Herdarne/a
Herdarne/a
Pluralformer slutar ofta med -e, där vi numer har -a.
Vilken är historiken, är det olika former (genus) eller vad styrde detta?
Från början i fornsvenskan kommer det från plural nominativformerna i bestämd form där maskulinum har ändelsen '-(i)ni(r)' och femininum har '-(i)na(r)'.
Men i 1800-talssvenskan är det främst det s k välljudet som gäller. '-ne' används efter pluraländelsen '-ar', t ex pojkarne, stolarne, medan '-na' används efter ändelserna '-or' och '-er', t ex flickorna, sönerna. Enligt Wessén förekommer dock att '-ne' endast används för maskulina personbeteckningar och ord på '-are' eller att '-er' används efter substantiv med historiskt maskulint genus.
Aha! Är detta dokumenterat i Wikipedia? Vilka skriftliga källor finns till kunskapen om "välljudet"?
Nej, jag har inte hittat något om detta på Wikipedia än. Regeln kallas nog inte allmänt för "välljudet" det var en missuppfattning från min sida. Den föreslogs av w:Abraham Sahlstedt i Swensk Grammatika från 1769 (enligt uppgift på sid 20ff). Den finns beskriven i Wesséns Svensk språkhistoria I s 189 och Gertrud Petterssons Svenska språket under sjuhundra år s 174. På nätet har jag också hittat en avhandling av Kristina Persson från 2005 Svensk brevkultur på 1800-talet: Språklig och kommunikationsetnografisk analys av en familjebrevväxling. där regeln beskrivs på s. 22. Enligt undersökningen följer också brevförfattarna i hennes material i stort sett Sahlstedts regel (s. 104).
Och när upphörde bruket? Det verkar som om Viktor Rydberg (född 1828) skrev pojkarne, medan August Strindberg (född 1849) skrev pojkarna. Har det något samband med SAOL (1:a upplagan 1874, 6:e upplagan 1889)?
Var det inte just Strindberg som "uppfann" den moderniserade stafningen som vi är vana att se den? Det är åtmintone vad jag minns från svenska-lektionerna för 25 år sedan...
Röda Rummet brukar sättas som gräns för den moderna nusvenskan men det har väl mer att göra med stil än stavning. I detta fall stämmer det nog inte heller att Strindberg skrev 'pojkarna' i allmänhet. I språkbankens konkordanser kan man se att han skriver 'pojkarne' i sina brev och även i de tryckta romanerna är det en stor övervikt för denna form.
De källor jag tillgång till är inte särskilt eniga om hur allmänt detta bruket var och det står inte så mycket om när "arne"-ändelsen upphörde att användas, närmare än "på 1900-talet". Den uppfattningen som jag fått är att det främst sker under de första årtiondena d v s under samma tid som stavningsreformen 1906 genomfördes. Jag vet dock inte om det finns något direkt samband.
Uggleupplagan av Nordisk familjebok utkom med första bandet 1904 och följde samma språkstandard till sista bandet 1926. Den använder sålunda fv/hv/dt, men jag hittar inga -arne i de nio första banden, utom när äldre boktitlar citeras. I band 10 finns ett "påfvarne" i löpande text (och detta är inte kopierat från första upplagan), men det är nog mest en försummelse än en avsikt. Första upplagan (1876-1899) är full av delarne, danskarne, furstarne, hanarne, herskarne, judarne, romarne, spenarne, vägarne...