Tre män i en båt/Kap 12

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Kapitel XI
Tre män i en båt
av Jerome K. Jerome
Kapitel XIII  →


Kapitel XII[redigera]

Henry VIII och Anne Boleyn. - Nackdelarna med att dela hus med älskande par. — En svår stund för den engelska nationen. — Ett nattligt sökande efter det pittoreska. — Hemlösa och husvilla. — Harris bereder sig att dö. — En ängel griper in. — Plötslig glädjes inverkan på Harris. — Någonting till kvällsmat. — Lunch. — Dyrköpt senap. — En fruktansvärd batalj. — Maidenhead. — Att segla. — Tre fiskare. — Vi blir förbannade.


Jag satt på stranden, föreställande mig denna scen, då George anmärkte att när jag kände mig helt utvilad, kanske jag inte hade något emot att diska; och sålunda återkallad från det fantastiska förflutna, till den mer prosaiska nutiden, med all dess lidande och synd, gled jag ner i båten och rengjorde stekpannan med en träpinne och en grästuva, innan jag slutligen polerade den med Georges våta skjorta.

Vi tog oss över till Magna Carta Island, och tog en titt på den sten som står inne i den lilla stugan där och på vilken det viktiga dokumentet sägs ha blivit undertecknat; även om frågan om den verkligen skrevs under där, eller som vissa säger, på andra flodstranden i ”Runningmede”, inte är avgjord. Jag vägrar att binda mig i denna fråga. Men vad min egen syn på saken anbelangar, är jag dock böjd att hålla på den populära ö-teorin. Om jag hade varit en av baronerna vid denna tidpunkt, skulle jag verkligen, å det starkaste, ha yrkat på bland mina kamrater, det tillrådliga i att vi lät föra en så hal ål som kung Johan ut till ön, där det fanns mindre möjligheter för honom att ställa till med överraskningar och tjuvtricks.

🙝🙟

Det finns ruiner efter en gammal biskopsgård på Ankerwyke Houses ägor, belägna i närheten av Picnic Point, och det var i trakterna av denna gamla biskopsgård som Henrik VIII [1] sägs ha väntat på och träffat Anne Boleyn [2]. Han brukade även träffa henne på Hever Castle i Kent, samt även någonstans i närheten av St. Albans. Det måste ha varit besvärligt för folk i England på den tiden, att finna en plats där dessa tanklösa unga mänskor inte svärmade omkring.

Har ni någonsin vistats i ett hus där ett älskande par befinner sig? Det är synnerligen prövande. Man tänker gå och sätta sig i salongen och marscherar iväg dit. Då man öppnar dörren, hör man ljud som om någon plötsligt erinrat sig något och då man går in, står Emily vid fönstret och studerar intresserat något på andra sidan gatan och ens vän, John Edward, står i rummets andra ände, helt försjunken i anblicken av fotografier föreställande främmande människors anhöriga.

”Åh!” säger man och stannar vid dörren, ”jag visste inte att det var någon här inne.”

”Å, visste du inte det?” säger Emily kyligt, med ett tonfall som antyder att hon inte tror en.

Man håller sig kvar en stund och så säger man:

”Det är mörkt härinne, varför tänder ni inte gasljuset?”

John Edward säger ”Åh”, det har han inte lagt märke till; och Emily säger att Pappa inte tycker om att man tänder gasen om eftermiddagarna.

Man berättar en eller ett par nyheter för dem och ger dem ens syn på och åsikter om Irlandsfrågan; men detta förefaller inte intressera dem. Allt de svarar vad man än tar upp, är ”jaha?”, ”verkligen?”, ”gjorde han det?”, ”ja”, samt ”det menar du inte!”. Och efter tio minuter av detta slags konversation, öppnar man dörren en aning och slinker ut och finner till sin förvåning att dörren omedelbart stängs bakom en och slår igen, utan att man har vidrört den.

En halvtimme senare vill man försöka ta sig en pipa i vinterträdgården. Ställets enda stol är upptagen av Emily; och John Edward har, om man ska tro de spår som återfinns i hans klädedräkt, suttit direkt på golvet. De säger ingenting, men de ger en blickar som meddelar allt som kan sägas i ett civiliserat samhälle; och man backar ut därifrån, snabbt och stänger dörren efter sig.

Man är nu rädd för att sticka in nosen i något av husets rum; så efter att ha vandrat upp- och nedför trapporna ett tag, går man och sätter sig i sitt eget sovrum. Men detta blir dock, efter en stund, ointressant, så man tar på sig sin hatt och promenerar ut i trädgården. Man vandrar längs gångarna och, då man passerar lusthuset tittar man in där och där sitter dessa två unga idioter, tätt tillsammans i ett av dess hörn; och de upptäcker en och får uppenbarligen för sig att man, av någon lömsk anledning som man bara själv känner till, förföljer dem.

”Varför finns det inte ett särskilt rum, avsett för sådana där saker, där de kan hålla till?” muttrar man; och rusar tillbaka till tamburen, där man tar sitt paraply och går utomhus.

🙝🙟

Så måste det ha gått till, när den kärlekskranke gossen Henrik VIII uppvaktade sin lilla Anne. Folk i Buckinghamshire råkade oförhappandes på dem, då de rantade runt Windsor och Wraysbury och utropade då, ”Åh! Är ni här?” och Henrik rodnade och sade att ”ja”, han skulle helt enkelt träffa någon här; och Anne sade, ”åh, så trevligt att träffas! Är det inte lustigt? Jag stötte just ihop med herr Henrik VIII här på vägen, och han skulle åt samma håll som jag.”

Så gick de där människorna sin väg och sade sinsemellan: ”Åh, det är bäst att vi försvinner härifrån medan detta kelande och flirtande pågår. Låt oss åka ner till Kent.”

Och de gav sig av till Kent, och det första de såg i Kent, när de kom dit, var Henrik och Anne som larvade runt Hever Castle.

”Åh, sjutton också”, sade de. ”Nej, vi åker. Jag står inte ut. Låt oss åka till St. Albans — ett trevligt och lugnt ställe, St. Albans.”

Och då de nådde St. Albans, såg de det förbaskade paret kyssande varandra vid kyrkmuren. Då gav sig dessa människor iväg och blev pirater, till dess att äktenskapet var över.

🙝🙟

Sträckan från Picnic Point till Old Windsor Lock är en förtjusande del av floden. En skuggig väg, här och där prickig av små, välskötta stugor, går längs stranden upp till ”Bells of Ouseley”, ett pittoreskt värdshus, liksom de flesta värdshusen längs floden och ett ställe där man kan få sig ett verkligt gott glas öl, säger Harris; och om en fråga inom detta område kan man lita på vad Harris säger. Old Windsor är ett berömt ställe på sitt sätt. Edward Bekännaren [3] hade ett slott här, och det var här som den store Earl Godwin [4] befanns skyldig av den tidens domstol för att ha medverkat till kungens brors död. Earl Godwin bröt ett stycke bröd och höll den i sin hand.

”Om jag är skyldig”, sade earlen, ”må då detta brödstycke kväva mig, då jag äter det!”

Och så stoppade han brödet i munnen, svalde det, fick det i fel strupe och dog.

🙝🙟

Efter det att man passerat Old Windsor, är floden en smula ointressant och blir inte sig själv igen förrän man närmar sig Boveney. George och jag bogserade oss förbi the Home Park, vilken sträcker sig längs den högra flodbanken från Albert till Victoria Bridge; och då vi passerade Datchet, frågade George mig om jag mindes vår första tur upp längs floden, då vi landsteg i Datchet klockan tio om aftonen och ville gå till sängs.

Jag sade att jag kom ihåg. Det kommer att ta lång tid innan jag har glömt den saken.

Det var lördagen före August Bank Holiday [5]. Vi var trötta och hungriga, samma tre personer som denna gång och då vi kom till Datchet tog vi vår korg, de två väskorna, filtarna, våra rockar och dylikt och gick för att leta efter nattkvarter. Vi passerade ett mycket vackert litet hotell, med klematis och klängväxter vid ytterdörren; men ingen kaprifol och, av någon anledning hade jag bestämt mig för ett ställe med kaprifoler, så jag sade:

”Åh, låt oss inte gå in där! Låt oss gå en bit till och se om det inte finns något ställe med kaprifoler.”

Så vi fortsatte, tills vi kom fram till ett annat hotell. Det var även det ett mycket trevligt hotell och det växte kaprifoler utmed väggarna; men Harris tyckte inte om utseendet på den man som stod lutad mot ytterdörren. Han sade, att det inte såg ut som någon trevlig karl alls, och att han hade fula skor: Så vi fortsatte. Vi gick en duktig sträcka, utan att stöta på några fler hotell, och så mötte vi en man och bad honom om råd.

Han sade:

”Tja, ni kommer precis från det hållet. Ni får vända helt om och gå tillbaka, så kommer ni till the Stag.”

Vi sade:

”Å, vi har varit där, och tyckte inte om stället — där fanns ingen kaprifol.”

”Nå”, sade han, ”då har ni the Manor House, precis mittemot. Har ni försökt där?”

Harris svarade att vi inte ville gå dit — vi tyckte inte om utseendet hos den man som stod där — Harris tyckte inte om hans hårfärg, och inte om hans skor heller.

”Nja, då vet jag inte hur jag skall råda, det är då säkert”, sade vår informatör; ”eftersom det är de enda två värdshusen här.”

”Finns det inga andra?” utropade Harris.

”Inga alls”, svarade mannen.

”Vad i herrans namn skall vi då ta oss till?” skrek Harris.

Då talade och sade George. Han sade att Harris och jag kunde leta efter ett hotell som passade oss och få tag på rätt sorts människor att befolka det med. För sin egen del tänkte han återvända till the Stag.

Det sägs att ingen man blir profet i sitt eget land. Harris och jag suckade över ytligheten hos alla jordiska önskningar och följde med George.

Vi tog våra pinaler till the Stag och lade ner dem i hallen.

Värdshusvärden kom dit och sade:

”God afton, mina herrar.”

”Å, god afton”, sade George; ”vi skulle gärna vilja ha tre bäddar.”

”Mycket ledsen, herrn”, sade värden; ”men jag är rädd att vi inte kan stå till tjänst.”

”Nåja, strunt samma”, sade George, ”två räcker. Två av oss kan sova i samma säng, eller hur?” fortsatte han, vänd mot Harris och mig.

Harris sade ”o ja”; han ansåg att George och jag med lätthet kunde sova i samma säng.

”Mycket ledsen”, upprepade värden; ”men vi har verkligen inte en enda ledig säng i hela huset. Faktum är, att vi lägger två och till och med tre herrar i samma säng redan som det är nu.”

Hans svar gjorde oss en smula ställda.

Men Harris, som är en van resenär, levde upp till våra förväntningar och sade, med ett glatt skratt:

”Tja, det kan inte hjälpas. Vi får ta vad som finns. Ni får ställa in extrasängar i biljardrummet.”

”Mycket ledsen, herrn. Det är redan tre herrar som sover på biljardbordet, och två i kafferummet. Det finns ingen möjlighet att jag kan logera er ikväll.”

Vi tog våra saker och gick över till the Manor House. Det var ett vackert litet ställe. Jag sade, att jag skulle trivas bättre där än på det andra stället; och Harris sade ”o ja”, det skulle nog duga, och vi behövde ju inte titta på den där rödhårige karlen; dessutom kunde den stackaren inte rå för sitt röda hår.

Harris talade mycket vänligt och känsligt om denna fråga.

Folket på the Manor House väntade inte på att få höra vad vi hade på hjärtat. Värdinnan mötte oss redan på trappan med hälsningen, att vi var det fjortonde sällskapet hon hade avvisat inom de senaste nittio minuterna. Vad våra ödmjuka förslag rörande stall, biljardrum eller kolkällare beträffar, så skrattade hon bara åt dem. Alla dessa vrår hade gått åt för länge sedan.

Kände hon till något ställe i hela byn, där det kunde finnas husrum över natten?

”Nja, om ni inte har något emot att det är en smula obekvämt” — men det var inget hon rekommenderade, dock — så fanns det en liten ölkällare en halv mile [6] nedför vägen mot Eton.

Vi behövde inte höra mer; vi tog korgen, väskorna, rockarna, filtarna och paketen och sprang. Avståndet föreföll mer som en mile än en halv, men vi nådde till slut fram till stället, där vi rusade in, flåsande, i baren.

Folket på ölkällaren var otrevliga. De skrattade endast åt oss. Det fanns endast tre sängar i hela huset och de hade redan tre herrar och två gifta par som sov där. En godhjärtad pråmskeppare, som råkade befinna sig i skänkrummet, sade dock att vi kunde pröva hos speceriaffären som låg granne med the Stag och vi gick tillbaka.

Hos specerihandlaren var det fullt. En gammal kvinna som vi träffade i affären var vänlig att ta med oss en kvarts mile [7], till en väninna, som emellanåt hyrde ut rum åt herrar.

Denna gamla dam gick mycket långsamt, och det tog oss tjugo minuter att ta oss till väninnans hus. Hon underhöll oss under promenaden genom att beskriva för oss, medan vi traskade på, sina olika ryggåkommor.

Hennes väninnas rum var uthyrt. Därifrån rekommenderades vi till nr. 27. Nej, det var fullt i nr. 27, men de skickade oss till nr. 32 och även hos nr. 32 var det fullt.

Så gick vi tillbaka till huvudgatan och Harris satte sig på korgen och sade, att han inte tänkte gå längre. Han sade, att det var ett rofyllt ställe och att han skulle vilja dö där. Han bad George och mig att kyssa hans mor från honom och att hälsa alla hans släktingar att han förlät dem, samt att han dött lycklig.

I denna stund kom en ängel till platsen, i en liten gosses skepnad (och jag kan inte tänka mig en mer effektiv förklädnad för en ängel), med en ölburk i ena handen och i den andra någonting i änden på ett snöre, som han släppte ner på varje platt sten han kom i närheten av och därefter drog upp den igen, vilket framkallade ett underligt, otrevligt ljud, antydande någons lidande.

Vi frågade denne himmelske budbärare (som vi senare upptäckte att han var) om han kände till något ödsligt beläget hus, vars inhysingar var få och svaga (gamla damer eller lama herrar, företrädesvis), vilka lätt kunde skrämmas till att avstå sina sängar över natten åt tre desperata män; eller om så inte var fallet, om han kunde rekommendera någon tom svinstia, någon kalkstensugn som inte användes, eller något annat i den vägen. Han sade sig inte känna till något sådant ställe, åtminstone inte på rak arm; men han sade att om vi ville komma med honom så hade hans mor ett rum till övers, där vi kunde inkvarteras för natten.

Vi föll honom om halsen där i månskenet och välsignade honom och det skulle ha utgjort en mycket vacker tavla, om inte pojken hade överväldigats så av våra känslor, att han inte kunde hålla sig upprätt inför dem, utan sjönk till marken, med oss allihop över sig. Harris var så lycklig att han svimmade och var tvungen att ta ifrån pojken hans ölburk och dricka upp hälften av innehållet, innan han återfick medvetandet. Därefter gav han sig av i ilfart och lämnade George och mig att bära bagaget.

Det var ett litet torp med fyra rum, där gossen bodde, och hans mor — den goda kvinnan! — gav oss varmt bacon till kvällsmat, och vi åt upp alltihop — fem pund [8] — och en sylttårta efteråt och två kannor te och därefter gick vi till sängs. Det fanns två sängar i rummet; en var en 2 fot och 6 tum [9] bred fällsäng, som George och jag sov i, hållandes oss kvar genom att binda fast oss själva med ett lakan; och den andra var den lille gossens säng, som Harris hade alldeles för sig själv och vi fann honom, om morgonen, med två fot [10] bara ben stickande ut i fotändan, vilka George och jag använde till att hänga ifrån oss våra handdukar på medan vi badade.

Vi var inte direkt optimistiska inför utsikterna att få tag på ett rum, nästa gång vi kom till Datchet.

🙝🙟

För att återvända till den aktuella utfärden, så hände ingenting upphetsande, och vi tog oss sakta men säkert fram till strax nedanför Monkey Island, där vi lade till och åt lunch. Vi tog oss an den kalla biffen till lunch, för att upptäcka att vi glömt att ta med oss senap. Jag tror inte att jag i hela mitt liv, vare sig förr eller senare, har längtat så mycket efter senap som jag gjorde denna gång. Jag bryr mig inte om senap alls som regel och det är mycket sällsynt att jag äter senap alls, men då hade jag kunnat ha givit bort hela världen för en klick.

Jag vet att jag inte kan ge bort hela världen, eftersom den inte tillhör mig, men vem som än hade räckt mig en sked senap i just den stunden, skulle ha fått hela världen av mig. Jag blir så där hänsynslöst givmild, när det är något jag vill ha men inte kan få tag på.

Harris sade, att även han skulle kunna ha givit bort hela världen för lite senap. Det skulle ha varit en god affär för vem som helst som kommit till platsen med en burk senap; han eller hon skulle kunna ha fått hela världen flera gånger om och fått sitt behov av världar täckt för resten av livet.

Men å andra sidan! Jag vågar påstå, att både Harris och jag själv skulle ha försökt ta oss ur det avtalet. Det är den typen av löften man häver ur sig i stundens hetta, men naturligtvis, då man tänker efter inser hur fullkomligt absurt i avsaknad av proportioner det är i förhållande till värdet på den ifrågavarande varan. Jag hörde en man som var på väg uppför ett berg i Schweiz säga, att han skulle ge bort hela världen för ett glas öl och då vi kom fram till ett litet skjul är de förvarade ölen, skrek han som besatt, då han fick reda på att de tog fem francs för en flaska Bass. Han sade, att det var skandalöst, och han skrev till the Times angående detta.

Det kastade sin skugga över oss i båten, detta faktum att vi saknade senap. Vi åt vår biff under tystnad. Hela vår existens föreföll ihålig och ointressant. Vi tänkte på vår barndoms lyckliga dagar och suckade. Vi lyste dock upp en smula över äppelkakan och då George tog fram en burk ananas från botten på korgen och rullade den till mitten av båten, kände vi att livet, då allt kom omkring, var värt att levas.

Vi är mycket förtjusta i ananas, alla tre. Vi såg på bilden på burken; vi tänkte på den saftiga ananasen inuti. Vi log åt varandra och Harris höll sin sked i beredskap.

Så letade vi efter burköppnaren. Vi letade igenom korgen. Vi vände upp och ner på väskorna. Vi lyfte på trallarna på båtdurken. Vi tog i land allt på stranden och skakade det. Ingenstans hittade vi burköppnaren.

Så försökte Harris att öppna burken med sin fickkniv, bröt av bladet och skar sig allvarligt; och George prövade med en sax och saxens blad öppnade sig och stack sånär ut ögat på George. Medan de plåstrade om sina blessyrer, försökte jag få hål på burken med den vassa änden på båtshaken och båtshaken gled och fick mig ut mellan båtsidan och stranden i det två fot djupa, leriga vattnet och burken rullade iväg, oskadd, och hade sönder en tekopp.

Då ilsknade vi till rejält. Vi tog med oss burken upp på stranden och Harris gick ut på fälten och hämtade en stor, skarp sten och jag gick tillbaka till båten och hämtade masten och George höll burken och Harris höll den vassa änden av sin sten emot den och jag tog masten och lyfte den högt upp i luften och samlade all min kraft och lät den falla.

Det var Georges stråhatt som den dagen räddade hans liv. Han har behållit den (vad som är kvar av den) och om vinterkvällarna, då piporna tänts och pojkarna långrandigt berättar om de faror de gått igenom, tar George fram den och låter den gå runt och den spännande berättelsen berättas återigen, med nya överdrifter varje gång.

Harris kom undan med bara ett köttsår.

Därpå tog jag mig an burken och hamrade på den med masten, till dess att jag var utsliten och uttråkad av hela min själ, varvid Harris tog över.

Vi slog den tills den var platt; vi knackade den åter fyrkantig; vi formade den till varenda form som geometrin känner till — men vi kunde inte få hål på den. Då gav sig George på den och knackade den till en form så främmande, så hemsk, så ickejordisk i all sin grymma fulhet, att han blev rädd och kastade ifrån sig masten. Då satte vi oss alla tre runt omkring den i gräset och betraktade den.

Det fanns en stor buckla på dess topp som såg ut som ett hånleende, vilket gjorde oss rosenrasande, så Harris rusade på saken, plockade upp den och slängde ut den mitt i floden och medan den sjönk, skrek vi ut våra förbannelser över den och vi steg i båten och rodde från platsen, och stannade inte förrän vi nådde Maidenhead.

🙝🙟

Maidenhead är alltför snobbigt för att vara trevligt. Det är samlingsplatsen för flodfjantarna och deras överdrivet uppklädda kvinnliga följeslagare. Det är staden med de pretentiösa hotellen, bebodda huvudsakligen av rikemannasöner och deras balettflickor. Det är den häxkittel från vilken dessa flodens demoner — ångsluparna — utgår. ”Greven” i the London Journal har alltid sitt ”lilla ställe” i Maidenhead; och hjältinnan i alla dessa romaner i tre delar äter alltid middag där när hon är ute på galej med någon annans äkta make.

Vi tog oss genom Maidenhead så snabbt vi kunde, för att därpå ta det lite lugnare i den sköna sträckan bortom Boulter’s och Cookham locks. Clieveden Woods bar fortfarande sin prydliga vårdräkt och reste sig, från vattenbrynet, i en enda lång harmoni av gröna nyanser och skuggningar. I all sin obrutna charm är detta kanske den mest charmerande sträckan längs hela floden, och lättjefullt förde vi vår lilla båt in i dess djupa frid.

Vi lade till i en vik strax nedanför Cookham och drack te; och då vi kommit genom slussen, var det kväll. En styv bris hade blåst upp — medvind, konstigt nog; eftersom regeln på floden är, att det blåser alltid motvind, åt vilket håll man än är på väg. Det råder motvind om morgonen, då man ger sig av på sin dagsetapp, och man ror en lång sträcka, tänkande på hur lätt det kommer att bli att ta sig tillbaka under segel. Därpå, efter tedags, vänder vinden och man tvingas ro lika hårt på hemvägen också.

Och skulle man glömma att ta med sig seglet, råder det medvind både på ut- och hemresan. Men, världen och livet är en enda lång prövning och människan är född att prövas, likväl som gnistor flyger uppåt.

Denna kväll hade dock uppenbarligen något slags misstag blivit begånget, då någon riktat vinden i våra ryggar istället för mitt i ansiktet. Vi höll mycket tyst om detta och fick upp seglet snabbt innan någon kom på oss. Därpå lade vi oss i båten i tankfulla ställningar och seglet vecklades ut och sträcktes och båten flög fram.

Det var jag som styrde.

Det finns ingen mer spännande upplevelse än att segla. Det bringar en så nära flygning som människan hittills kommit — utom i hennes drömmar. Den framrusande vindens vingar verkar lyfta en framåt och man vet inte vart den vill föra en. Man är inte längre en trög, vaggande, slö lervarelse, som sköldpappslikt kryper fram på marken; man är en del av naturen! Ens eget hjärta bankar i takt med hennes! Hon håller sina beskyddande armar omkring en och håller en mot sitt bröst! Ens själ är en del av henne; ens lemmar blir lätta! Luftens alla röster sjunger för en. Jorden verkar liten och avlägsen; och molnen, så nära ens huvud, är ens bröder och man sträcker ut sina armar mot dem.

Vi hade hela floden för oss själva, förutom att vi i fjärran kunde se en fiskeeka, ankrad mitt i strömdraget, i vilken tre fiskare satt; och vi for fram över vattenytan och passerade de trädklädda stränderna, och ingen av oss sade något.

Det var jag som styrde.

Då vi kom närmare, kunde vi se att de tre fiskande männen föreföll gamla och allvarstyngda. De satt på varsin stol i sin eka och betraktade koncentrerat sina revar. Och den röda, nedgående solen kastade ett mystiskt ljus över vattnet och färgade de stolta trädens stammar med sin eld, samt gav molnen en gyllene gloria. Det var en den djupa förtrollningens timme, en stund av extatiskt hopp och längtan. Det lilla seglet stod ut mot de violetta skyarna; skymningen lade sig runt oss och lindade in världen i regnbågsskuggor; och bakom oss, kom natten krypande.

Vi liknade riddarna i någon gammal legend, som seglar över en mystisk sjö, in i skymningens okända land, mot solnedgångens stora rike.

Vi hamnade inte i skymningens rike; vi for rakt in i den där ekan, där de där tre gamla männen satt och fiskade. Till att börja med var vi inte medvetna om vad som faktiskt hade hänt, eftersom seglet skymde sikten för oss, men av naturen hos det språk som steg upp i kvällsluften, förstod vi att vi kommit i grannskapet av mänskliga varelser, samt att dessa var ilskna och missnöjda.

Harris tog ner seglet och så såg vi vad vi ställt till med. Vi hade knuffat ner de tre herrarna från deras tofter, till en enda röra på båtens botten och de höll nu sakta och noggrant på att sortera loss sig själva, medan de plockade bort fiskar från sina personer; och medan de gjorde detta, svor de över oss — inga vardagliga dussinsvordomar, utan långa, noga utvalda, omfattande eder, som gällde hela våra liv, in i den avlägsna framtiden, samt även innefattade alla våra släktingar och allt annat som kunde sättas i samband med oss — duktiga, substansfyllda kötteder.

Harris sade till dem, att de borde vara tacksamma över lite spänning då de suttit där och fiskat hela dagen, samt tillade att han var chockerad och sorgsen över att höra hur män i deras ålder kunde ge efter för sitt dåliga humör på detta sätt.

Men det hjälpte föga.

George sade, att nu skulle han styra. Han sade att en skönande som min inte kunde anförtros styrningen av båtar — det var bättre att en mer jordnära mänsklig varelse skötte sådant, för att förhindra att vi alla drunknade och han tog över linorna och förde oss upp till Marlow.

Och i Marlow lämnade vi båten vid bryggan och gick och tog in för natten på ”the Crown”.

Fotnoter[redigera]

  1. Henry VIII, f. 28 juni 1491, d. 28 jan. 1547; kung av England och Lord av Irland (senare kung av Irland) från 22 apr. 1509 till sin död. Andre monarken av ätten Tudor. Han är berömd för att ha gift sig sex gånger och för att ha varit den engelska monark vars makt varit som mest oinskränkt. Viktiga händelser under hans regim var brytningen med påven i Rom och det därpå följande grundandet av the Church of England, upplösandet av klostren och unionen mellan England och Wales.
  2. Anne Boleyn, 1:e markisinnan av Pembroke, f. c:a 1501/07, d. 19 maj 1536, även kallad Ann Bolin och Anne Bullen; den andra hustrun till och medregent med Henry VIII. Mor till Elizabeth I. Henrys skilsmässa från Catherine of Aragon och giftermål med Boleyn var en del av den komplexa inledningen till den omfattande politiska och religiösa omvälvningen, som den engelska reformationen utgjorde, där hon själv var pådrivande i frågor om kyrkoreformer. Hon halshöggs, anklagad för otrohet och förräderi den 19 maj 1536.
  3. Edward Bekännaren eller Eadweard III, f. c:a 1004, d. 4 jan. 1066; den näst siste anglosaxiska kungen av England och den siste av Huset Wessex. Han regerade från 1042 till sin död. Han efterträddes av Harald Godwinson. Edward Bekännaren kanoniserades 1161, trol. främst av politiska skäl. Tillnamnet Bekännaren betyder att han bekände sig till kristendomen, men att han inte dött martyrdöden.
  4. Godwin, ibland Godwine, f. c:a 1001, d. 15 apr. 1063; en av de mest mäktiga lorderna i England under den danske kungen Knut den store och hans efterföljare. Knut gjorde honom till den förste Earlen av Wessex. Godwin var far till Harold II och Edith av Wessex som var hustru till Edward Bekännaren.
  5. August Bank Holiday, även Summer Bank Holiday; första och sista måndagen i augusti. Brittiska banker är stängda på ”Bank Holidays”, varför även större delen av det brittiska näringslivet håller stängt. Även om Bank Holidays inte är officiella helgdagar så är de flesta anställda i Storbritannien lediga dessa dagar, förutom anställda inom t ex sjukvård, brand- och polisväsende etc.
  6. 804,67 meter.
  7. 402,34 meter.
  8. 2,267 kilogram.
  9. 76,1 centimeter.
  10. 60,9 centimeter.
Tre män i en båt av Jerome K. Jerome
Kapitel I Tre sjuklingar — Georges och Harris' lidanden — Ett offer för etthundrasju dödliga sjukdomar — Ett användbart recept — Huskur mot leversjukdomar hos barn — Vi enas om att vi är utarbetade och behöver vila — En vecka på det salta havet? — George föreslår floden — Montmorency inlägger sin reservation — Den ursprungliga motionen antas genom tre fjärdedels majoritet
Kapitel II Planen diskuteras — Nöjet i att tälta under vackra nätter — Dito regniga nätter — Vi beslutar oss för en kompromiss — Montmorency, första intrycket av — Oron över att han är för god för denna världen, en oro som därpå avfärdas såsom varande grundlös — Mötet avslutas
Kapitel III Vi enas om planerna — Harris' arbetsmetoder — Hur en äldre familjeförsörjare sätter upp en tavla — George kommer med en vettig anmärkning — Tidiga morgonbads avnjutande — Åtgärder i händelse av kantring
Kapitel IV Proviantfrågan — Invändningar mot fotogen som atmosfär betraktad — Fördelarna med att resa tillsammans med en ost — En gift kvinna överger sitt hem — Vidare förberedelser i händelse av kantring — Jag packar — Tandborstars lömskhet — George och Harris packar — Montmorencys avskyvärda uppträdande — Vi går till sängs
Kapitel V Mrs. P. väcker oss — George, den uslingen — Bedrägeriet kring "väderprognoser" — Vårt bagage — Gossars lastbara uppträdande — Folket samlas kring oss — Vi ger oss av i stor stil och ankommer till Waterloo — Oskulden hos tjänstemännen vid South Western rörande sådana världsliga ämnen såsom tåg — Vi kastar loss, kastar loss i en öppen båt
Kapitel VI Kingston — Tänkvärda anmärkningar rörande tidig engelsk historia — Tänkvärda iakttagelser angående skuren ek och livet i allmänhet — Stivving d.y.:s tragiska lidanden — Funderingar rörande antikviteter — Jag glömmer bort att det är jag som styr — Intressant följd av detta — Labyrinten i Hampton Court — Harris som ciceron
Kapitel VII Floden i söndagskläder — Hur man klär sig på floden — Ett ypperligt tillfälle för männen — Harris' brist på god smak — Georges kavaj — En dag tillsammans med modemedvetna unga damer — Mrs. Thomas' grav — Mannen som inte älskade gravar, kistor eller dödskallar — Harris' galenskap — Hans åsikter om George, banker och lemonad — Han utför diverse konster
Kapitel VIII Utpressning — De rätta motåtgärderna — Egoistisk tölpaktighet hos markägare längs floden — "Skyltar" — Harris' okristliga känslor — Hur Harris sjunger kupletter — En fest av yppersta klass — Två ouppfostrade unga mäns skamliga uppträdande — Diverse värdelösa upplysningar — George köper en banjo
Kapitel IX George sätts i arbete — Bogserlinors hedniska tendenser — Det otacksamma uppförandet hos en båt för två roddare — Dragare och bogserade — Nyupptäckt användningsområde för förälskade par — En äldre dams mystiska försvinnande — Mycket jäkt, mycket fart — Att bogseras av flickor — En spännande upplevelse — Den försvunna slussen eller Flodmysteriet — Musik — Räddade!
Kapitel X Vår första natt — I segeldukens våld — En vädjan om hjälp — Tekittlars vrånghet; hur man övervinner den — Kvällsmat — Huru vi känner oss ädelmodiga — Önskas: En bekväm, väldränerad öde ö, helst i trakterna av södra Stilla havet — En lustig sak som hände Georges far — En orolig natt
Kapitel XI Hurusom George vid ett tillfälle kom att stiga upp tidigt om morgonen — George, Harris och Montmorency tycker inte om det kalla vattnets utseende — Hjältemod och beslutsamhet från J:s sida — George och hans skjorta: En historia med sensmoral — Harris som kock — Historisk återblick, särskilt infogad för skolbruk
Kapitel XII Henrik VIII och Anne Boleyn — Nackdelarna med att dela hus med älskande par — En svår stund för den engelska nationen — Ett nattligt sökande efter det pittoreska — Hemlösa och husvilla — Harris bereder sig att dö — En ängel griper in — Plötslig glädjes inverkan på Harris — Någonting till kvällsmat — Lunch — Dyrköpt senap — En fruktansvärd batalj — Maidenhead — Att segla — Tre fiskare — Vi blir förbannade
Kapitel XIII Marlow — Bisham Abbey — Munkarna i Medmenham — Montmorency avser att döda en gammal hankatt — Men beslutar sig till sist för att låta den leva — Skamligt uppträdande från en foxterriers sida i Stadsförvaltningens lokaler — Vår avfärd från Marlow — En imponerande procession — Ångsluparna; användbara recept för störande av och förhindrande av deras framfart — Vi vägrar dricka flodvatten — En fridfull hund — Harris' och en pajs besynnerliga försvinnande
Kapitel XIV Wargrave — Vaxkabinett — Sonning — Vår stuvning — Montmorency är sarkastisk — Slagsmål mellan Montmorency och tekitteln — Georges banjostudier — Möter vår brist på uppmuntran — Svårigheterna som möter amatörmusikern — Att lära sig spela säckpipa — Harris känner sig nedstämd efter kvällsmaten — George och jag tar oss en promenad — Återvänder hungriga och våta — Det är någonting underligt med Harris — Harris och svanarna; en anmärkningsvärd berättelse — Harris genomlider en svår natt
Kapitel XV Hushållsarbete — Min kärlek till arbete — Den gamle flodräven, vad han gör och vad han säger att han har gjort — Den unga generationens skepticism — Tidiga minnen från båtfärder — Flottfarande — George klarar sig galant — Den gamle båtsmannen, hans metoder — Så lugnt, så fridsamt — Nybörjaren — Att punta — En tråkig olyckshändelse — Vänskapens välsignelser — Segling, min första erfarenhet — Möjliga skäl till att vi inte drunknade
Kapitel XVI Reading — Vi blir bogserade av en ångslup — Små båtars irriterande egenskaper — Hur de är i vägen för ångslupar — George och Harris smiter åter från sina arbetsuppgifter — En gammal, vanlig historia — Streatley och Goring
Kapitel XVII Tvättdag — Fisk och fiskare — Konsten att meta — den samvetsgranne flugfiskaren — En fiskarhistoria
Kapitel XVIII Slussar — George och jag blir fotograferade — Wallingford — Dorchester — Abdington — En familjeman — Ett bra ställe att drunkna på — En svår sträcka längs floden — Flodluftens demoraliserande verkan
Kapitel XIX Oxford — Montmorencys uppfattning om Himmelriket — Hyrbåtar uppströms, deras användbarhet och fördelar — "Themsens stolthet" — Förändringar i väderleken — Floden under olika förhållanden — Inte en glad afton — Längtan efter det ouppnåeliga — Glada samtal — George underhåller oss på banjo — En sorgsen melodi — Ytterligare en våt dag — Flykten — En liten supé och en skål