Te-konseljen

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Te-konseljen
av Anna Maria Lenngren
Te-konseljen är en satir diktad av författaren Anna Maria Lenngren. Utgiven i tryck 1777, men ingår också i hennes postumt utgivna texter Samlade skaldeförsök.


Du kulna makt, som släktet plågar
och vintern i ditt sköte för,
ditt välde djärvt jag trotsa vågar ...
din ankomst intet kval mig gör!
När andra plötsligt modet fälla,
och över dagens korthet gnälla,
jag med ett talgljus mig förser.
Med papper, bläckhorn och en penna
jag därvid kan det nöjet känna,
som liv åt bildningskraften ger.

"Av mycket val man lätt förvillas" ...
en gammal sägen har sin grund.
Det rådet därför av mig gillas
att välja ämne strax på stund.
Jag sjunger om de sköna djuren,
som framför andra i naturen
så granna egenskaper fått.
För dem skall mörkret snart försvinna,
min dank med dubbel klarhet brinna
och infall ges som stora slott.

Jag till mitt ämne redan skyndar ...
tag, täcka kön, mig i ditt skygd!
Jag gärna mig med dig befryndar
och vill försvara här din dygd.
Tänk, man förnuftet dig bestrider ...
vår värld till slutet säkert lider:
man härtill många tecken hör.
Bland mankön - ack, du avundslåga -
tänk, det har blivit satt i fråga
om du bland mänskor räknas bör.

Man för en sjukdom dig beskyller,
som sällan botlig vara plär:
med allt ditt bjäfs, som dig förgyller,
en tomhet i din hjärna är.
Men jag, som vill din sak förklara,
nu till din oskuld vågar svara
åt dem, som fällt så oblyg dom:
se, en garnering utan like,
robronden från de gallers rike
och garnityret ifrån Rom.

Du djärve, som vill könet svärta,
vad kan du ha därtill för fog?
Månn’ rätta felet är ditt hjärta,
ell’ månn’ du ej har snille nog?
Håll upp att deras värde neka!
Och om man dig ej kan beveka,
så vet: på straff det har förråd!
Vid kaffebortets täcka skara
till svars du inom kort skall vara
och blekna för ditt överdåd.

Och fast du denna domstol jävar,
så finns bland könet högre makt.
Mot deras hämnd du fåfängt strävar,
då de en gång ditt öde sagt.
Här samlar sig till tekonseljer,
en flock av mössor och korbeljer,
som dig en evig onåd svär.
Man först på brottets grovhet tänker,
din ära sen i koppen dränker
och den i harmen strax förtär.

Men, täcka sällskap, glöm förtreten!
Vem kan väl slippa folkets prat?
Se där en fläck uppå serveten
och brädden av ett äkta fat!
Här bör din harm sin lystnad mätta
och pigan duktigt stå till rätta,
som alltid fram i slummer far.
Det går för långt! Man bör ej smälta
att på sitt folk förgäves kälta
om ett och samma alla dar.

En dryg matrona främst vid bordet
sin tyngd en länstol anförtror.
Ett erkänt vett att föra ordet
i hennes rika hjärna bor.
Hon aldrig tiden tyst förhalar,
men med ett nit och styrka talar,
som gjort så mången piga stum.
Sin plats hon ganska vidsträckt pryder
och sina hushållsdater tyder,
som i volymer knappt få rum.

Till kökets styrsel hon sig vänder,
och strax ett allmänt utrop hörs.
Man gruvar sig och fäller händer
vid allt, som dagligt där förstörs.
Här ordas om att nyttja tiden
och huru snart en dag blir liden,
hur litet gagn på den blir gjort,
hur folket vill på sysslan mäta,
men hinner aldrig mer än äta
och snatta undan smått och stort.

För vänner man ej gärna döljer
vad helst som hjärtats börda är.
Min flock så vacker lära följer,
och flera saker yppas här.
Förtroligheten ökad bliver,
då för varann man nu beskriver
en mängd av våra hushållsmål.
Man kan ej ensam allt fördraga:
det är ju lovligt sig beklaga ...
man är ju ej av järn och stål!

Så artigt snack jag ej förtrycker,
som roar nu mitt kvicka lag.
Jag gagnar mig av deras nycker:
de ge min målning mera dag.
Den väg, som jag mig hunnit leta,
bör, täcka kön, dig ej förtreta!
Till självsvåld har satiren rätt.
Du bör hans yra lynne tåla,
då jag de samtal nu vill måla,
som hållas i ditt kabinett!

Var en åt tungan frihet lämnar
att ösa ut en menlös harm.
Man sig på andras heder hämnar,
och vreden blir allt mera varm.
Att deras fel med florsikt sålla,
man börjar nu att rådslag hålla
om vad man sist på balen sett,
hur sig Calista flyktigt svängde,
hur roben lång i sidan hängde
och hur korbeljen suttit snett.

Vem är, som nu ej gör sitt bästa
att hålla räfst med andras smak!
Att snöpligt glömma bort sin nästa,
det är ej vackra könets sak.
Corinnas gång man ej kan gilla,
och - ännu mer - hon klär sig illa,
kort sagt: hon har så många fel.
Man börjar ivrigt och förfäkta
att hennes ring är aldrig äkta,
fast hon ger ut den för juvel.

Båd’ nytt och gammalt här betraktas.
Man glömmer tidens snabba lopp.
Ej minsta vila nödig aktas,
och nya ämnen finnas opp.
En fru så djupsint nu begrundar ...
hon påstår: det för någon stundar:
"helt säkert kommer någon hit!"
Det sker ... man hennes aning sannar:
en hyrvagn snart vid porten stannar,
och laget får en ny visit.

Den unga Doris - stackars flicka -
i dag, att hämta få en fläkt
och med förord att väl sig skicka,
fått lov att hälsa på sin släkt.
Var en på henne ögat riktar,
och för sin grannlåt Doris pliktar
med grin och fnys från alla håll.
Till deras fägnad flickan stupar,
då hon i nigning sig fördjupar
att kyssa tantens kjortelfåll.

Förtretad över denna våda,
sin plats den stackars Doris tar;
men löjet börjar allmänt råda:
hon ej den minsta fristad har.
Med bittert skämt man henne plågar;
en synar allt, den andra frågar
vem henne gett så vackert flor,
för vem hon denna ring bevarar.
Med rodnad Doris härtill svarar
att hon har fått den av sin mor.

I mjugg man börjar henne klandra ...
en finner plymen alltför lång.
"Vad skada," viskar här den andra,
"att kappan är så snäv och trång!"
Man äntligt bryr den lilla ungen
till dess hon harmsen, rörd och tvungen
till muff och flor och handskar tar.
Hon hastigt upp till avsked stiger,
man hälsar hem, hon ödmjukt niger
och ganska ledsen hemåt far.

I två partier man sig delar,
var gnolar här sin egen takt.
En flock vid tvenne vaxljus spelar,
den andra målron har vid makt.
Den köld, som ålderdomen kväljer,
blir lindrad av två vinbuteljer:
en brasa gör ock vad hon kan.
Man till en kanapé sig samlar ...
En nyckelknippa hastigt skramlar,
och strax diskursen ämne fann.

En åldrig dam sin dosa skakar,
hon krummar sig och hostar ut,
hon putsar ljus och jämkar stakar
och uppå näsan slår en knut.
En myndig röst hon sedan höjer,
var min ett olikt köksgrepp röjer
och varje ord ett skafferi.
Sitt hushållsvett hon grundligt visar
och räknar upp båd’ svin och grisar
uti en nätt ekonomi:

"Om våra flickor ville lära
det, som till hushållskonsten hör,
och låta bli att omsorg bära
om sådant, som dem icke rör!
Att vilja med i studier hoppa,
men ej förstå en havresoppa
och grina för en smula rök!
Det skulle gagna litet mera
att flitigt mamsell Warg studera
och bliva duglig i ett kök.

Men tiden är nu helt förvänder
mot mina forna ungdomsdar!
Man skämmer sina vackra händer,
om man i någon syssla tar.
Vid nattduksbordet ständigt sitta
och träget uti spegeln titta
och dagen om gå spänd och rak,
åt sysslan uppå nacken slänga
och flitigt på picknicker flänga,
det är uti vår ungdoms smak.

Ja, stackars den i våra dagar,
som skall en flicka fostra opp!
Man visst ej utan orsak klagar:
hon kan ej med en ärlig stopp,
mamsell nu måste ha romaner,
men bak och brygd ... det är chikaner,
och aldrig ser man på sin söm.
Stor sak ... först man kan göra rosor
och bjäbba några franska glosor,
nog får man alltid sen beröm.

Så får hon smak för vitterleken,
vips skall hon sta och göra rim ...
Det bär nog märke uppå steken,
när såsen är så seg som lim.
Det kan en sten till ondska reta
och ännu mera folk förtreta
att man ej något bättre vet.
Nog tror jag det går an att skryta,
men lägg man versen i en gryta,
få se, om soppan då blir fet!

Nej annat slag då jag var flicka!
Jag minns jag hade göra nog
med spinna, väva, sy och sticka ...
Men tvi som än i penna tog!
Gud fröjde salig man mins anda!
Han trodde annars allehanda,
och ganska sällan var han glad.
För sällskap han mig gärna gömde;
men fick jag brev, han mig berömde,
ty jag förstod ej någon rad.

Men varför vill man vett predika
för denna tidens sluga djur?
Exempel lär dem göra lika,
sen vanan skapt en ny natur.
Mitt nit jag dock bekant skall göra:
en självklok svärm bör sanning höra ...
att tiga går omöjligt an.
Och fast jag ingenting kan rätta,
så får jag dock mitt samvet’ lätta,
som sådan tyngd ej bära kan.

Vad synder - ack, mitt hjärta svider -
begår nu djärvt mitt fräcka kön!
Uti så gruvligt bistra tider
finns icke en, som går i bön.
Var kristen billigt det förskräcker:
en bordsbön knappt minuten räcker ...
ack, himmel, vad för religion!
I kyrkan både le och prata,
med sockergryn varannan mata
och sitta, då de sjunga tron!"

"Min syster, spar din vackra iver!"
sig yttrar en förfaren tant.
"Vad hjälper, att man dygd beskriver?
De flänga ändå likadant.
Låt dem få rasa i sin yra!
Jag har om annat att bestyra ...
mitt hushåll ger bekymmer nog.
Den sysslan kan visst, på min ära,
båd’ mod och hälsa platt förtära
och ge till klagan största fog.

Av denna tidens vedermöda
vem är, som icke har sin lott?
Förgängligheten allt skall öda:
den fräter både stort och smått.
Jag vet ej vad det är, som våller
att aldrig linne nånsin håller:
Gud nåde den, som pojkar har!
I fjol - säg, kan man värre höra -
så lät jag nya skjortor göra,
och nu ä’ bara trasor kvar!

Jag hade tänkt att börja väva
långt förr än någon ann i år,
men hur man bjuder till att sträva,
det aldrig utur fläcken går.
Gud vet vad man skall ta sig före,
när ej så mycket som ett öre
för huset nånsin kan bli spart!
Man gör just flit att allting slösa:
om ur en brunn man mynt fick ösa,
sågs ändå botten lika snart."

Till detta tal ett bifall ljuder,
som ökar vår matronas nit:
sin dosa hon kring laget bjuder
och pratar både hit och dit.
Det hör till könets kvicka anda
att flera ämnen sammanblanda
med lika lycklig snillekraft,
att blindvis lasta och berömma
och lika fritt i allting döma
som om en väv med fyra skaft.

En nitfull låga henne bränner,
som tungans yrsel eggar opp.
Den omsorg, hon så vidsträckt känner,
med klagan får sitt fria lopp.
På världens rymd dess andakt svävar:
hon för de fräcka nöjen bävar,
som varje dag förökta bli.
"Komedjen" mest dess hjärta sårar:
hon kan ej hindra några tårar
för sådant syndigt gyckleri.

Men texten åter snart förvandlas ...
Ack, du i allt förfarna kön!
här nu om idel sjukdom handlas
och lutter medicinska rön.
En dam så lämpligt vet förtälja
de krämpor, henne ständigt kvälja,
att saken får en dubbel vikt.
hon för en snuva sig beklagar
och bannas på så kalla dagar,
som retat upp en gammal gikt.

Mitt sällskap nu sin iver saknar:
den blir i liten tystnad bytt.
Men snart man ur sin dvala vaknar
och börjar fråga efter nytt.
En härvid några suckar gjuter,
och laget billigt därav sluter,
att något hon på hjärtat bär.
Kring henne man sig allmänt ringar;
och med den tysthet hon betingar,
hon äntligt yppar vad det är.

"Ack," säger hon, "mitt hjärta ryser
för allt det onda, som man hör!
Jag inom mig den aning hyser,
att något värre står oss för.
Hur länge man sig har förskapat
och själva näcken efterapat,
har han sig med i leken gett:
tänk, sista gången på maskraden
så har man mitt i hela raden
det fula troll skenbarligt sett!"§

Min flock för denna nyhet häpnar...
det börjar även hemdags bli.
Med muff och päls man sig beväpnar
mot köldens grymma tyranni.
Man talar om hur tiden lider,
i det till dörrn man sakta skrider
och trånga handsken på sig drar.
Man skyndar hem allt vad man hinner ...
min dank rätt nu i staken brinner,
och jag mitt avsked även tar.