Tröst (Arnold)

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Nyårsklockan Tröst
av Matthew Arnold
Översättare: Edvard Fredin

ur Fredins Efterlemnade dikter från 1890
Republikanerna  →
Originaltitel:Consolation


[ 174 ]
Matthew Arnold.


*

Tröst.

Kvaft gassar solen,
och rökgrå murar
stänga min utsikt . . .
Tryckande missmod
griper min själ.

Dock obekymrad
om hvad den enskilde
saknar och sörjer,
ödesgudinnan
sitter vid väfstoln.

[ 175 ]


Med dödsvart inslag
af gäckade fröjder
väfver hon stämningens
bleknande guldtråd
åt jordbebyggarne.

Fjärran i Asien
skiner solen
på klostertaken,
på det heliga Lassas
gyllene tinnar.

Vid den gula Tiber,
i marmorsalars
kyliga fängsel
stånda än fagra
sånggudinnorna.

Om ock det larmar
på torg och på gator,
voro å Helikon
icke klarare
de rena ännen.

[ 176 ]


I dunkel dunge
vid en af Afrikas
solheta städer
stapplar en stafkarl,
bräcklig och blind.

Fordom var han
djärfvast bland stigmän,
öknens gissel,
hvars falkhvassa blick
spanade rofvet.

Saharas samum
släckte hans synkraft,
hans skatter sköflades; —
för honom äger
nuet blott vånda.

I junivinden,
som dallrar af dofter
från tusende blommor
drömma två älskande,
salighetsrusade.

[ 177 ]


Med brinnande böner
och tårade ögon
tigga de tiden,
att stanna för evigt
vid detta nu.

Men gudinnan endast
skakar på hufvudet
och vänder vindsnabbt
timglaset i handen;
— timman är flyktad!

Ty om gudinnan
i dårlig svaghet
lyddes till bönerna,
förlängde hon smärtans
stunder för andra.

Tusenden, sorgsna,
sucka mot slutet
af denna timma,
hvars solljus jag ville
njuta för evigt . . .

[ 178 ]


De mörka stunder
ville jag rifva
ur lifvets bok,
att lefvas af andra
i lycka och ljus.

Den misskända tiden,
som aldrig hörsammar
smickrarnes böner,
bringar dock alla
en lyckans stund.

1889.