Tre män på velociped/Kapitel 4
| ← Kapitel tre |
|
Kapitel fem → |
Kapitel fyra[redigera]
Anledningen till att Harris anser väckarklockor överflödiga när man har familj — Social hänsyn hos de unga — Ett barns uppfattning rörande morgnar — Den sömnlöse nattväktaren — Dennes mysterium — Hans överbeskyddande attityd — Nattliga tankar — Det slags arbete man utför före frukost — Det vänliga fåret och det ovänliga — Nackdelarna med att vara virtuos — Harris’ nya spis får en dålig början — Min morbror Podgers dagliga avfärder — Hur en medelålders storstadsbo klarar sig som kapplöpare — Vi anländer till London — Vi talar resenärernas språk
George kom ner tisdag afton och sov hemma hos Harris. Vi ansåg att detta var det bästa arrangemanget, jämfört med hans eget förslag, vilket gick ut på att vi skulle ”hämta upp” honom på vägen. Att hämta upp George om morgonen innebär att få upp honom ur sängen, till att börja med och att skaka honom vaken — ett i sig mycket ansträngande sätt att inleda en ny dag på; att hjälpa honom att hitta sina tillhörigheter och att avsluta hans packning; och därefter vänta på honom, medan han äter frukost, en enformig sysselsättning, ut betraktarens synvinkel, fyllt av tröttsamma upprepningar.
Jag visste, att om han sov på Tiggarbusken, så kom han upp i tid; jag har själv övernattat där och vet hur det går till. Omkring midnatt, som man bedömer det, fast det i verkligheten brukar ske något senare, rycks man ur sin sömn av vad som låter som en kavalleriattack längs korridorerna, alldeles utanför den egna dörren. Det halvvakna intellektet vacklar mellan inbrottstjuvar, domedagen eller en gasexplosion. Man sätter sig upp i sängen och lyssnar noga. Man behöver som regel inte vänta länge; i nästa stund slår en dörr igen våldsamt och någon — eller något, tar sig uppenbarligen nerför trappan på en tebricka.
”Det var ju det jag sa’”, hörs en röst säga utanför dörren, för att sekunden efteråt följas av ljudet av något hårt föremål, kanske ett huvud att döma av ljudet, studsar mot dörren.
Vid det här laget far man rosenrasande runt i rummet efter kläderna. Ingenting finns där man lagt det på kvällen innan, klädesplaggen måste ha gömt sig av sig själva; och under tiden fortsätter mordet, revolutionen, eller vad det nu är, oförtrutet utanför dörren. Man gör ett ögonblicks paus, med huvudet under klädskåpet, där man tror sig kunna ana tofflorna, för att lyssna till ett stadigt, monotont sparkande på en avlägsen dörr. Därinne, anar man, har offret sökt skydd, medan anfallarna nu söker bryta sig in, för att göra slut på alltsammans. Är det möjligt att hinna dit i tid? Knackningarna upphör och en röst, mjukt tröstande i all sin försynta omtänksamhet, frågar ödmjukt:
”Pappa, får jag stiga upp nu?”
Man hör inte den andra rösten, men detta är vad den får till svar:
”Nej, det var bara badet — nej, hon är inte allvarligt skadad — bara blöt, vet Du. Ja, mamma, jag skall säga dem vad Du har sagt. Nej, det var en ren olyckshändelse. Ja, god natt, pappa.”
Därefter samma röst, nu ansträngande sig att höras i en avlägsen del av huset, fäller följande kommentar:
”Du måste komma hit upp igen. Pappa säger att det inte är dags att stiga upp än.”
Man går till sängs igen och lyssnar till hur någon blir släpad uppför trappan, uppenbarligen mot sin vilja. Genom ren omtänksamhet, har gästrummen på Tiggarbusken placerats rakt under barnkammaren. Samma någon, bestämmer man sig för, fortfarande erbjudande det mest berömvärda motstånd, bärs till sängs igen. Man kan följa kampen mycket precist, eftersom varje gång kroppen slängs ner på madrassen med stålfjädrar, kommer sängramen, belägen exakt över ens huvud, att ta något slags skutt; varje gång kroppen lyckas brotta sig fri igen, är man medveten om dunsarna i golvet. Till sist mattas striden och man faller åter i sömn, Men i nästa ögonblick, eller som det verkar, öppnar man sina ögon i medvetande om omgivningen. Dörren står på glänt och fyra högtidliga ansikten, det ena över det andra, kikar in på ens person, som funnes det en särskilt märkvärdig sevärdhet i just detta rum. När det ser att man är vaken, vandrar det översta ansiktet lugnt in förbi de andra tre, kommer närmare och sätter sig på sängkanten på ett vänskapligt sätt.
”Å!”, säger det, ”vi visste inte att Du var vaken. Jag har varit vaken en lång stund nu.”
”Jag har förstått det”, svarar man.
”Pappa tycker inte om när vi går upp för tidigt”, fortsätter ansiktet. ”Han säger att alla andra i huset blir störda om vi stiger upp. Så därför får vi inte göra det.”
Tonfallet har något mjukt resignerat i sig. Det har ett själsligt tillstånd av andens virtuosa stolthet, som kommer sig av vetskapen om självuppoffring.
Och Du kallar inte det här att ha stigit upp”, påpekar man.
”O, nej; vi har inte stigit upp på riktigt, vet Du, eftersom vi inte är helt påklädda.” Detta faktum bevisar sin egen riktighet. ”Pappa är alltid så väldigt trött om morgnarna”, fortsätter rösten; ”självklart beror det på att han arbetar hårt hela dagarna. Är Du någonsin trött om morgnarna?”
I och med detta vänder han sig om och lägger märke till, för första gången, att de tre andra barnen även de kommit in i rummet och satt sig i en halvcirkel på golvet. Av deras kroppsställning står det fullkomligt klart, att de har misstagit det hela med någon långsammare form av underhållning, kanske en rolig föreläsning eller en trolleriföreställning och de väntar tålmodigt på att man ska stiga upp ur sängen och ta sig för något. Blotta tanken på att de vistas i ett av gästrummen chockerar honom. Han beordrar dem myndigt att lämna rummet. De svarar honom inte; de säger inte emot honom; under dödstystnad och på en gång kastar de sig över honom. Allt man kan se från sängen, är ett förvirrande nystan av viftande armar och ben, liknande en berusad bläckfisk, som försöker sträcka sig efter havsbotten. Inte ett ord yttras; det förefaller som tillhörande händelsernas vett och etikett. Om man sover i pyjamas, hoppar man raskt ur sängen och kommer endast att öka förvirringen; om man endast är iklädd ett ännu lättare plagg, stannar man i sängen och skriker ut kommandorop, som nonchaleras å det gruvligaste. Den enklaste planen förefaller att lämna ansvaret till den äldsta pojken. Han får verkligen iväg dem efter ett tag och stänger dörren framför deras ögon. Den öppnas dock genast igen och en, i allmänhet Muriel, knuffas in i rummet. Hon inträder som skjuten ur en katapult. Hon handikappas genom sitt långa hår, som är synnerligen användbart som handtag. Uppenbarligen medveten om denna naturliga nackdel, håller hon det hårt invirat i ena handen och slåss med den andra. Han öppnar åter dörren igen och använder henne skickligt som murbräcka mot de andra utanför. Man hör den dova smällen, när hennes huvud slår emot dem, för att därefter skingra dem. När segern är fullständig, kommer han tillbaka och återtar sin plats på sängen. Det finns ingenting bittert hos honom; han har glömt av hela händelsen.
”Jag tycker om morgnar”, säger han, ”gör inte Du det?”
”Vissa morgnar”, instämmer man, ”går an. Andra är inte så fridfulla.”
”Han bryr sig inte om undantaget man gjort; en blick riktad långt ut i fjärran uppenbarar sig över hans något änglalika ansikte.
”Jag skulle tycka om att dö på morgonen”, säger han, ”allt är så vackert då.”
”Jasså”, svarar man, ”kanske det kan komma att ske, om Din far någon gång bjuder in en lättirriterad man att stanna över natten här och inte varnar honom i förväg.”
Han sjunker ner från sitt kontemplativa sinnesläge och blir åter sitt vanliga jag.
”Det är roligt i trädgården”, framkastar han. ”Du skulle väl tycka om att stiga upp nu och spela cricket, skulle Du inte det?”
Det var inte med den avsikten som man gick till sängs, men nu, som händelserna har utvecklat sig, framstår det som en lika god idé, som att ligga kvar här, hopplöst vaken; och man går med på förslaget.
Man får senare på dagen reda på, att förklaringen till vad som sedan händer, är att man själv, oförmögen att sova, vaknade tidigt på morgonen och fick för sig att man skulle vilja spela cricket. Barnen, uppfostrade till att alltid vara tillmötesgående mot gäster, upplevde det som sin plikt att göra sin gäst till viljes. Mrs Harris anmärker vid frukosten, att man borde ha sett till att barnen var påklädda ordentligt innan man tog dem med utomhus; medan Harris påpekar, på ett patetiskt sätt, hur man på en enda morgon genom att vara ett dåligt föredöme, har ödelagt det arbete han lagt ner månader på deras uppfostran.
Denna onsdagsmorgon föreföll det som om George högljutt insisterat på att få stiga upp klockan kvart över fem och övertalat dem att låta honom visa dem konster på cykel runt gurkramarna på Harris’ nya cykel. Inte ens Mrs. Harris skyllde dock denna händelse på George; hon insåg instinktivt att idén inte kunde ha varit helt och hållet hans egen.
Det är inte så att Harris’ barn har den minsta läggning för att undandra sig klander till förfång för en vän eller kamrat. Var och en av dem är hederligheten personifierad vad gäller att ta på sig skulden för sina egna hyss. Det är dock så, att detta är hur sakerna framställer sig inför deras intellekt. När man förklarar för dem att man saknade all ursprunglig avsikt att stiga upp vid fem på morgonen för att spela cricket på krocketbanan, eller att spela upp scener ur Kyrkans äldsta historia genom att skjuta med pilbåge till måls mot dockor bundna vid träd; att faktiskt, om man själv fick välja, skulle man ha sovit fridfullt fram till dess man väcktes på ett kristligt sätt, med en kopp te vid åttatiden, blir de först förbluffade, därefter urskuldande och sist uppriktigt skamsna. I det aktuella fallet, förfäktande den i sanning rent akademiska frågeställning huruvida Georges uppvaknande strax före fem var en naturlig instinkt från hans sida, eller beroende på att en hemmagjord bumerang av misstag flög in genom hans sovrumsfönster, erkänner de kära barnen uppriktigt att skulden för hans uppvaknande var deras. Som den äldsta pojken sade:
”Vi borde ha kommit ihåg att Farbror George hade haft en lång dag bakom sig och vi borde ha övertalat honom att inte stiga upp. Jag tar helt på mig skulden för det.”
Men en enstaka förändrad vana gör ingen skada hos någon; och dessutom, som Harris och jag enades om, var det god träning för George. I Schwarzwald skulle vi komma att stiga upp klockan fem varje morgon; det var vår bestämda avsikt. Hade inte George själv, sannerligen, föreslagit halv fem, medan Harris och jag hade framfört argumentet att fem vore tidigt nog i genomsnitt; det skulle möjliggöra för oss att komma på cyklarna runt klockan sex och göra undan det värsta av vår resa innan dagens hetta hunnit sätta in. Vid något tillfälle kunde vi kanske komma iväg en smula tidigare, men det fick inte bli någon vana hos oss.
Själv steg jag upp denna morgon klockan fem. Det var tidigare än jag hade avsett. Jag hade, när jag gick till sängs, intalat mig själv, ”Klockan sex, på slaget”!
🙝🙟
Jag känner människor som kan väcka sig själva vid vilken tidpunkt som helst, på minuten när. De säger till sig själva, bokstavligt talat, när de lägger sina huvuden på kudden: ”Halv fem”, ”kvart i fem”, eller ”kvart över fem”, vilket klockslag de än kan vilja stiga upp; och när klockslaget är inne öppnar de ögonen. Det är en underbar förmåga; ju mer man funderar på saken, desto obegripligare blir det. Något slags sinne inom oss, som agerar helt oberoende av vårt medvetna jag, måste vara kapabelt att räkna timmarna medan vi sover. Utan hjälp av klockor eller solens gång, eller något som helst annat medium känt av våra övriga fem sinnen, håller det vakt genom nattens mörker. Vid exakt rätt tillfälle viskar det ”det är dags!” och så vaknar vi. Jag talade med en gammal kanalvakt en gång, vars arbete kallade honom ur sängen varje morgon, en halvtimme innan högvatten. Han berättade för mig, att han inte hade försovit sig med så mycket som en minut en enda natt. På senare tid hade han inte ens brytt sig om att hålla reda på vid vilket klockslag högvattnet inträffade. Han gick och lade sig, trött och sov drömlöst och varje morgon, vid olika klockslag väckte honom denna andelika nattväktare, lika verklig som själva tidvattnet, tyst och försynt. Var det mannens själ som jagade fram genom nattens mörker längs kanalens leriga trappvägar; eller hade den kunskap om Naturens krafter? Vad som än låg bakom det hela, var mannen själv helt omedveten om hur det gick till.
För egen del är min inre nattväktare kanske en aning ur slag. Han gör sitt bästa; men han är överambitiös; han oroar sig och tappar räkningen. Jag säger till honom, till exempel ”halv sex, tack” och han väcker mig, med början första gången halv tre. Jag ser på min klocka. Han föreslår att jag kanske har glömt att dra upp den, Jag lägger den till örat; den tickar som den ska. Han föreslår att något kanske har hänt med den; han är helt övertygad om att klockan egentligen är halv sex, om inte i själva verket något mer. För att göra honom till viljes, tar jag på mig ett par tofflor och går en trappa ner för att inspektera klockan i matsalen. Vad som händer en man som vandrar omkring i huset mitt i natten, iklädd morgonrock och ett par tofflor, behöver inte redogöras för; de flesta män har gjort den erfarenheten. Allt — i synnerhet allt med vassa hörn — får utlopp för sina fega önskningar att göra honom illa. När man har på sig ett par stadiga skor, flyttar sig alla föremål ur vägen för en; när man vågar sig in bland möbler i ylletofflor och utan strumpor, anfaller de och sparkar på en. Jag återvänder till sängen med dåligt humör och vägrar att vidare lyssna på hans absurda teorier om att alla husets klockor har sammansvurit sig mot mig, varvid det tar mig en halvtimme att somna om. Mellan klockan fyra och fem väcker han mig var tionde minut. Jag önskar att jag aldrig sagt ett ord till honom om att väcka mig. Klockan fem faller han själv i sömn, utmattad och överlämnar ansvaret till tjänsteflickan, som väcker mig en halvtimme senare än vanligt.
Denna speciella onsdag störde han mig i en sådan grad, att jag steg upp klockan fem, helt enkelt för att bli av med honom. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Vårt tåg skulle inte avgå förrän klockan åtta; allt vårt bagage var redan packat och hade sänts iväg föregående kväll, tillsammans med cyklarna, till stationen vid Fenchurch Street. Jag gick in i mitt arbetsrum, i avsikt att fördriva någon timme med att skriva något. Tidiga morgnar, innan man har fått i sig någon frukost, är inte enligt min mening, den bästa stunden för litterära ansträngningar. Jag skrev tre stycken på en berättelse och läste därefter igenom vad jag åstadkommit. En del elakheter har sagt om mitt arbete; men ingenting har hittills skrivits om det, som skulle kunna ha gjort dessa tre stycken rättvisa. Jag kastade pappret i papperskorgen och försökte erinra mig om det fanns någon välgörenhetsinstitution som erbjöd pension åt förbrukade författare.
För att undkomma denna tankekedja, stoppade jag en golfboll i fickan och valde ut en klubba, varefter jag vandrade ut i hagen. Ett par får betade där och de följde efter mig och intresserade sig ivrigt för mitt övande. Den ena var en vänlig, medkännande gammal tacka. Jag tror inte, att hon förstod sig på spelet; utan snarare att det var denna oskyldiga aktivitet, så tidigt på morgonen, som tilltalade henne. Vid varje slag bräkte hon:
”Braaaa… Verkligen braaaaa…!”
Hon verkade vara lika till freds med mitt resultat, som om hon åstadkommit det själv.
Vad den andra beträffar, var hon en illvillig, motbjudande gammal sak, lika lite uppmuntrande, som hennes väninna var hjälpsam.
”Uuuseeelt, uruuuuseeelt…!” var hennes kommentar till så gott som vartenda slag. Faktum är, att vissa av dem var helt enastående bra slag; men hon vidhöll sin ståndpunkt, endast för att vara motvallskäring och således irritera mig. Det insåg jag.
Genom en ytterst beklaglig olyckshändelse kom en av mina bäst skjutna bollar att träffa det vänliga fåret på nosen. Vid detta skrattade det otrevliga — skrattade, synnerligen distinkt och utan att det gick att missta sig på det, ett hest, vulgärt skratt; och medan hennes väninna stod som klistrad vid marken, allt för överraskad för att kunna röra sig, ändrade hon för första gången tonfall och bräkte:
”Braaaa, mycket braaaaa! Det bäääästa slaget han gjooooort!”
Jag skulle kunna ha givit en half-crown för att ändra det till att rollerna varit ombytta och jag träffat henne istället för det andra. Det är alltid de goda och vänliga som får lida i denna värld.
Jag hade slösat bort mer tid än jag avsett i hagen och när Ethelbertha kom för att säga mig att klockan var halv åtta och att frukosten var serverad, påmindes jag om, att jag ännu inte rakat mig. Ethelbertha oroar sig så, när jag rakar mig snabbt. Hon fruktar att det för utomstående ska framstå som ett halvhjärtat självmordsförsök och att det för grannarna skall verka som om vi inte är lyckliga tillsammans. Som ett ytterligare argument har hon även antytt att mitt yttre inte är något att ta lättviktigt vid.
På det hela taget var jag lika glad över att inte kunna ta ett långt farväl av Ethelbertha; jag ville inte riskera att hon skulle bryta ihop. Däremot skulle jag ha tyckt om att få tillfälle att säga barnen ett eller annat visdomsord till avsked, i synnerhet vad gällde mitt fiskespö, vilket de envisas med att använda som cricketstolpar; och jag avskyr att behöva springa för att hinna med tåget. En kvarts engelsk mil [1] från stationen hann jag ifatt George och Harris; även de sprang. I deras fall — som Harris upplyste mig flåsande, där vi travade fram sida vid sida — var det den nya köksspisen som bar skulden. Detta var den första morgonen de provat den och av ett eller annat skäl hade den fått njurarna att explodera och skållat kokerskan. Han sade, att han hoppades att när vi återvände, skulle de ha vant sig lite mer vid den.
🙝🙟
Vi hann med tåget i grevens tid, som man säger och när vi övervägde morgonens händelser, medan vi andfådda satt i vår vagn, passerade en livlig bild för mitt inre öga, hur min morbror Podger tvåhundrafemtio dagar om året åkte från Ealing Common med tåget 9.15 till Moorgate Street.
Från morbror Podgers hus till järnvägsstationen tog det åtta minuter att gå. Vad min morbror alltid brukade säga, var:
”Ge Dig själv en kvarts timme och tag det lugnt.”
Vad han däremot alltid gjorde var att ge sig av fem minuter innan tågets avgång och sedan springa. Jag vet inte varför, men detta var vanan i den förort där han bodde. Mången välgödd gentleman i City bodde vid den här tiden i Ealing — jag tror att en hel del av dem bor där fortfarande — och tog tidiga tåg in till staden. De gav sig alla av sent hemifrån; de bar alla en svart väska och en tidning i ena handen och ett paraply i den andra; och vad gällde den sista kvartsmilen [2] till stationen, i regn och solsken, sprang de alla.
Människor med inget annat för sig - barnjungfrur huvudsakligen och springpojkar, då och då utdrygade med en kringresande matthandlare, samlades på stationen, för att se dem passera och hurra på dem som så förtjänade. Det var ingen grandios uppvisning. De sprang varken fort eller väl; men de gjorde sitt bästa och var inte det minsta tillgjorda. Uppvisningen vädjade mindre till skönhetssinnet, som till vars och ens naturliga beundran för samvetsgrann kämpaglöd.
Ibland kunde en smärre, harmlös vadslagning förekomma bland åskådarna.
”Två mot en på den gamle gentlemannen i vit väst.”
”Tio mot ett på gamle Blowpipes, förutsatt att han inte springer omkull innan han kommer fram.”
”Sätt pengarna på Lila Getingen” — ett öknamn som en entomologiintresserad yngling givit åt en viss officer i reserven som bodde i min morbrors trakter — en imposant gentleman när han stod stilla, men böjd att växla i färgnyans när han drevs alltför hårt.
Min morbror och de andra brukade skriva till Ealing Press och klaga bittert på den lokala polismaktens letargi; och redaktören brukade lägga till en andligt högtflygande ledare rörande Bristen på vördnad hos de lägre klasserna, i synnerhet i de västra förorterna. Men ur detta kom aldrig något resultat.
Det hela berodde inte på att min morbror inte steg upp tidigt nog; orsaken var att bekymren hopade sig inför honom i sista minuten. Det första som hände honom efter frukosten var, att han förlade sin tidning. Vi kände alltid till när morbror Podger hade förlagt någonting, genom den min av förvånad indignation med vilken han, vid dessa tillfällen, betraktade resten av världen i allmänhet. Det kom aldrig för min morbror Podger att säga till sig själv:
”Jag är en slarvig gammal herre. Jag förlägger allt. Jag är fullständigt oförmögen att någonsin finna vad jag tappat bort av egen kraft. På detta vis måste jag vara en fullständig plåga för alla i min omgivning. Jag måste börja arbeta på att bättra mig.”
Tvärtom, genom ett något egendomligt sätt att tänka, kom han alltid till slutsatsen, att varje gång han förlagt något, så var skulden alla andras, utom hans egen.
”Jag hade ju den i min hand för mindre än en minut sedan!” kunde han utropa.
Av hans tonfall att döma, kunde man tro att han bodde omgiven av trollerikonstnärer, som trollade bort hans saker enbart för att irritera honom.
”Kan Du ha lämnat den i trädgården?”, kunde min moster föreslå.
”Varför skulle jag ha tagit med den ut i trädgården? Det är inte i trädgården jag vill läsa den, utan på tåget.”
”Kan Du ha stoppat den i fickan, då?”
”Gudsigförbarme, kvinna! Tror Du att jag skulle stå här, klockan fem i nio och leta efter den, om jag hade haft den i fickan hela tiden? Tror Du att jag är en idiot?”
Vid det laget skulle någon säga: ”Är det den här?” och räcka honom en tidning någonstans ifrån, snyggt hopvikt.
”Jag önskar verkligen att folk lämnade mina saker ifred”, kunde han grymta, medan han vildsint snappade åt sig tidningen.
Därefter kunde han öppna sin väska för att lägga ner den där, för att därefter kasta en blick i väskan, varefter han en stund förstummades, som slagen av den största olycka.
”Vad är det?”, kunde min moster fråga.
”Den är från i förgår!”, kunde han svara, alltför sårad till och med för att skrika, i det han kastade tidningen ifrån sig på bordet.
Om det bara någon enstaka gång hade varit gårdagens, skulle det ha varit omväxlande. Men det var alltid en två dagar gammal tidning, förutom på tisdagar, då det var lördagens tidning han fick.
Förr eller senare fann vi den åt honom; förutom när han hade satt sig på den. Vid de tillfällena log han, inte vänligt, utan med den trötthet som drabbar en man, som anser att hans lott i livet tvingat honom att bo tillsammans med en skara hopplösa dumskallar.
”Hela tiden låg den rakt framför era ansikten…” Han brukade inte avsluta den meningen; han var mycket stolt över sin självkontroll.
När detta var utrett, började han gå mot hallen, där moster Maria brukade ställa upp barnen, beredda att ta avsked av honom.
Min moster lämnade aldrig själv huset, ens för att hälsa på grannen, utan att först ta ett ömt farväl av husets alla invånare. Man vet aldrig, brukade hon säga, vad som kan hända.
Men självklart var det alltid ett barn som saknades och när detta uppmärksammades, försvann alla de övriga sex på ett ögonblick, för att leta efter den försvunna. Omedelbart efter detta brukade det saknade barnet dyka upp av sig självt, från något inte alls avlägset ställe, med en fullkomligt giltig ursäkt för sin frånvaro; för att genast försvinna för att berätta för de andra, att han eller hon kommit tillrätta. På detta sätt gick åtminstone fem minuter under det att alla sökte efter alla andra, vilket var precis tillräckligt lång tid för honom att hitta sitt paraply, men förlägga sin hatt. Slutligen församlades hela familjen åter i hallen, när klockan i herrummet inledde sitt nioslag. Den ägde en kall, genomträngande klang, som alltid hade den effekten att den förvirrade min morbror. I sin brådska hände det att han kysste vissa av sina barn två gånger, hoppade över andra, glömde bort vilka barn han kysst och vilka han inte kysst, varvid han fick börja om från början. Han brukade säga, att han trodde att de avsiktligt blandade ihop sig inbördes och jag är inte beredd att vidhålla att den anklagelsen var helt igenom falsk. För att förvärra dessa bekymmer, var det alltid ett av barnen som hade ett smutsigt ansikte; och detta barn var alltid det som var mest ivrigt att kyssa fadern.
Om saker och ting gick alltför smidigt, kunde den äldste sonen komma med en eller annan historia om att alla husets klockor gick fem minuter efter och att detta fått honom att komma fem minuter för sent till skolan. Detta fick min morbror att hals över huvud rusa ner till grinden, där han kom på att han varken hade sin väska eller paraply med sig. Alla dem av barnen, som min moster inte kunde hejda, kom då rusande efter honom, två av dem kämpande om paraplyet och de andra ryckande i väskan. Och när de återvände, upptäckte vi alltid på hallbordet det allra viktigaste föremålet som han hade glömt och undrade vad han skulle komma att säga om den saken, när han kom hem.
🙝🙟
Vi ankom till Waterloo strax efter klockan nio och satte genast George experiment i verkställighet. Vi öppnade boken vid kapitlet betitlat ”I droskkön” och gick fram till ett ekipage, lyfte våra hattar och önskade droskkusken ”god morgon”.
Detta var inte man som var verkliga eller imiterade utlänningar underlägsen ifråga om artighet. Han ropade på en vän vid namn Charles att ”håll i min kuse” och hoppade ner från kuskbocken, för att därefter återgälda vår artighet med en bugning som hade hedrat Mr. Turveydrop själv. Uttalande sig, uppenbarligen, på hela nationens vägnar, önskade han oss välkomna till England, tilläggande ett beklagande att Hennes Majestät för ögonblicket inte befann sig i London.
Vi kunde inte ge honom något svar på detta. Ingenting av detta slag förutsattes i boken. Vi kallade honom ”körkarl”, varvid han åter bugade sig ända ner till trottoaren, samt frågade honom om han godhetsfullt ville köra oss till Westminster Bridge Road.
Han lade sin hand på bröstet och sade, att nöjet var helt på hans sida.
George tog till den tredje meningen i kapitlet och frågade honom vad detta skulle komma att kosta.
Denna fråga, som införde ett så världsligt ämne i samtalet, föreföll såra hans känslor. Han sade att han aldrig tog emot pengar från ärade främlingar; han föreslog någon slags minnessak — en slipsnål med diamanthuvud, en snusdosa av guld; någon sådan slags småsak, genom vilken han skulle komma att minnas oss i framtiden.
Eftersom en smärre folkmassa hade församlats och eftersom skämtet nu höll på att snarare gå över till droskkuskens favör, klättrade vi ombord utan vidare diskussion och kördes iväg under hurrarop. Vi stannade droskan vid en skoaffär strax efter vi passerat Astley’s Theatre, en butik som framstod som vad vi var ute efter. Det var en av dessa överfyllda butiker, som i samma stund som de öppnar jalusierna på morgonen, låter sina varor välla ut på gatan utanför. Skokartonger stod travade på trottoaren och i rännstenen. Skor hängde i klämmor runt dess dörr och fönster. Dess markis, i någon smutsig vinröd nyans, bar upp klasar av svarta och bruna skor. Inne i affären fanns ett berg av skor. Butiksinnehavaren var, när vi inträdde, upptagen med att öppna en ny trälåda fylld av skor, med hjälp av stämjärn och hammare.
George lyfte på hatten och sade ”god morgon”.
Mannen vände sig inte ens om. Min första tanke var att han var en ohyfsad karl. Han grymtade något som kunde ha varit ”god morgon”, eller lika gärna något annat och fortsatte med sitt arbete.
George sade: ”Jag har blivit rekommenderad Er butik av min gode vän, herr X.”
Mannen borde ju ha svarat: ”Herr X är en ytterst duglig herre; det gläder mig verkligen att få betjäna en av hans vänner.”
Vad han verkligen sade, var: ”Känner honom inte. Har aldrig hört talas om honom.”
Detta var nedslående. Boken föreslog tre eller fyra metoder att köpa skor. George hade omsorgsfullt valt den som rörde sig kring ”Herr X”, eftersom den var den allra mest förfinade. Den gick ut på, att man talade en lång stund med butiksinnehavaren om denne ”Herr X” och därefter, när man på detta sätt upprättat en anda av vänskap och förståelse, lät man naturligt och smidigt samtalet flyta över till ens egentliga ärende, nämligen behovet av skor, ”billiga och bra”. Denna oförskämda, materialistiska människa brydde sig, uppenbarligen, inte ett dugg om artighet inom detaljhandeln. Istället var det nödvändigt att, när man har att göra med en sådan sälle, genast komma till ämnet, direkt och brutalt. George övergav ”Herr X” och bläddrade framåt en sida i boken och valde ut en mening på måfå; det var en mening, som skulle ha varit helt onödig ifråga om varje skomakare. Under rådande omständigheter, omringade och nästan kvävda som vi var på alla sidor omgivna av skor, ägde den värdigheten hos den rent imbecille. Den löd: ”Man har sagt mig, att Ni har skor till salu.”
För första gången lade mannen ner stämjärnet och hammaren och såg på oss. Han talade sakta, med grov röst. Han sade:
”Varför tror Ni att jag håller mig med alla dessa skor — för att lukta på dem?”
Han var den sorts karl som inleder samtalet lugnt, för att ilskna till alltmer alltefter det att de fortsätter. Deras fel och brister förefaller att fungera som jäst inom dem.
”Vad tror Ni att jag är för något”, fortsatte han, ”någon sorts skosamlare? Varför tror Ni jag driver den här butiken — för att sköta min hälsa? Tror Ni att jag älskar skor så mycket, att jag inte klarar att skilja mig från ett enda av alla dessa par? Tror Ni jag har hängt upp dem här bara för att kunna beundra dem? Finns här inte skor i överflöd? Vart tror Ni att Ni har kommit — till en internationell skoutställning? Vad tror Ni att dessa skor är — en historisk samling? Har Ni någonsin hört talas om att man håller sig med skor i en skobutik, utan att sälja dem? Tror Ni att jag har klätt hela butiken med skor, bara för att göra det vackrare omkring mig? Vad tar Ni mig för — en jubelidiot?”
Jag har alltid hävdat uppfattningen, att dessa parlörers fullständiga värdelöshet. Allt vi nu saknade, var en motsvarighet på engelska, till det välkända tyska uttrycket: ”Behalten Sie Ihr Haar auf”.
Ingenting i den stilen fanns att finna i boken, från dess första till sista sida. Men, jag ska ändå ge George det befogade erkännandet, att han valde den allra bästa mening som stod i boken och använde den. Han sade:
”Jag kommer tillbaka, när ni kanske, har några fler skor att visa mig. Till dess, adieu!”
Efter detta återvände vi till droskan och for iväg, efterlämnande karlen stående mitt i sin av skor belamrade butiksdörr, där han skrek olika kommentarer efter oss. Exakt vad han sade, kunde jag inte höra, men förbipasserande föreföll finna det mycket intressant.
George ville stanna till vid en annan skobutik för att börja om experimentet från början; han sade, att han verkligen behövde ett par sängkammartofflor. Men vi övertalade honom att uppskjuta inköpet av dem till vi hade anlänt till en främmande stad, där butikspersonalen utan tvivel är mer van vid detta sätt att tala, eller i alla fall mer vänligt lagda till sin natur. Vad gällde inköpet av en mössa, var han dock bestämd. Han vidhöll att utan den kunde han inte resa och, följaktligen, stannade vi utanför en liten butik på Blackfriars Road.
Innehavaren av denna butik var en gladlynt liten man med ljus blick och han hjälpte oss, snarare än hindrade oss.
När George frågade honom, med hjälp av sin bok ”har Ni hattar?”, blev han inte arg; han tvekade ett ögonblick och kliade sig tankfullt på hakan.
”Hattar”, sade han. ”Låt mig se. Ja” — här kom ett tillfredställt leende över hans godmodiga ansikte — ”ja, när jag tänker rätt på saken, tror jag att jag har en hatt. Men, säg mig, varför frågar Ni det?”
George förklarade för honom, att han önskade inköpa en mössa, en resemössa, men kontentan av hans yttrande var, att det måste vara en ”bra mössa”.
Mannen tappade hakan.
”Å”, anmärkte han, ”då är jag rädd att Ni har försatt mig i en knipa. Nå, om Ni hade velat ha en dålig mössa, inte värd det pris jag kräver för den; en mössa som inget annat duger till än att tvätta fönster med, så hade jag kunnat stå till tjänst. Men en bra mössa — nej, tyvärr; vi för inte sådana. Men vänta ett slag”, fortsatte han — när han såg besvikelsen sprida sig över Georges uttrycksfulla anlete, ”ha inte så bråttom. Jag har en mössa här” — han gick över till en disk och öppnade den — ”det är inte en bra mössa, men den är inte fullt så dålig som de flesta av de andra jag säljer.”
Han tog den med sig och visade oss den.
”Vad tror Ni om den här”, frågade han. ”Skulle Ni kunna acceptera denna?”
George provade den framför spegeln och sade, i det han valde en annan fras från sin bok:
”Denna passar mig tillfredsställande, men säg mig, anser Ni att den klär mig?”
Mannen tog ett steg tillbaka för att få ett helhetsperspektiv.
”Uppriktigt sagt”, sade han, ”så kan jag inte säga att jag tycker det.”
Han vände sig från George och tilltalade Harris och mig.
”Er väns skönhet”, sade han, ”skulle jag vilja beskriva som svårfångad. Den finns där, men det är lätt att missa den. Nå, i denna mössa, enligt min mening, så gör man det absolut.”
Vid denna kommentar, föreföll George anse att han gjort sig tillräckligt rolig över denne enskilde man. Han sade:
”Den får duga. Vi får inte komma för sent till tåget. Hur mycket?”
Mannen svarade: ”Priset för denna mössa, min herre, vilket enligt min uppfattning är det dubbla i förhållande till hur mycket den är värd, uppgår till fyra-och-sex. Vill Ni att jag slår in den i brunt eller vitt papper, min herre?”
George sade att han tog den som den var, betalade de fyra-och-sex i silvermynt och gick ut ur affären. Harris och jag följde efter.
På Fenchurch Street gav vi vår droskkusk fem shilling — en kompromiss. Han bugade sig hövligt för oss och bad oss att hälsa från honom till Kejsaren av Österrike.
När vi jämförde våra åsikter ombord på tåget, kom vi överens om att vi hade förlorat spelet med två-noll; och George, som uppenbarligen var mycket besviken, kastade ut boken genom fönstret.
Vi fann vårt bagage och cyklarna i tryggt förvar på båten och med tidvattnet klockan tolv flöt vi nedför floden.
Fotnoter[redigera]
| Tre män på velociped av Jerome K. Jerome | ||||||||||||||||||||||||||||
|