Tre män i en båt/Kap 16

←  Kapitel XV

Tre män i en båt av Jerome K. Jerome

Kapitel XVII  →

Kapitel XVI

Reading. — Vi blir bogserade av en ångslup. — Små båtars irriterande egenheter. — Hur de är i vägen för ångslupar. — George och Harris smiter åter ifrån sina arbetsuppgifter. — En gammal, vanlig historia. — Streatley och Goring.

Vi siktade Reading vid elvatiden. Floden är smutsig och dyster här. Man stannar inte gärna onödigt länge i närheten av Reading. Staden själv är ett berömt gammalt ställe, vars historia går tillbaka till kung Ethelreds svunna dagar, då danerna ankrade sina stridsskepp i floden Kennet och från Reading gick på härjningståg i hela Wessex; och det var här Ethelred ^[1] och hans bror Alfred ^[2] besegrade dem, då Ethelred stod för bedjandet och Alfred för krigandet.

Under senare år verkar det som om Reading har kommit att ses som ett lämpligt ställe att smita undan på, då sakernas tillstånd blivit mindre angenäma i London. Parlamentet begav sig i allmänhet till Reading närhelst pesten drabbade Westminster; och år 1625 följde även domstolarna efter och alla rättegångar kom att hållas i Reading. Londonborna måste ha ansett det vara ett billigt pris, detta att då och då drabbas av pesten, för att bli av med både advokater och parlamentsledamöter.

Under parlamentskriget var Reading belägrat av Earlen av Essex och, en kvarts sekel senare, utkämpade prinsens av Orange och kung James’ trupper sina bataljer här.

Henrik I ^[3] ligger begravd i Reading, i Benedictinerklostret som grundades av honom där, vars ruiner fortfarande finns till beskådande; och i samma klosterkyrka vigdes den store Johan av Gent ^[4] vid sin drottning Blanche.

🙝🙟

Vid slussen i Reading stötte vi på en ångslup tillhörande några av mina vänner och de bogserade oss till omkring en mile ^[5] från Streatley. Det är mycket behagligt att bli bogserad av en ångslup. För egen del föredrar jag det framför att ro. Resan skulle ha varit ännu angenämare, om det inte hade varit för alla dessa förbaskade småbåtar som oavbrutet lade sig i vägen för vår ångslup och som, för att inte köra över dem, tvingade oss till ständiga inbromsningar. Det är verkligen synnerligen irriterande, det sätt på vilket dessa roddbåtar lägger sig ivägen för ens ångslupar längs floden; man borde göra något för att sätta stopp för det.

Och de är så förbaskat oförskämda också. Man kan vissla tills ångpannan nästan exploderar, utan att de gör sig omaket att flytta sig ur vägen. Man borde sänka en eller ett par av dem då och då, om jag fick som jag ville, bara för att lära dem en läxa.

🙝🙟

Floden är mycket vacker en bit upp från Reading. Järnvägen förstör utsikten i närheten av Tilehurst, men från Mapledurham upp till Streatley är den vidunderlig. En liten bit ovanför slussen i Mapledurham passerar man Hardwick House, där Karl I ^[6] spelade bowls. Trakten kring Pangbourne, där det gammaldags lilla värdshuset Swan Inn står, måste vara lika välbekant för habituéerna vid Konstakademien som det är för dess egna invånare.

Mina vänners ångslup lämnade av oss strax nedanför grottan och då försökte Harris påskina att det var min tur att ro. Detta framstod för mig som synnerligen orättvist. Vi hade på morgonen gjort upp om, att jag skulle föra båten upp tre miles ^[7] förbi Reading. Nå, här var vi nu, tio miles ^[8] ovanför Reading! Nu var det sannerligen deras tur.

Jag kunde dock inte få vare sig George eller Harris att se sakerna i rätt belysning; så för att slita tvisten, satte jag mig vid årorna. Jag hade inte rott mer än någon minut eller så, förrän George lade märke till ett svart föremål som flöt i vattnet och vi drev iväg mot det. George lutade sig ut, då vi närmade oss föremålet och tog tag i det. Så släppte han taget med ett skrik, blek i ansiktet.

🙝🙟

Det var en kvinnas döda kropp. Den låg mycket fridfullt i vattnet och dess ansikte var mjukt och fyllt av lugn. Det var inget vackert ansikte; det var alltför präglat av sorger och svårigheter, alltför tunt och fårat för att vara det; men det var ett vänligt, kärleksfullt ansikte, trots att det märkts av fattigdom och bekymmer och i det fanns ett uttryck av fridfull ro, som ibland visar sig i plågades anleten, då de till sist funnit att smärtan lämnat dem.

Lyckligtvis för oss — vi hade ingen lust att tvingas stanna kvar under förundersökningen — hade även några män på stranden redan sett kroppen, så de övertog ansvaret för den från oss.

Vi fick reda på kvinnans öde senare. Naturligtvis handlade det om den gamla, vanliga tragedin. Hon hade varit förälskad och blivit sviken — eller om hon hade bedragit sig själv. I alla händelser hade hon begått en synd — något som kan drabba oss alla då och då — och hennes familj och vänner, naturligtvis chockerade och upprörda, hade stängt sina dörrar framför henne.

Lämnad att klara sig på egen hand, med sin skams kvarnsten hängande om halsen, hade hon sjunkit allt djupare i sin olycka. Ett tag hade hon försökt klara både sig själv och barnet på den inkomst om tolv shillings per vecka, som tolv timmars slavande per dag kunde ge henne och då hon fick betala sex shillings för barnets försörjning, tvingades hon försöka överleva själv på vad som blev kvar.

Sex shillings per vecka är inte mycket att hålla sig med mat och husrum för. Det är knappast möjligt alls. Och en dag, antar jag att den trista vardagsplågan framstod för hennes inre alltför tydligt och att hennes ödes spöke skrämde henne. Hon hade vädjat en sista gång hos sina vänner, men emot deras respektabilitets känslokylas vägg, studsade den utstöttas röst förgäves; och så hade hon gått för att träffa sitt barn — hade hållit det i sina armar och kysst det, på ett plågat, utmattat sätt och utan att förråda några starka invärtes känslor, lämnat det, efter att i dess hand ha lagt en en-pennys chokladkaka som hon köpt åt barnet och därpå, för sina sista återstående shillingar hade hon köpt en biljett till Goring.

Det kan tyckas att alla hennes livs bittraste tankar måste ha kretsat kring de trädkrönta stränderna och de ljust gröna ängarna runt Goring; men kvinnor har en egenhet att älska den kniv som vrids om i dem och kanske, mitt i all sin smärta hade hon samlat soliga minnen av de ömmaste timmar, som hon tillbringat på dessa skuggiga ängder över vilka de stora träden böjer sina grenar så djupt.

Hon hade vandrat omkring i skogen vid flodstranden hela dagen och, då kvällen föll och det grå skymningsljuset spred sitt mörkers mantel över vattnet, sträckte hon sina armar mot den tysta floden, som kände både hennes glädje och hennes sorg. Och den gamla floden hade tagit henne i sina armar och lagt hennes trötta huvud tillrätta mot sitt bröst och vyssjat bort hennes smärta.

Sålunda hade hon åter syndat i allt — syndat i livet, likväl i döden. Gud vare henne nådig! Henne och alla oss andra syndare.

🙝🙟

Goring på den vänstra stranden och Streatley på den högra är bägge två charmerande ställen att stanna till i ett par dagar. Sträckorna ner till Pangbourne riktigt uppmanar till en solig dags seglats eller en roddtur i månskenet och landskapet i omgivningarna är fyllda av skönhet. Vi hade haft för att avsikt att ta oss till Wallingsford denna dag, men flodens vackra, leende landskap gjorde att vi stannade till ett tag; och så lämnade vi vår båt vid bron och gick upp i Streatley, för att äta lunch på ”the Bull”, till framför allt Montmorencys tillfredsställelse.

Det sägs att kullarna på bägge sidorna om vattendraget en gång i tiden gick samman just här och utgjorde en barriär tvärs över vad som idag är Themsen och att flodens lopp slutade här, ovanför Goring, i en enda stor sjö. Jag är inte förmögen att vare stig bekräfta eller dementera det påståendet. Jag helt enkelt lägger fram det för er.

Det är en plats från forna dagar, Streatley, vars historia går tillbaka, liksom de flesta städers och byars längs floden, till fornbrittisk och saxisk tid. Goring är inte i närheten av att vara ett så vackert litet ställe att stanna till i som Streatley, om man har tillfälle att välja; men det klarar sig bra på sina egna meriter och ligger närmare järnvägen, ifall man skulle vilja ge sig av utan att betala sin hotellnota.

Fotnoter

1. Ethelred I, f. c:a 837, d. 23 apr. 871; kung av Wessex omkr. 865, då han efterträdde sin bror Ethelbert av Wessex.
2. Alfred, f 849?, d. 26 okt. 899; kung över de södra delarna av det anglosaxiska Wessex från 871 till 899. Alfred var berömd för försvaret av sitt kungadöme mot danerna (vikingar), vilket fick till följd att han är den ende engelske monark som förärats epitetet ”den Store” av sitt folk. Alfred var vidare den förste kungen av Wessex som kallade sig ”Kung av England”. Alfred var en lärd man och uppmuntrade undervisning och förbättrade sitt kungarikes rättsliga system.
3. Henry I, f. 1068 el. 1069, d. 1 dec 1135; yngste son till Vilhelm Erövraren och Matilda av Flandern. Gift med Edith av Skottland, som tog sig namnet Matilda. Kung av England från 1100 till sin död. Kallades Henri Beuclerc på grund av sina lärda intressen, men även Rättvisans lejon på grund av de förbättringar han gjorde inom sin tids administration och rättsväsende. Hans regeringstid kännetecknas av stor politisk insikt, tidigare nämnda förändringar i administrationen, integrationen mellan anglosaxer och normander inom riket, hans enande av faderns landområden, samt hans kontroversiella, men välgrundade beslut att göra sin dotter till tronarvinge. Hade två legitima barn (i sitt första äktenskap) och minst 18 illegitima barn med olika kvinnor.
4. Johan av Gent (eng. John of Gaunt), f. 24 juni 1340, d. 3 feb. 1399; hertig av Lancaster, Edvard III:s överlevande son. Fick sitt tillnamn eftersom han föddes i Gent. Hertig av Lancaster genom äktenskap med sin kusin Blanche (1359), en titel som gav bäraren stor självständighet i förh. till kronan. Johan var mycket rik, med trettio slott och enorma landegendomar i England och Frankrike.
5. 1,6 kilometer.
6. Charles I, f. 19 nov 1600, d. 30 jan. 1649; kung av England, Skottland och Irland fr o m 27 mars 1625 till sin avrättning. Mest känd för att ha varit invecklad i en maktkamp med engelska parlamentet. Eftersom han förespråkade Kungarnas gudomliga makt, var många i England oroliga för att han försökte tillskansa sig envälde. Han är även den ende som blivit kanoniserad av den engelska kyrkan efter den engelska reformationen. Enligt Guiness Book of World Records är han Englands kortaste kung, som vuxen endast 162 centimeter.
7. 4,82 kilometer.
8. 16,09 kilometer.

Tre män i en båt av Jerome K. Jerome

Kapitel I	Tre sjuklingar — Georges och Harris' lidanden — Ett offer för etthundrasju dödliga sjukdomar — Ett användbart recept — Huskur mot leversjukdomar hos barn — Vi enas om att vi är utarbetade och behöver vila — En vecka på det salta havet? — George föreslår floden — Montmorency inlägger sin reservation — Den ursprungliga motionen antas genom tre fjärdedels majoritet
Kapitel II	Planen diskuteras — Nöjet i att tälta under vackra nätter — Dito regniga nätter — Vi beslutar oss för en kompromiss — Montmorency, första intrycket av — Oron över att han är för god för denna världen, en oro som därpå avfärdas såsom varande grundlös — Mötet avslutas
Kapitel III	Vi enas om planerna — Harris' arbetsmetoder — Hur en äldre familjeförsörjare sätter upp en tavla — George kommer med en vettig anmärkning — Tidiga morgonbads avnjutande — Åtgärder i händelse av kantring
Kapitel IV	Proviantfrågan — Invändningar mot fotogen som atmosfär betraktad — Fördelarna med att resa tillsammans med en ost — En gift kvinna överger sitt hem — Vidare förberedelser i händelse av kantring — Jag packar — Tandborstars lömskhet — George och Harris packar — Montmorencys avskyvärda uppträdande — Vi går till sängs
Kapitel V	Mrs. P. väcker oss — George, den uslingen — Bedrägeriet kring "väderprognoser" — Vårt bagage — Gossars lastbara uppträdande — Folket samlas kring oss — Vi ger oss av i stor stil och ankommer till Waterloo — Oskulden hos tjänstemännen vid South Western rörande sådana världsliga ämnen såsom tåg — Vi kastar loss, kastar loss i en öppen båt
Kapitel VI	Kingston — Tänkvärda anmärkningar rörande tidig engelsk historia — Tänkvärda iakttagelser angående skuren ek och livet i allmänhet — Stivving d.y.:s tragiska lidanden — Funderingar rörande antikviteter — Jag glömmer bort att det är jag som styr — Intressant följd av detta — Labyrinten i Hampton Court — Harris som ciceron
Kapitel VII	Floden i söndagskläder — Hur man klär sig på floden — Ett ypperligt tillfälle för männen — Harris' brist på god smak — Georges kavaj — En dag tillsammans med modemedvetna unga damer — Mrs. Thomas' grav — Mannen som inte älskade gravar, kistor eller dödskallar — Harris' galenskap — Hans åsikter om George, banker och lemonad — Han utför diverse konster
Kapitel VIII	Utpressning — De rätta motåtgärderna — Egoistisk tölpaktighet hos markägare längs floden — "Skyltar" — Harris' okristliga känslor — Hur Harris sjunger kupletter — En fest av yppersta klass — Två ouppfostrade unga mäns skamliga uppträdande — Diverse värdelösa upplysningar — George köper en banjo
Kapitel IX	George sätts i arbete — Bogserlinors hedniska tendenser — Det otacksamma uppförandet hos en båt för två roddare — Dragare och bogserade — Nyupptäckt användningsområde för förälskade par — En äldre dams mystiska försvinnande — Mycket jäkt, mycket fart — Att bogseras av flickor — En spännande upplevelse — Den försvunna slussen eller Flodmysteriet — Musik — Räddade!
Kapitel X	Vår första natt — I segeldukens våld — En vädjan om hjälp — Tekittlars vrånghet; hur man övervinner den — Kvällsmat — Huru vi känner oss ädelmodiga — Önskas: En bekväm, väldränerad öde ö, helst i trakterna av södra Stilla havet — En lustig sak som hände Georges far — En orolig natt
Kapitel XI	Hurusom George vid ett tillfälle kom att stiga upp tidigt om morgonen — George, Harris och Montmorency tycker inte om det kalla vattnets utseende — Hjältemod och beslutsamhet från J:s sida — George och hans skjorta: En historia med sensmoral — Harris som kock — Historisk återblick, särskilt infogad för skolbruk
Kapitel XII	Henrik VIII och Anne Boleyn — Nackdelarna med att dela hus med älskande par — En svår stund för den engelska nationen — Ett nattligt sökande efter det pittoreska — Hemlösa och husvilla — Harris bereder sig att dö — En ängel griper in — Plötslig glädjes inverkan på Harris — Någonting till kvällsmat — Lunch — Dyrköpt senap — En fruktansvärd batalj — Maidenhead — Att segla — Tre fiskare — Vi blir förbannade
Kapitel XIII	Marlow — Bisham Abbey — Munkarna i Medmenham — Montmorency avser att döda en gammal hankatt — Men beslutar sig till sist för att låta den leva — Skamligt uppträdande från en foxterriers sida i Stadsförvaltningens lokaler — Vår avfärd från Marlow — En imponerande procession — Ångsluparna; användbara recept för störande av och förhindrande av deras framfart — Vi vägrar dricka flodvatten — En fridfull hund — Harris' och en pajs besynnerliga försvinnande
Kapitel XIV	Wargrave — Vaxkabinett — Sonning — Vår stuvning — Montmorency är sarkastisk — Slagsmål mellan Montmorency och tekitteln — Georges banjostudier — Möter vår brist på uppmuntran — Svårigheterna som möter amatörmusikern — Att lära sig spela säckpipa — Harris känner sig nedstämd efter kvällsmaten — George och jag tar oss en promenad — Återvänder hungriga och våta — Det är någonting underligt med Harris — Harris och svanarna; en anmärkningsvärd berättelse — Harris genomlider en svår natt
Kapitel XV	Hushållsarbete — Min kärlek till arbete — Den gamle flodräven, vad han gör och vad han säger att han har gjort — Den unga generationens skepticism — Tidiga minnen från båtfärder — Flottfarande — George klarar sig galant — Den gamle båtsmannen, hans metoder — Så lugnt, så fridsamt — Nybörjaren — Att punta — En tråkig olyckshändelse — Vänskapens välsignelser — Segling, min första erfarenhet — Möjliga skäl till att vi inte drunknade
Kapitel XVI	Reading — Vi blir bogserade av en ångslup — Små båtars irriterande egenskaper — Hur de är i vägen för ångslupar — George och Harris smiter åter från sina arbetsuppgifter — En gammal, vanlig historia — Streatley och Goring
Kapitel XVII	Tvättdag — Fisk och fiskare — Konsten att meta — den samvetsgranne flugfiskaren — En fiskarhistoria
Kapitel XVIII	Slussar — George och jag blir fotograferade — Wallingford — Dorchester — Abdington — En familjeman — Ett bra ställe att drunkna på — En svår sträcka längs floden — Flodluftens demoraliserande verkan
Kapitel XIX	Oxford — Montmorencys uppfattning om Himmelriket — Hyrbåtar uppströms, deras användbarhet och fördelar — "Themsens stolthet" — Förändringar i väderleken — Floden under olika förhållanden — Inte en glad afton — Längtan efter det ouppnåeliga — Glada samtal — George underhåller oss på banjo — En sorgsen melodi — Ytterligare en våt dag — Flykten — En liten supé och en skål