Till Laura

Från Wikisource, det fria biblioteket.
 
Hoppa till: navigering, sök
←  Mina önskningar Samlade dikter
av Vitalis

Till Laura
Speglarne  →
Till Laura är titeln på tre dikter av Vitalis. Två av dem publicerades i Kalender för Damer för år 1820 som utgavs 1819 och den tredje i Dikter Andra Häftet från 1820. Då det inte har varit möjligt att fastställa vilken dikt som hör till vilken diktsamling presenteras de här på samma sida i den ordning de återfinns i Vitalis’ Samlade dikter.

Dikt 1

[ 78 ]

Om till dig, på Sylfidens vingar,
Som leker fromt uti ditt hår,
En sorglig andestämma klingar,
Som ensam aningen förstår:
Det är en ton från fjerran strand,
Af lutan i din älsklings hand.

Och rör till vemod opp ditt hjerta
Den fångna fågelns sång i burn,
Hvars toner lefva blott af smärta,
Fast vårfröjd leker i naturn:
För dig hans sällskap vare kärt, —
Han har den sången af mig lärt.

Om du ett dunkelt irrbloss finner,
Som mellan stumma grafvar far,
Och när du ilande försvinner,
I dina spår sin bana tar:
Det, sköna, är min tankes bild,
Alltse’n jag blef ifrån dig skild.

Om på din väg en bleknad blomma
Med lutad stengel ensam står,
Och om du skådar hos den fromma
På kindens guld en stilla tår:
Hon efterbildar dig min blick,
Ifrån den stund du från mig gick.

[ 79 ]


Så du Naturen dig förklare,
Hvarhelst för dig i sorg hon står.
Mitt bud hon till ditt hjerta vare
I vestans suck, i blommans tår.
Liksom för mig, hvad skönt hon bär,
En stråle från din skönhet är.

Dikt 2

[ 80 ]

Sköna Circe! Sköna Circe!
Feg må du mig icke kalla.
Emot män jag lärt att kämpa,
Men förstår mig ej på trollkonst.

Ägde jag deri ditt ögas
Kunskap, hvilket bättre vore,
Hörde jag i dag, som fånge,
Ej min dom från dina läppar.

Ty fem tjenare mig svikit,
Som allt godt utaf mig njutit.
Tog jag byte utaf lyckan,
Tog jag blott för att dem gifva.

De utaf min svett ha lefvat:
Sömn har jag för dem försakat.
Hvilken Herre må väl längre
Vara god, då han det spörjer?

Mot trollvapnen af din skönhet
Tänkte ridderligt jag strida,
Men så öfverlöpte synen
För en blick från blåa ögat.

Hörseln följde genast brodren
För en ton ifrån din tunga.
För en kyss från läppens rosor
Längtar munnen sjelf att rymma.

[ 81 ]


Och de andra svigta alla.
Ve, att jag dem nå’nsin trodde!
Dåren olja för till elden,
Och förundras att hon brinner.

Och re’n föra de, o jämmer,
Mitt förnuft i band och bojor
Öfver till den skönas läger.
Ack! Hvad kan jag, arme, göra?

Med din trollkonst jag försonas:
Ty din trollkonst är din skönhet.
Jag förlåter mina sinnen:
De på skönhet sig förstodo.

Fånge må jag gerna vara,
Fängslas blott jag vid ditt hjerta,
Och min mun vid dina läppar,
Att på deras rosor hvila.

Dikt 3

[ 82 ]

Re’n aftonsolen sunkit. Månen står,
Blek, som försakelsen, på himarunden,
Lik segrarn på en valplats stormen går;
Han plundrar alla blommorna i lunden.
Naturn mitt inres trogna spegel är;
Mitt lif också ej någon blomma bär.

Re’n slocknar ock det matta bleka ljus,
Som månen, drömmande på liljor, tänder,
Som sista lampan i ett sorgehus,
Och som den blick en döende oss sänder.
Så mörkrets makt mig fattar, från dig skild:
Knappt minnet genom tårar ser din bild.

Mildt, som en blomkrönt bäck, flöt lifvets våg,
Då, engel, jag din stämmas ljufhet hörde:
Musikens sköna engel fången låg,
Men när din hand uppå klaveret rörde,
Förlossad steg han fram i milda ljud,
Skön, som din själ, och flög så hem till Gud.

Liksom en murgrön jag mig till dig slöt
De sköna stunder, mig din åsyn skänktes.
En himmel ur ditt öga kring mig flöt,
Då mot ditt bröst mitt hufvud stilla sänktes.
Allt saligt hastigt med dig flyktat hän,
Som västans aftonsuck i myrtenträn.

[ 83 ]


Mig förde hän till konstens lagerlund
Din milda blick, de vises understjerna.
Der unnar du mig än en herdestund:
Der flyr du ej, der följer du mig gerna.
Hvar kyss, hvar blick af tjusning, mången gång
Omlefver skalden uti dröm och sång.