpande och frihet skulle i synnerhet publika skolor tjäna, där man finge, så fort som ens egen flit och begrep hunne, blifwa fullärd i alla slags wetenskaper och handtwärk, samt lika snart ärkänd för frimästare i den sak man förstode. Men antalet af hwart slags idkare borde utsättas efter Samhällets behof och nytta.

[ 8 ]§. 18. Deremot torde försträngt slutna Skrån, och lärogåssarnas långsamma underwisande wara stora medel at underhålla lättia, twång, folkbrist, liderlighet, fattigdom och tidspillan.

§. 19. Sjelfwa de så kallade fria konster, äro til äfwentyrs i Swerige intet nog fria. Annorstädes göra de skäl för namnet. I Tyskland får hwar och en offenteligen lära andra, alt hwad han sjelf inhämtat. Man borde ock antingen straxt hindras ifrån, at göra bokwett til sin hufwudsak, eller ock sedan ej hindras at i frihet lefwa af den oskyldigaste näring.

§. 20. Ändteligen är ock det en wigtig rättighet i et fritt samhälle, at fritt få bidraga til det allmännas wäl. Men skall det ske, så måste Samhällets tilstånd kunna blifwa wederbörligen bekant för hwar och en, och en hwar äga tilfälle at därom få yttra sina tankar. Där det saknas, är friheten ej wärd sit namn. Krigssaker, och alt, hwaraf utländningar och owänner kunna göra missbruk, behöfwa til en tid döljas, och ej komma til mångas wetskap, men ej för rätta medborgares, utan för fiendernas skul. Mycket mindre böra fridssaker, och hwad som i allmänhet angår inwärtes wälfärden, dragas undan inwånarenas ögon. Annars händer lätt, at endast utländningar, som wilja skada, utforska alla hemligheter genom Sändebud och penningar, men sielfwa landets folk, som böra gifwa tjänliga råd, äro okunniga om det mästa. Däremot, då hela landet är kändt, se åtminstone de upmärksamma, hwad som gagnar eller skadar, och uptäcka det för alla, där nödig skrif-frihet är. Då kunna allmänna rådslag altid styras af sanning och kärlek til Fäderneslandet, på hwilkets gemensamma wäl alla enskildtas beror.


GUD den Allrahögsta, som wårdar menniskjors sällhet, föröke wår Swenska Frihet, och beware den til ewärdeliga tider!