Till Bellona

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Till en apotekare Till Bellona
av Erik Axel Karlfeldt
Poeten till sångmön  →
Ur diktsamlingen Flora och Bellona utgiven 1918.


Mars var din broder eller gemål, ty skalderna tveka,
om du förvärvat din kärlek till blod och ditt hat till allt manfött,
när med en tvillingbroder du stred om en varghonas spenar,
eller en make med kyssar som bett har lärt dig att rasa,
grym i din brånad.

När macedoniern drog genom Asiens länder mot Indus,
satt du i Kappadocien bland enbröstade tärnor.
Honom du såg och följde hans tåg och njöt av hans vinskörd,
tills du mättad kvävde en natt med brinnande famntag
sonen av solen.

När i triumf du drog in i ditt Rom med din tjänare Cæsar,
gick du vid sidan av vagnen med huvudet kärligen lutat,
andades Afrikas doft ur hans krans och viskade "konung",
höll i den ena handen en krona och gav med den andra
dolken åt Brutus.

Sent i tiderna fann du en man som helt dig förnöjde,
grym emot kvinnor som du emot män. Du hämnades alla,
när i den nesliga vanmakt du band hans själ och hans lemmar.
Evigt ditt namn förbinder sin klang med hans, o Bellona
Napoleona.

Jämnt i ett sekel, gudinnornas sorgår, begrät du din gunstling,
tills, efter ringare lekar, en dag du red ut med ditt brudbloss.
Sående gnistor bland folken och missljud ur väldiga tubor,
fann du på vakt i Arminii skog din tjänare Wilhelm,
härligt i harnesk.

Fröjdas, Bellona! Ditt altar är rest. Hekatomberna falla.
Jorden var blodfull och tung och trött att blomstra och föda.
Snäpparn hon väntat. Åt gubbar hon ger sina mognande jungfrur,
skiftande ut sina svenner och män åt dig, som de starke
älskar och dräper.

Gläds, o Bellona! Stridsvagnarna bullra som aldrig de bullrat.
Aldrig så kvävande tät en rökelse pyrt dig till mötes.
Eldkatapulterna slunga sitt järn att gå som kometer.
Örnarna flyga med krafter en var som tu hundrade hästar,
spruta som drakar.

Trummorna gå. Du står fram och blottar den sargade barmen.
Festen går an i sin vildaste takt. Bellonarier dansa.
Rusigt satraperna fägna de mordiska blåmän på kinden.
Slavar med hiskliga pukar ur hålorna krypa och hylla
dig, o virago.

Upp står bak skyternas yttersta gräns din tjänare Wilson,
svänger en skarp tomahawk under fanor av viftande sedlar.
Rödskinnens hövding han är och en konung för alla som handla,
mäktig att sända dig flottor av män och förbränna med olja
landen och havet.

Yvs, o Bellona! Ett stoltare följe du aldrig har samlat:
vita och bruna och röda och svarta och blacka och gula.
Regnbågens färger bekriga varann. Metallerna blandas.
Eld och vatten gå hop, och vulkanernas gurglande strupar
ryta ur kaos.

Jorden är din, och vem bland gudinnorna bjuder dig spetsen?
Död är Minerva och Venus är sjuk och förarmad Pomona.
Högt bland hyperboréernas berg en musernas kordräng
rör med bävan en rostande sträng och sjunger din allmakt.
Hör mig, Bellona!