Tre män i en båt/Kap 4
| ← Kapitel III |
|
Kapitel V → |
Kapitel IV[redigera]
Proviantfrågan. — Invändningar mot fotogen som atmosfär betraktad. — Fördelarna med att resa tillsammans med en ost. — En gift kvinna överger sitt hem. — Vidare förberedelser i händelse av kantring. — Jag packar. — Tandborstars lömskhet. — George och Harris packar. — Montmorencys avskyvärda uppträdande. — Vi går till sängs.
Därpå diskuterade vi matfrågan. George sade:
”Låt oss börja med frukost.” (George är så praktisk.) ”Till frukosten behöver vi en stekpanna” — (Harris sade att de är så svårsmälta; men vi uppmanade honom att inte vara en sådan åsna, och George fortsatte) — ”en tekanna och en kastrull, och ett spritkök.”
”Ingen fotogen”, sade George, med en menande blick; och Harris och jag instämde.
Vi hade en gång tagit med ett fotogenkök, men ’’aldrig mer’’. Det hade varit som att bo på ett fotogenlager hela veckan. Det stank. Jag vet ingenting som kan stinka som fotogen. Vi förvarade det i båtens för, och därifrån stank det hela vägen till aktern, impregnerade hela båten och allt i den på vägen och den stank ut över floden och satte sig i omgivningarna och förstörde hela atmosfären. Ibland blåste en västlig fotogenvind, och vid andra tillfällen en ostlig fotogenvind, eller en nordlig fotogenvind eller en sydlig fotogenvind; men vare sig vinden kom från de arktiska isvidderna eller hade sitt ursprung i öknarnas sanddyner, kom den i alla fall att tynga ner oss med doften av kristallolja.
Och den där fotogenen steg upp och fördärvade solnedgången; och vad månstrålarna beträffar, så stank de helt enkelt fotogen.
Vi försökte undkomma den i Marlow. Vi lämnade båten vid bron, och tog en promenad genom staden för att undfly den, men den följde efter oss. Hela staden var full av fotogenos. Vi gick genom kyrkogården, och det föreföll oss som folket där hade begravts i olja. High Street stank olja; vi undrade hur folk kunde bo där. Och vi vandrade flera miles längs vägen mot Birmingham; men det var fåfängt, landsbygden var indränkt i fotogen.
Vid slutet av denna utfärd samlades vi vid midnatt på ett öde fält, under en åskslagen ek, och svor en helig ed (vi hade svurit hela veckan om saken på ett allmänt, medelklassigt sätt, men det här var någonting helt annat) — en helig ed att aldrig mer ta med oss fotogen i en båt — utom, förstås, vid sjukdomsfall.
Därför höll vi oss denna gång till träsprit. Även om det är illa nog. Man äter träspritspaj och träspritskaka. Men träsprit är mer hälsosam när den intas i stora mängder än vad fotogen är.
Annat i frukostväg som George föreslog var ägg och bacon, vilket var enkelt att tillaga, kallskuret, te, smör och bröd, och sylt. Till lunch, sade han, kunde vi ta med småkakor, kallskuret, smör och bröd och sylt — men ’’ingen ost’’. Ostar är som fotogen, de gör för mycket väsen av sig. De vill ha hela båten för sig själva. Ost tränger genom sin förpackning och ger allt annat i matsäcken ostsmak. Man kan inte avgöra om man äter äppelpaj, tyska korvar eller jordgubbar med grädde. Allt smakar ost. Ost luktar helt enkelt för mycket.
Jag minns när en av mina vänner köpte ett par ostar i Liverpool. Utmärkta ostar var det, mogna och möra, och med tvåhundra hästkrafters doft, som skulle kunna vandra tre miles [1] i radie och slå omkull en man på tvåhundra yards [2] avstånd. Jag var i Liverpool vid detta tillfälle och min vän sade, att om jag inte hade något emot det, så skulle han vilja att jag tog dem med mig tillbaka till London, eftersom han själv inte skulle resa tillbaka förrän om ytterligare en eller ett par dagar och han ansåg inte att ostarna borde stanna så länge.
”Å, med nöje, käre gosse”, svarade jag, ”med nöje.”
Jag lät hämta ostarna och tog dem med mig i en droska. Det var en fallfärdig historia, framdragen av en kobent, andfådd sömngångare, vilken dess ägare, i entusiastiska ögonblick vid konversation, brukade kalla för häst. Jag lade ostarna på taket och vi startade med en fart som borde ha gjort vilken ångvält som någonsin byggts rättvisa och allt gick lika glatt till som klockringningen vid en begravning, till dess vi svängde om hörnet. Där kom vinden att fånga en gnutta av ostarnas doft och förde den till vår stolta springare. Den väckte honom och med en sniffning av fasa, rusade han iväg i en hastighet av tre miles per timme [3]. Vinden fortfor att blåsa åt hans håll och innan vi nått gatans slut, hade han fått upp oss i en hastighet av nästan fyra miles per timme [4], lämnande krymplingar och feta gamla damer långt bakom oss.
Det krävdes två bärare och dess ägare för att hålla honom vid stationen, och jag tror inte de skulle ha klarat den saken, om inte en av dem haft sinnesnärvaro nog att lägga en näsduk över hästens nos och att tända eld på en bit brunt papper.
Jag tog min biljett och marscherade stolt upp längs plattformen med mina ostar, under det att allt folket höll sig på respektfullt avstånd vid sidorna. Tåget var fullt med folk och jag måste sätta mig i en kupé där redan sju andra personer satt. En rynkig gammal man hade invändningar, men in kom jag i alla fall; och jag lade mina ostar på bagagehyllan, trängde mig ner med ett angenämt leende och sade, att det var en varm dag.
Det gick en kort stund, och därefter började den gamle herrn att skruva på sig.
”Synnerligen instängt här inne”, sade han.
”Mycket tryckande”, sade mannen bredvid honom.
Och de började bägge sniffa, och vid den tredje sniffningen fick de korn på ostarna och reste sig utan ett ord till och gick sin väg. Och så reste sig en tjock dam och sade, att det var en skam att en respektabel, gift kvinna skulle behöva bli chikanerad på detta sätt och hon samlade ihop en väska och åtta paket och gick sin väg. De återstående fyra passagerarna satt kvar ett tag, tills en man med högtidlig framtoning i hörnet, vilken av sin klädedräkt och allmänna utseende att döma, tycktes tillhöra begravningsentreprenörernas skrå, sade att lukten påminde om den från döda spädbarn; och de tre andra passagerarna försökte ta sig ut genom dörren alla på en gång, och gjorde sig därvid illa.
Jag log åt den svartklädde herrn och sade, att jag förmodade att vi skulle komma att få hela kupén för oss själva och han skrattade trevligt och sade att vissa personer gjorde sådant väsen över småsaker. Men till och med han blev underligt nedtryckt då tåget avgått och så, då vi nådde Crewe, bad jag honom att följa med och ta något att dricka. Han accepterade och vi tvingade oss fram till buffén, där vi skrek, stampade och viftade med våra paraplyer i en kvarts timmes tid; och så kom en flicka fram och frågade oss, om vi ville ha någonting.
”Vad önskar ni?” sade jag, vänd mot min vän.
”För en half-a-crown konjak, inte utspädd, tack fröken”, svarade han.
Och han gav sig obemärkt av efter det att han druckit upp den och satte sig i en annan vagn, vilket jag tyckte var elakt gjort.
Från Crewe hade jag kupén fullkomligt för mig själv, trots att tåget var fullsatt. Då vi anlöpte de olika stationerna, rusade folket mot min kupé, då de såg att den var tom. ”Hitåt, Maria; kom hit, här finns gott om utrymme.” ”Hallå, Tom; här kliver vi på”, ropade de. Och de sprang fram, bärande tunga väskor och kämpade vid dörren för att kunna kliva in först. Och de öppnade dörren och klev uppför trappstegen och ryggade tillbaka i famnen på den som stod bakom dem; och så drog de ett andetag, för att därpå slinka undan och tränga in sig i andra vagnar, eller betala mellanskillnaden för att få åka i första klass.
Från Eustonstationen tog jag ostarna till min väns hem. Då hans hustru kom in i rummet, sniffade hon runt ett ögonblick. Därpå sade hon:
”Vad är det? Berätta vad som har hänt.”
Jag sade:
”Det är ostar. Tom köpte dem i Liverpool, och bad mig ta dem med mig hit.”
Och jag tillade, att jag hoppades att hon förstod att jag inget hade med saken att göra; och det sade hon sig vara övertygad om, men att hon skulle tala med Tom om saken då han kom hem.
Min vän blev uppehållen i Liverpool längre än förväntat; och tre dagar senare, då han ännu inte återvänt hem, besökte hans hustru mig. Hon sade:
”Vad sade Tom angående dessa ostar?”
Jag svarade, att han hade sagt att de skulle förvaras på ett fuktigt ställe, och att ingen skulle röra dem.
Hon sade:
”Det är inte sannolikt att någon kommer att röra dem. Kände han hur de luktade?”
Det trodde jag att han hade gjort, och tillade att han förefallit mycket fäst vid dem.
”Tror du att han skulle bli upprörd”, frågade hon, ”om jag gav en man en shilling för att ta dem med sig och begrava dem?”
Jag svarade, att jag i så fall trodde att han aldrig någonsin skulle le igen.
En idé slog henne. Hon sade:
”Skulle du ha något emot att förvara dem åt honom? Låt mig skicka efter dem.”
”Min goda fru”, svarade jag, ”för egen del trivs jag med doften av ost och resan häromdagen tillsammans med dem från Liverpool kommer jag att för alltid se tillbaka på som en lycklig avslutning på en angenäm semester. Men i denna världen måste vi alltid ta hänsyn till andras åsikter. Den kvinna under vars tak jag har äran att bo, är änka och för allt vad jag vet, även föräldralös. Hon har en stark, för att inte säga, tydligt uttryckt motvilja mot att bli vad hon kallar ’skojad med’. Närvaron av er makes ostar i hennes hus skulle hon, tror jag rent instinktivt, anse som att bli ’skojad med’; och det skall aldrig komma att sägas om mig, att jag skojat med änkor eller föräldralösa.”
”Nåja”, sade min väns hustru och reste sig, ”allt jag kan säga är att jag tar barnen med mig och resa till ett hotell till dess att dessa ostar är uppätna. Jag vägrar att längre vistas i samma hus som dem.”
Hon höll sitt ord, och lämnade hemmet i städerskans vård, vilken då hon tillfrågades om hon stod ut med lukten, svarade ”vilken lukt?” och som, då hon fördes i närheten av ostarna och ombads att ta ett djupt andetag, sade sig kunna upptäcka en svag doft av melon. Det antogs efter det att endast mycket ringa skada kunde åsamkas denna kvinna av de atmosfäriska omständigheterna och hon lämnades kvar i huset.
Hotellräkningen gick på femton guineas; och min vän, efter att ha lagt ihop alla utlägg, kom fram till att ostarna hade kostat honom åtta shilling och sex pence per pund. Han sade att han var mycket förtjust i ost, men att detta blev alltför dyrt; så han bestämde sig för att göra sig av med dem. Han kastade dem i kanalen; men han var tvungen att fiska upp dem igen, eftersom besättningen på pråmarna klagade. De sade att doften gjorde dem alldeles matta. Och därpå tog han med dem en mörk natt och lämnade dem i församlingens bårhus. Men coronern upptäckte dem och ställde till ett himlaskriande liv om saken.
Han sade, att det rörde sig om en sammansvärjning, i syfte att beröva honom sitt levebröd, genom att väcka de döda åter till livet.
Min vän blev till sist av med dem, genom att ta dem med sig till en stad vid kusten, där han begravde dem på stranden. Det hjälpte upp stadens rykte en hel del. Besökare sade att de aldrig förr hade lagt märke till, hur stark luften var, och lungsiktiga och ålderdomssvaga personer brukade vallfärda dit under åratal efteråt.
Hur förtjust jag själv är i ost, håller jag därför med George i hans vägran att vi skulle ta med oss någon dylik.
🙝🙟
”Vi kommer inte att behöva någon måltid vid tedags”, sade George (Harris tappade ansiktet då han hörde detta); ”utan vi äter ett stadigt mål vid sjutiden istället — middag, te och kvällsvard allt i ett.”
Harris såg då gladare ut. George föreslog kött- och fruktpajer, kallskuret, tomater, frukt och grönsaker. Till måltidsdryck valde vi något underbart, klistrigt hopkok som Harris ägde, vilken man blandade med vatten och kallade lemonad, gott om te och en flaska whisky, för den händelse vi skulle kantra.
Det föreföll mig som om George tjatade lite väl mycket om tanken på att kantra. Det verkade på mig som fel sätt att planera för denna utflykt.
Men jag är glad att vi tog med whiskyn.
Vi tog inte med oss öl eller vin. De är ett stort misstag på floden. De får en att bli sömnig och tunghövdad. Ett glas om aftonen, då man tar sig en stilla tur runt staden och tittar på flickor är nog i sin ordning; men man skall inte dricka när solen gassar på ens huvud, då man har hårt arbete att utföra.
Vi gjorde upp en lista på allt vi skulle ta med oss och det blev en tämligen lång lista, innan vi skiljdes åt den aftonen. Följande dag, som var fredag, samlade vi ihop allt och träffades på kvällen för att packa. Vi tog en stor gladstoneväska [5] för kläderna, samt ett par korgar för viktualierna och köksattiraljerna. Vi flyttade undan bordet mot fönstret, lade allt i en hög mitt på golvet, satte oss runt den och iakttog den.
Jag sade, att jag skulle packa.
Jag är tämligen stolt över min packningsförmåga. Packning är en av de många ämnen som jag vet med mig att jag är bättre på än någon annan nu levande människa. (Det förvånar ibland till och med mig själv, hur många de frågorna är.) Jag inpräntade detta faktum hos George och Harris, och sade dem, att det var bäst att de lämnade hela saken till mig helt och hållet. De föll för detta förslag med en beredvillighet som var smått skrämmande. George tände en pipa och bredde ut sig i fåtöljen, Harris satte sig med sina ben korsade på bordet och tände en cigarr.
Det var knappast vad jag hade avsett. Vad jag menat var naturligtvis, att jag skulle leda arbetet och att Harris och George skulle vimsa runt under mitt överinseende, medan jag puffade undan dem då och då, med ett ”å, din…!” och ”seså, låt mig ordna det där. Där ser du, det var väl inte så svårt!” — verkligen lära dem, som man skulle kunna uttrycka sig. Det sätt de tolkade saken på irriterade mig. Det finns ingenting som irriterar mig mer än att se andra sitta och göra ingenting, medan jag arbetar.
Jag bodde tillsammans med en man en gång, som brukade driva mig till vansinne på det viset. Han brukade vräka sig på soffan och betrakta hur jag gjorde saker och ting, timtals i sträck, följande mig med blicken runt rummet, varthelst jag gick. Han sade att det gjorde honom verkligt gott att betrakta mig, när jag stökade kring. Han sade, att det fick honom att känna att livet inte var en lättjefull dröm, som man kunde gäspa och slöa sig igenom, utan en ädel uppgift, fylld av plikter och hårt arbete. Han sade, att han ofta undrade nu för tiden, hur han hade klarat sig innan han träffade mig, utan någon att betrakta medan denne arbetade.
Nu är jag inte skapt på det sättet. Jag kan inte sitta stilla och se på medan en annan man slavar och sliter. Jag vill då stiga upp och leda arbetet, vandra runt med händerna i fickorna och förklara för honom hur han skall göra. Det är min energiska natur. Jag rår inte för det.
Jag sade dock ingenting, utan började packa. Det verkade vara ett mer utdraget arbete än jag beräknat; men jag fick till sist väskan klar, satte mig på den och spände remmarna kring den.
”Ska ’ru inte packa ner stövlarna?” sade Harris.
Och jag såg mig om, och upptäckte att jag hade glömt dem. Det är typiskt för Harris. Han sade naturligtvis inget förrän jag hade stängt och spänt igen väskan. George skrattade — ett av dessa irriterande, tanklösa, obehagliga, skadeglada skratten han brukar åstadkomma. De driver mig till vansinne.
Jag öppnade väskan och packade ner stövlarna; och så, just som jag skulle till att stänga den, slog mig en fruktansvärd tanke. Hade jag packat ner min tandborste? Jag vet inte vad det kan bero på, men jag minns aldrig om jag packat ner min tandborste.
Min tandborste förföljer mig då jag är på resa, och gör mitt liv eländigt. Jag brukar drömma att jag inte packat ner den, och vaknar upp kallsvettig, och stiger upp ur sängen för att leta rätt på den. På morgonen packar jag ner den innan jag har använt den och måste packa upp den och den är alltid det sista föremål jag får tag på i väskan; och så packar jag åter väskan och glömmer bort den och jag måste rusa upp efter den i sista stund och bära den med mig till järnvägsstationen, invirad i min ficknäsduk.
Naturligtvis tvingades jag att röra om minsta pinal och, naturligtvis kunde jag inte finna den. Jag ställde till allt till nästan samma tillstånd som måste ha rått före världens tillkomst, när kaos rådde. Naturligtvis hittade jag Georges och Harris’ tandborstar arton gånger om, men jag såg aldrig till min egen. Jag lade tillbaka sakerna, en efter en och höll allt upp och ner och skakade dem. Då fann jag den, i botten på en sko. Jag packade allting en gång till.
Då jag var klar frågade George mig om jag packat ner tvålen. Jag sade, att jag inte brydde mig ett dugg om ifall tvålen var eller inte var nedpackad; och jag slog igen väskan och upptäckte, att jag hade packat ner min tobakspung, och fick öppna väskan igen. Jag fick den stängd klockan 10.05 om aftonen, och då återstod korgarna att packa. Harris sade, att vi skulle ge oss av om mindre än 12 timmars tid, så han ansåg att det var bäst att han och George fick försöka packa resten; och jag instämde och satte mig ner och de började packa.
De inledde arbetet vid mycket god stämning, uppenbarligen i avsikt att visa mig, hur det skulle gå till. Jag kommenterade inte; jag helt enkelt väntade. Den dagen man hänger George kommer Harris att bli världens sämsta packare; och jag betraktade staplarna av tallrikar, koppar, kastruller, flaskor, burkar, pajer, spisar, tårtor, tomater och så vidare, och jag kände, att hela saken snart nog borde kunna bli intressant.
Det blev den. De inledde genom att krossa en kopp. Det var det första de gjorde. Det gjorde de enbart för att visa mig vad de verkligen kunde åstadkomma — för att väcka mitt intresse.
Så packade Harris ner jordgubbssylten ovanpå en tomat som mosades och de tvingades ta upp tomaten med en tesked.
Och så var det Georges tur och han trampade i smöret. Jag sade ingenting, utan gick och satte mig på bordsändan och betraktade dem. Det irriterade dem mer än någonting jag kunde ha sagt. Det kände jag. Det gjorde dem nervösa och retade upp dem; och de klev på saker, lade saker bakom sig och kunde sedan inte hitta dem när de ville ha tag på dem; och de packade ner pajerna i botten och lade tunga saker ovanpå som krossade pajerna.
De hällde salt på allting, och som de ställde till det med smöret! Jag har aldrig sett två karlar ställa till det mer med smör för en shilling och två pence i hela mitt liv, än vad de åstadkom. Efter det att George hade fått bort det från sin tröja, försökte de med att lägga det i grytan. Det ville inte få plats och det som hamnade i grytan ville inte flyttas därifrån. De skrapade fram det till sist och lade smöret på en stol och Harris satte sig på det och det fastnade på honom och de gick runt och letade efter det i hela rummet.
”Jag kan svära på att jag lade det på stolen”, sade George och stirrade på den tomma sitsen.
”Det såg jag att du gjorde med egna ögon, för mindre än en minut sedan”, sade Harris.
Så rusade de runt i rummet igen, sökande efter det; och så möttes de igen i rummets mitt, och stirrade på varandra.
”Det var det underligaste jag någonsin varit med om”, sade George.
”Mycket mystiskt!” sade Harris.
Så kom George att runda Harris och upptäckte smöret.
”Men, där har det ju varit hela tiden”, utbrast han uppbragd.
”Var då?” utropade Harris och snurrade runt.
”Kan du inte stå still!” vrålade George och sprang efter honom.
Och de fortsatte och packade ner det i tekannan.
Montmorency var efter dem hela tiden, naturligtvis. Montmorencys livs ambition är att vara i vägen och att bli svuren åt. Om han kan vara någonstans där man i synnerhet inte vill att han skall vara och vara till maximalt mycket besvär och driva folk till vansinne och få saker kastade emot sitt huvud, då tycker han att dagen inte har varit helt bortkastad.
Att få någon att snubbla över honom och att svära åt honom i en timme, är hans livs mål och mening; och då han lyckas med att åstadkomma detta, blir hans goda självkänsla fullkomligt outhärdlig.
Han gick och satte sig på saker och ting, precis då de skulle packas ner; och han var under det felaktiga intrycket att närhelst Harris eller George sträckte ut handen efter något, så var det hans kalla, fuktiga nos som de letade efter. Han satte ena benet i sylten och han rörde kring bland teskedarna, och han lekte att citronerna var råttor och de hamnade i korgen, där han dödade tre av dem, innan Harris fick in en träff på honom med stekpannan.
Harris sade att jag uppmuntrade honom till det. Det gjorde jag inte. En sådan hund behöver ingen uppmuntran. Det är dess naturliga, ursprungligt medfödda arvsynd, som driver den till sådana saker.
Vi var klara med packningen klockan 12.50; och Harris satt på den stora korgen och sade, att han hoppades att ingenting gått sönder. George sade, att om något gått sönder så var det sönder, en tanke som tycktes lugna honom. Han sade även, att han var färdig att gå och lägga sig.
Vi var alla färdiga för sängen. Harris skulle sova över hos oss den natten och vi gick en trappa upp.
Vi förberedde vårt sänggående och Harris skulle sova i min säng. Han sade:
”Föredrar du att sova innerst eller ytterst, J?”
Jag sade, att jag i allmänhet föredrog att sova i en säng.
Harris sade, att det skämtet var gammalt.
George sade:
”Hur dags skall jag väcka er båda?”
Harris sade:
”Klockan sju.”
Jag sade:
”Nej — sex”, eftersom jag hade några brev att skriva.
Harris och jag grälade en stund över detta, men kom till sist fram till en kompromiss och bestämde oss för halv sju.
”Väck oss klockan 6.30, George”, sade vi.
George svarade inte och vi upptäckte, då vi gick över till hans säng, att han redan sovit en god stund; så vi ställde badbaljan där han skulle snubbla över den då han steg upp nästa morgon, och gick själva till sängs.
Fotnoter[redigera]
- ↑ 4,82 kilometer
- ↑ 182,88 meter.
- ↑ 4,82 kilometer per timme.
- ↑ 6,43 kilometer per timme.
- ↑ En sorts resväska med flexibla sidor på en styv ram, som öppnar sig i två avdelningar.
| Tre män i en båt av Jerome K. Jerome | ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|